- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
50

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Chateaubriands Atala. Af Emil von Qvanten. II-IV. - "Månstorps Gaflar". H. A. W. L-n.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


qvarlemnades hos mig en ung krigare, motvillig och
otålig öfver det uppdrag han erhållit.

Efter en stund syntes Atala.

Du kan gå att sköta ditt nöje, sade hon till
krigaren. Jag skall bevaka fången.

Den unge muskogulen gjorde ett skutt af glädje vid
dessa ord af höfdingens dotter. Han hastade med stora
steg utåt slätten.

Både Atala och jag förblefvo stumma. Kärlekens andar
hade betagit oss talförmågan.

Slutligen yttrade Atala:

Du är endast svagt fängslad och kan undkomma med
lätthet.

Endast svagt fängslad, o Atala ... svarade jag. Jag
visste icke huru jag skulle sluta meningen.

Rädda dig! utbrast hon och lösgjorde i det samma
tåget, hvarmed jag var fastbunden vid trädets stam.

Jag tog tåget i min hand och tryckte det tillbaka i
flickans.

Återtåg det, återtåg det! bad jag.

Olycklige! Vet du då icke att du skall brännas?

Det fanns en tid, talte jag, då äfven jag bars uti en
bäfverhud på en moders skuldror, då äfven min fader
hade en vacker hydda, och hans rådjur släckte sin
törst i tusen källors klara vatten! Nu är jag en
främling utan fädernesland. Ingen skall sörja den
stackars fångens död.

Atalas tårar glänste på hennes kinder och tillrade
ned i dammens spegel.

O, utropade jag lifligt, om ditt hjerta talar såsom
mitt, så låtom oss fly tillsamman! Är icke savannen
gränslöst fri, äger icke skogen tusen gömslen att
dölja oss? Behöfva vi mera för att bli lyckliga?

Hon svarade med darrande röst:

Unge vän, du har lärt dig de hvites språk. Det är
lätt att bedraga en indianflicka.

Du kallar mig din vän! Må en kyss försäkra mig om
din tro!

Jag böjde mig ned mot Atala, och hennes mun mötte
villigt min, såsom den unga rågeten sträcker sig upp
mot lianens röda blommor, som hänga ned från jernekens
skuldror.

Atala drog sig hastigt tillbaka:

Hvilken skada, suckade hon, att jag icke kan fly med
dig! Min religion skiljer oss åt för alltid. O, moder,
moder, hvad har du gjort?

Hon teg. Det var som om en olycksalig hemlighet,
jag kunde icke förstå af hvad beskaffenhet, sväfvade
fram på hennes läppar. Men hon hejdade den i dess
flykt och fängslade den åter i sitt hjerta.

Nåväl, utropade jag i förtviflan, då skall icke
heller jag fly! Du skall se mig omfamnas af bålets
lågor och förnimma mitt dödsskri.

I detta ögonblick började krokodilerna låta höra
sina hesa skrän, såsom de vanligtvis bruka vid
solnedgången.

Atala sade:

Låtom oss lemna detta ställe!

Simaghans dotter höll ännu i sin hand den tågända,
jag öfverlemnat åt henne. Hon förde mig tvärs öfver en
del af savannen, som sköt in mellan tvenne bergsuddar
såsom en grön vik. Skogen genljöd af vaktelns sång, storken
skrek uppe i sitt bo, papegojorna hvisslade. Från ännu
större afstånd tillförde oss aftonfläkten ljudet af
de siminoliska hästarnes vränskningar.

När vi nått skogsbrynet, kastade sig Atala på
knä, besvor mig att fly och att lemna henne. Jag
förklarade att jag skulle ensam återvända till lägret,
om hon vägrade att följa mig eller att å nyo fastbinda
mig vid det träd, der hon nyss fann mig. Atala såg
sig tvungen att gifva vika. Hemligt hoppades hon att
en annan gång lyckas öfvertala mig.

Vi begynte vår flykt, stumma, sida vid sida, hand i
hand. Än klappade våra hjertan våldsamt, än slogo de
lugnare. Stundom gingo namnen »Atala», »Chaktas» som
en sakta hviskning öfver våra läppar. Qvällens purpurljus
var länge sedan slocknadt, men vi fortsatte
ändå vår vandring. Natten var ljuflig. Luftens ande
skakade sitt blåa hår öfver jorden, skogen doftade af
piniers och tamarinders ånga. Månen blänkte midt på
en azur utan fläck och dess perlmilda sken göt sig
här och der ned mellan trädens toppar, som i ovissa
konturer än flätade sig uti, än åtskilde sig från
hvarandra. Intet buller hördes, och likväl tyckte vi
oss förnimma ur det aflägsnaste fjerran en underbar
musik: det var enslighetens själ, som suckade genom
den vida ödemarken.

Nu nalkades vi en dal i närheten af Kruskovilla,
siminolernes hufvudläger. På afstånd framskymtade en
yngling med en fackla i handen, liknande vårens ande,
som genomströfvar skogarne för att återväcka naturen
till lif. Det var en älskare, som begaf sig till sin
älskarinnas hydda, för att erfara sitt öde. Om hon,
vid hans ankomst, släckte facklan, emottog hon hans
anbud; om hon drog en slöja för sitt ansigte, utan
att släcka facklan, betydde detta afslag på hans
frieri.

Jag tryckte sakta Atalas hand, som jag kände darra
i min. En yrsel fattade mig. Jag upplyfte Atala i
mina armar och bar henne med bevingade steg långt in
i skogens hemlighetsfullaste djup. Jag talade till
henne ord, som jag nu förgäfves skulle söka att
återkalla. Jag besvor henne att bli min maka. Jag
kände att Atala älskade mig. Hvad kunde då hindra vår
förening? Gynnades den icke af allt, af naturens röst,
af ensligheten, af skuggornas ömma skydd?

Vi hade kommit till en högtidlig sal af pinier. Atala
slet sig ur mina armar, sköt mig tillbaka, ilade till
en kullfallen trädstam och knäföll bredvid denna,
såsom framför ett altar. Hon knäppte ihop händerna
och höjde blicken i bön till sin Gud. Jag förstod väl
henne icke, men jag kände att en högre makt sänkte sig
ned öfver henne från fästets stjerna. Det föreföll
mig som kunde hon sjelf hvilket ögonblick som helst
flykta hän mot högre rymder. Mitt hjerta bedröfvades,
ty jag fruktade att Atalas tid skulle blifva endast
kort på jorden. Jag intogs af vördnad inför henne,
och stod just i begrepp att förklara min underkastelse
för hennes önskningar, min beredvillighet att ensam
fortsätta min flykt.

Då höjdes plötsligt ett förfärligt skri i skogen. En
skara beväpnade män störtade sig öfver mig. Vi voro
upptäckta. Simaghan hade gifvit befallning att man
skulle följa våra spår. Atala såg sig omkring med en
drottnings blick. Ingen vågade vidröra henne. Jag
blef fängslad i hårdare bojor än förut och omgafs
med dubbel vakt.

"Månstorps Gaflar".

(Med illustration å föreg. sida.)

        Den nakna eldstad står upp ur mullen,

        Lik kämpens benrad i ättekullen.

                        Tegnér.

Sveriges sydligaste provins, Skåne, är icke allenast
vårt rikaste och fruktbaraste landskap; den utmärker
sig äfven för en naturskönhet, som genom rikedomen
och omvexlingen af scenerier sätter den i jemnhöjd
med hvilket af Sveriges öfriga landskaper som helst.
Den som en vacker sommardag på jernbanan färdas fram
öfver de vidsträckta,
bördiga slätterna, mellan rika sädesfält, som böljande
for vinden likna ett omätligt haf, ur hvilket här och
der likt hvitglänsande öar tempel och menniskoboningar
höja sig, medan på afstånd Sundet slingrar sitt
blåa band kring den låga stranden och längre bort i
fjerran mellan seglare under alla nationers flaggor
Köpenhamns tornspiror skymta fram vid horisonten,
skall säkert erkänna, att han har för sig en tafla af
sällsynt skönhet. Och den åter, som älskar att låta
blicken hvila vid ett landskap, der forsen bryter
sin väg genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free