- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
52

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska porträttgrupper. Vittra författare. Första serien. C. S-e.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

andra nationer, som lysa i den nyss uppgångna solens
bländande strålar, eller i den nedgåendes blodröda
glans. Annorlunda blifver utslaget, om man öfverväger
folkets inre lif. Betraktar man historien om de
olika länderna under skilda tidehvarf, skulle man
kunna komma derhän, att man trodde på en folkens
bestämmelse att skiftevis utföra de roller, som
bilda verldshistoriens stora skådespel. Det rum,
Sveriges folk i våra dagar intager, är långt ifrån
de stora händelsernas tummelplats. Under det att
andra länder förhärjats af den rasande mordengeln
och deras bebyggare i elände och förtviflan låtit
hat och hämdlystnad gro fast i sina hjertan till en
förbannelse för tider som stunda, har en mild försyn
hållit sin skyddande hand öfver Svea folk. Landet
bygges med lag, i fred har bonden plöjt sina tegar,
som välsignats med en allt rikare äring, frisinnade
författningar skydda köpmännens välstånd, näringar
och slöjder växa till med hvarje dag, under det att
vetenskaper och konster gifva det svenska namnet
löfte om odödlighet. Stridskrafterna vårdas till
sjelfständighetens betryggande; lejonet, som hvilar,
sofver med öppna ögon. Väl höras det oaktadt stundom
röster, som knota öfver att lyckans håfvor skiftas
olika, och som i alla tider skola ogilla allt, som
icke tjenar deras egen nytta, men högre än deras skrän
borde tacksägelsens jubel stiga från ett välsignadt
och lyckligt folks läppar.

Sålunda har nu under längre tid än ett halft
århundrade svenska folket i ostördt lugn fått njuta
fredens välsignelser och derunder allvarligt egna sig
åt sin inre utveckling och förkofran, hvilket måste
i många afseenden erkännas äfven af den unga tidens
ovänner. Man må hur mycket som helst orda om att det
svenska sinnet påminner om söderns eldigaste folk;
vare det långt ifrån oss att vilja just i dessa
tider förneka en andlig slägtskap med den nation,
till hvilken vi må hända aldrig kännt oss så dragna
som nu, då sympatien ökas genom det deltagande olyckan
kräfver, men derpå hålla vi, såsom på ett dyrbart arf
af fädren, att allvar är ett i grunden utmärkande drag
hos Sveriges folk. Dermed låter sig gerna förenas en
af samma fäder ärfd håg för sång och dikt, och hur
litet än vårt land må vara, det är dock stort nog
för att skalderna som sjunga der skola finna åhörare
och beundrare till tusental. Deras sånger ljuda
kring berg och dal; folkets förtjusning är deras
gyllene lön. Den tid har länge sedan runnit ut, då
skalderna voro till endast för att sjunga segersånger
till mäktiga herrskares lof. Barderna hafva med
sånggudinnorna dragit sig undan ifrån stridsfälten för
att till sitt folks hänförelse i skötet af fredliga
idrotters lugn leka på sina harpor. Än tolka de i
toner menniskohjertats dunkla gåta, och hvar och
en som lyssnar finner den lättare att lösa; än prisa
de fosterbygden, och allt kärare blifva oss då dess
vana ängder, dess leende sjöar och dess stolta fjäll;
än väcka de till lif bragdrika minnen från fordom,
och vi lära oss snart deras sånger för att sedan,
äfven vi, sjunga med, och sålunda, lifvade af fädrens
anda, i fulltonig sång svärja frihetens sol en evig
hyllning. Så hafva skalderna gått framför sitt folk
århundraden igenom, och folket grubblar icke oroligt
öfver kommande öden, utan fröjdas af sångens glada
konst. Under sång går dagakarlens arbete lätt, och
skaldernas sånger tränga långt bort till aflägsna
bygder, dit deras namn må hända aldrig hinna. Om
än så skulle hända att skaldens namn vissnar bort i
minnets blomstergårdar, hvad gör det, om endast en
enda af de sånger han diktat lefver qvar hos folket
och sprider lust och glädje ända intill sena tider. –
Det är en skyldighet att påminna sig den tacksamhet
ett folk bör egna sina skalder.

De lagrar skaldekonsten skurit i Sverige äro rika
nog för att med ovansklig ära smycka minnet af våra
älsklingsskalder, som redan lagt sina hufvuden
till hvila. Främlingar förstå icke deras sånger,
men svenska folket så mycket bättre. Storländernas
klassiska skalder, som sjungit för en hel verld, må
sins emellan täfla om hedersställena kring parnassens
kastaliska källa; har än icke verldsryktet tillerkännt
de svenska skalderna en plats derstädes, så kunna
de dock prisa den nornan, som skänkt dem ett rum
i folkets hjertan. »Godt är ett rum, förvaradt i
svenska bröst!»

Ännu stå diktens lunder hos oss i grönskande skrud och
derur klinga nya sånger oss till möte. De skalder,
hvilkas bilder vi denna gång meddela våra läsare,
hafva, om ock i olika mån, gjort sig förtjenta
af »ett rum i svenska bröst»; – må den blomma,
vi här för dem nedlägga, huru blek hon än må vara,
dock anses som en gärd af den tacksamhet det svenska
folket egnar sina skalder.

På andra sidan Östersjön är den tron upprest, från
hvilken en skaldekonung sjunger för sina tvenne
folk. Tusenfaldigt är den sångens eko. Varm är
Sveriges kärlek till Johan Ludvig Runeberg
[1] – »vår
stora, oafhändeliga besittning i Finland», såsom en
annan skald kallat honom. Här är icke tillfället
att framställa den högvigtiga betydelse Runeberg
äger för vår tids vitterhet. Vi behöfva endast nämna
några af hans dikter för att hjertat skall vibrera
af en mäktig hänförelse. I huru skilda tonarter har
icke den Runebergska sångmön sjungit, alltid lika
skönt, lika rent, lika kraftigt! Han är en man af
djupa studier. Vi åsyfta härmed icke hans kännedom
om antikens klassiska mästare, hvilka han stundom
tagit till mönster, utan egentligen hans förtroliga
bekantskap med det land och det folk, om och för
hvilka han företrädesvis älskat att sjunga. Inom
vår dramatiska litteratur står han oupphunnen genom
»Kungarne på Salamis», en dikt, hvars uppförande
på vår förnämsta scen sannolikt skulle blifva en
triumf för den svenska dramatiken. Den klassiska
tragedien synes hafva varit en bland hans ungdoms
första böjelser, och i alla sina diktskapelser
har han inlagt en dramatisk kraft, som gör att de
framstå lifslefvande för våra ögon. Den som en gång
läst »Kung Fjalar» skall aldrig förgäta den sublima
skönhet, som der öfverväldigar vårt sinne. Man har i
allmänhet ansett denna dikt såsom Runebergs yppersta,
då man tagit i betraktande den djupt genomtänkta och
ända till fulländning väl utförda skildringen af denne
jätte, som skaldens snille manat fram ur den nordiska
fornverldens dunkel. – Elgskyttarne, Nadeschda,
Hanna, Julqvällen,
– hvilken rad af mästerstycken
ifrån samma hand och samma hjerta! Sveriges folk,
hög och låg, ung och gammal, lyssnar hänfördt till
allt hvad Runeberg sjunger, och ehuru vi ingalunda
tilltro oss att kunna uppställa den skala, hvarefter
hans sånger böra sins emellan jemföras och bedömas,
vilja vi endast erinra om huru »Fänrik Ståls sägner»
vuxit in ibland de dyrbaraste sångarminnen vi lemna
i arf till våra söner. Generationer skola sjunga
de sångerna, och – kan hända en gång, då krigets
åskor nalkats våra nu så fredade bygder, då våldet
tvingat Sveriges folk att samlas under vapen, att
dessa bilder af okufligt mannamod och dödsföraktande
fosterlandskärlek skola resa sig upp ur grafvarne för
att föra sitt folk till seger och ära. Kan hända då,
att krigarne förtälja vid stockelden för hvarandra
dessa sägner, för att sedan på valplatsen, eldade af
hjeltarnes exempel, »strida sina fäders strid». En
skönare lön har intet folk att gifva sina skalder.

Vända vi åter blickarne till vårt eget land, så se
vi äfven der sångarfanan höjas. Det är i allmänhet
ganska svårt att med bestämdhet anvisa hvar och en
det rum inom samhället honom med rätta tillkommer,
och särskilt är det en konst, som vi sällan funnit
ens hos dem, som upphäft sig till domare, att tilldela
hvarje skald sin rätta plats i sångarnes led. Om vi
ofta fått bevittna huru de allra förnämsta författarne
af vårt lands litteraturhistoria råka i strid med
hvarandra i bedömandet af de skalder, som lefvat
bland redan försvunna generationer, så visar detta ju,
att den ene eller den andre, och sannolikt båda två,
låtit vilseleda sig af sina egna tycken, sin egen
smak, sådan den utvecklat sig under inflytande af
den ena eller andra så kallade vittra skolan. Men så
mycket mera må man då akta sig att hysa


[1] Johan Ludvig Runeberg är född i Jakobsstad i
Finland den 5 Februari 1804. o Efter vid Helsingfors
universitet aflagda lärdomsprof, egnade han sig,
utom författareskapet, åt lärarekallet och var lektor
vid Borgå gymnasium, hvarifrån han för några år sedan
tog afsked. Har professors titel och är kommendör
af Nordstjerne-orden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free