Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska porträttgrupper. Vittra författare. Första serien. C. S-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltför stor tillit till den kritik för dagen, som i
nuvarande tid hos oss synes vara så långt ifrån att
hafva hunnit mognad ålder, att den leker blindbock
i allsköns barnslig enfald, eller ock i förtroligt
umgänge och glada lag med sina vänner byter bort
sitt löfte om en ömsesidig beundran. Vi behöfva
dock här icke tänka på de djupa sångarlederna,
utan vilja endast egna vår beundran åt härförarne,
hvilka gå i spetsen för den sånglystna skaran. Huru
omdömena än kunna skiljas åt, torde de dock alla
deruti sammanstämma, att Carl Wilhelm Böttiger
[1] är
Sveriges störste nu lefvande skald. Snart är det ett
halft århundrade sedan de första klangrika tonerna
ljödo från hans lyra, och hoppet om en stor skald har
nu blifvit verklighet. Det är sant, att det endast
sällan förunnas oss att få höra nya välljud från den
lyran, men när detta någon gång sker, då genljuda de
kring hela landet, och svenska sången firar då en ny
triumf. Böttiger har icke blott sjungit mästerstycken
af fulländad form och fägring för de estetiskt bildade
åhörarne och dermed utöfvat ett må hända ännu ej fullt
uppskattadt inflytande på det sångarslägte, som vuxit
upp omkring honom; han har äfven, som få, sjungit
för folket. Man erinre sig huru för några årtionden
sedan svenska folket började sjunga de sånger han
diktade. Det hade långt förut lärt sig musiken af
vindarne, som susa i trädens toppar, af fåglarne,
som sjunga på deras grenar, eller af blommorna, som
vid deras fötter framhviska toner, dem endast naturens
barn kunna höra. Nu sattes ord till den musiken, och
till sena dagar skall folksången bevara minnen från
"en majdag i Värend». Den lärde professorn i estetik
har sålunda icke blott inskrifvit sitt namn i den
svenska lärdomshistorien och lagerkrönts i sångens
vigda tempel - han har äfven sjungit för ett helt
folk.
Det ligger dock i skaldekonstens natur,
att hvar och en
af dess skiftande tongångar har sitt egendomliga sätt
att anslå dem, till hvilkas hjertan den framtränger,
och att sålunda det äfven måste finnas en viss ålder,
en viss grad af verldserfarenhet, en viss höjd af
skönhetssinne eller ett visst djup af känsla, som
företrädesvis tjusas af dess egendomligheter. Hvarje
skald må känna sig tillfreds med den hop, som framför
andra älskar att lyssna till hans sång, och icke
minst den, som i likhet med Carl Wilhelm August
Strandberg (Talis Qualis)[2]
med frihetsbegär uti
hjertat och svärdsklang i sången riktar sina toner
till den vapenföra ungdomen i landet. Sådant var
hans första uppträdande som diktare, då han deltog
i ynglingarnes vikingatåg, liksom de gamle barderna
med lyran hängande på pansarklädda skuldror. I vekare
toner har han se’n dess förbytt sin sång, men samma
välde utöfvar den ännu som förr. Det är nu länge sedan
han skänkte oss en ny samling af sina skaldestycken,
men spridda sånger hafva gjort, äfven de, sin eriksgata
kring allt landet och gifvit oss hopp om, att de en
gång skola sammanväfvas till ett nytt band af idel
poesi, hvarmed han binder svenska hjertan vid sitt
frejdade namn.
Äfven det är en förtjenst, tillräckligt stor för att
med ovansklig ära pryda sångens söner, att med sitt
folks litteratur på ett mästerligt sätt införlifva
sådana skaldekonstens mästerverk, som ursprungligen
tillhöra andra nationer. Liksom Strandberg har lärt
Sverige förstå och njuta af lord Byrons snille, så
har äfven en annan skald för oss öppnat tillträde
till poesiens yppiga lustgårdar, som evigt blomma på
Italiens klassiska jord. Carl Anders Kullberg
[3]
hade redan
genom dikterna »Qvinnans skapelse» och »Sonetter
till Julia» eröfrat parnassens lager, då han
genom sin diktsamling förvärfvade sig rykte för en
klangrik konstfärdighet äfvensom en djup och mäktig
känsla. Fulländningen af Kullbergs konstnärsskap
framstod dock egentligen med den episod ur Torquato
Tassos »Befriade Jerusalem" som skildrar Armidas
ö. Väl ägde vår litteratur förut en öfversättning
af detta skaldeverk, men den hade redan fallit i
glömska, och först sedan Kullbergs fulländade verk
lemnats i allmänhetens händer kan hon säga sig hafva
blifvit hänförd af Tassos tjusningskraft. Men ett ännu
mödosammare värf åtog han sig då han för oss tydde
de toner, »näktergalen från Ferrara» sjungit. En
öfversättning af ett sådant verk som Ariostos
praktfulla riddar-epopé »Den rasande Roland» är, då
den såsom här är utförd af mästarhand, en varaktig
ärestod, som af kommande åldrar skall smyckas med
friska kransar af tacksamhet och beundran.
En gång har denne skald sjungit om en annan:
"Till sömns du sjunger hjertats vilda frågor
Och binder trotsig på din sångarkrans;
Du blef ej skapt för nordens kalla zoner,
Du lefver blott och brinner uti toner."
Det var Johan Nybom, [4] som då ännu »band på sin
sångarkrans». De hafva ej hunnit vissna, blommorna
deri, ehuru handen synes hafva tröttnat att infläta
nya. Nyboms sånger ljuda mäktigt och hänförande likt
bruset af ett vattenfall, som på sin färd stänker
omkring sig ett skum af skimrande perlor. Hans sångmö
bär, som förr Jeanne d’Arc, svärdet i den ena handen
och frihetsfanan i den andra, och svenska folket,
som af gammalt älskar dessa sinnebilder, vet också
att räkna Johan Nybom ibland sina älsklingsskalder.
Menniskosinnet begär ombyte. Deraf kommer, att samma
öga, som nyss i naturens sköte med undran följde
kataraktens vilda fall, i nästa stund kan finna behag
i den förfinade konst, som
"... låter fritt små fontäner spela
I lust och solljus och tillförsigt."
Med dessa ord har Carl Snoilsky [5] gifvit en liten bild
af sin egen sång. Den yngste ibland våra skalder,
har han dock redan hunnit inrista sitt namn i
svenska vitterhetens häfder, och får man rätta sina
förhoppningar för framtiden efter den utveckling hans
diktning vunnit sedan dess första framträdande på de
villovägar dit Heine lockat så talrika imitatörer,
så torde vi vara berättigade att i honom helsa en
sångare af löftesrik begåfning. Konstnär är Snoilsky
framför allt. Han har hittills gifvit sitt land endast
smärre dikter, men ehuru de vid en flygtig blick kunna
synas strömma fram som en källa öfver gräsets rosiga
bädd, visa de sig dock vid närmare skärskådande vara
ett springvatten, som i sitt sommarregn röjer ett
konstens verk. De allra flesta af hans dikter äro
små stycken af mästerskap, hvilka väl icke förvåna
oss genom någon eldig fantasi, men som komma oss att
beundra sin helgjutenhet och qvickhet, under det att
språket tyckes liksom glädja sig åt sin egen elegans.
Skaldekonsten kallades fordom den glada vetenskapen,
och ännu är det visst, att, liksom vårsolen framkysser
blommor under smältande drifvor, så kommer ock sången
glädjens blomster att gro i jordens mull. Hvad det är
lustigt att lefva när rundt omkring oss ljuda sånger
af idel glädje och gamman,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
