- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
56

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skall det vara en pris? E-g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Snusdosan är, kan man säga, den stora centralpunkten,
der alla stora intressen sammanlöpa och finna
sin näring. Hon saknar icke heller sin politiska
betydelse, ty hvad form hon än må hafva, är hon
dock till sin natur en sann demokrat och hon är
alltid villig att öppna sitt lock i de republikanska
idéernas tjenst: man ser sålunda ofta att personer,
som aldrig med sked skulle vilja äta ur samma tallrik,
dock utan betänkande snusa ur samma dosa!

Snuset har äfven spelat en betydande roll i
intelligensens tjenst, och ho vet huru många af
mensklighetens lyckliggörande och stora idéer hafva
den anspråkslösa tingest, som kallas snusdosa, att
tacka för sin tillvaro!

Qvickheten, säger Bulwer, är som aromen af en frisk,
god pris snus: man blir deraf upplifvad och glad och
mera tillfreds med verlden och sig sjelf.

Men om i England snuset är som qvickheten, så är dock
på andra håll qvickheten icke som en pris snus.
Den vore då ej så sällsynt. Stode snuset och
qvickheten i något förhållande till hvarandra,
skulle man icke oftare påträffa tomma hjernor
än tomma snusdosor.

Utan att hvarken vilja medgifva eller bestrida
snusets inverkan på hjernans funktioner, kunna vi
dock ej frånkänna det så pass mycket inflytande på
den menskliga intelligensen, som inrymmes i begreppet
näs-vishet. Bland honnett folk har väl ingen gerna
nog hård panna att begära t. ex. ett öre, allra
minst af främmande personer. Men hvilken snusare,
med aldrig så honnett ambition i öfrigt, har nog
styft ben i näsan att i behofvets stund icke till
äfven en obekant framställa den gamla prisfrågan:
»Ursäkta, ni begagnar väl inte snus?» Detta vill säga
det samma som: var så god och ge mig en pris! Om vi
ej kunna hindra oss ifrån att räkna snusandet till
de löjliga bruken, så äro vi likväl långt ifrån att
vilja gyckla öfver den olycka, hvilken bäres af den
snusare som saknar snus. Näsan, länge tyranniserad,
blir slutligen tyrann och hämnas grymt. Vi hafva sett
eljest lugna och angenäma menniskor uti en sådan
belägenhet bli både ytterst oroliga och ytterst
odrägliga och olyckliga.

illustration placeholder

Skall det vara en pris?



Ursprungligen användt såsom läkemedel, blef snuset
snart allmännare begagnadt som lyxartikel; nu har det
stigit till anseendet af nödvändighetsvara. Redan
de första af sextonhundratalets fullväxta och
förnäma näsor i Frankrike, Spanien och Italien
blefvo passionerade för snusdosor, och från första
stund blef snusandet en af vördig presterskapets
svaghetssynder. Påfven Urban VIII, en sträng herre,
som bland kyrkans tjenare ej ens ville veta af något
snusförnuft, slungade bannstrålen mot hvar och
en som i kyrkan öppnade ett snusdoslock.

En ännu mera betydande historisk personlighet,
nämligen Frankrikes konung Ludvig XIV, var också en
tobakens och snusets afsvurne fiende. Hans hofmän
måste afstå från begagnandet deraf, och detta, säger
krönikan, kostade hertig
d’Harcourt lifvet. För att undgå hans öde läto
hofherrarne göra sig ihåliga käppknappar, hvarigenom
de under promenaderna omärkligt kunde inandas doftet
af det deri förvarade snuset. Det är ej ovanligt att
konungars döttrar, liksom döttrar i allmänhet, i vissa
stycken hafva andra åsigter än deras fäder. Så var det
äfven med Ludvig XIV:s döttrar, hvilka hade sina egna
små snusdosor, dem de söta prinsessorna i hemlighet
begagnade och hvilket hade till följd, att snusande
blef ett fruntimmersmode i Frankrike, hvilket längre
än vanliga moder der bibehöll sig. Detta bruk kostade
en af Frankrikes kronprinsessor lifvet. En svart
misstanke föll på jesuiterna för att hafva blandat
förgift i prinsessans snus – misstroendets gift ingöts
dermed i hvarje näsa och efter den tiden snusade
man mer försigtigt ur andras dosor. Detta mord är nu
glömdt, och dosan har åter blifvit gemensam egendom.

En historisk händelse öppnade engelsmännens näsor för
snuset. När Wilhelm af Oranien besteg Englands tron,
kommo nämligen snusdosor och kulörta näsdukar i bruk
äfven bland de spleensjuka öborna. En annan historisk
händelse gaf snusandet riktig fart derstädes. År
1702 tog engelska flottan i Port St. Mary vid Cadiz
flera tusen tunnor spanskt snus. Matroserna snusade
och nöso, nöso och snusade, så det sjöng i skrofven,
och sålde äfven snus för orimligt billigt pris till
schackrande judar, hvilka genast drogo försorg om
dess spridning bland en nyshungrig mensklighet.

Snuset spred sig hastigt. När tyskarne hörde
fransmännen nysa, ropade de »Gud, hjelp!», och till
gengäld kunde de artiga fransoserna väl ej bjuda
mindre än »en pris». I Tyskland fann snuset en mängd
för sig enkom skapade näsor, der det genast blef
hemmastadt. Öfver Östersjön flög det till norden, der
det fann en bundsförvandt i det »hårda klimatet»
och den »karga naturen» och nu mera blifvit oumbärligt
för det allmänna såväl som för den enskilte.

Stora män
hafva också föregått med uppmuntrande exempel. Fredrik
den store i Preussen var stark snusare, men hyste
för egen del suveränt förakt för snusdosor. Han
fann det vida beqvämare att bära snuset löst i sina
fickor. Derigenom fick han också ha sitt snus i
fred för andras fingrar och beredde sig dessutom den
fördelen, att med minsta möjliga möda kunna låta sin
näsa disponera öfver största möjliga qvantitet. Konung
Georg II i England tyckte, så äkta snusare han än var,
icke heller att en dosa var tillräcklig för mer än en:
han tillät aldrig någon att snusa ur sin.

Många ryktbara snillen äro ock kända som stora
snusare. Så – för att endast vester ifrån anföra några
exempel – var förhållandet med Pope och Swift. Addison
hade en verklig passion för allt hvad snusdosor hette
och Gibbon omtalas såsom en af sin tids väldigaste
snuskonsumenter.

Med så stora föredömen för ögonen törs
jag kanske fråga: skall det vara en pris?

E-g.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free