Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Längtan. J. A. B-n.
- Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Längtan.
Säg, hvi slår du så, mitt hjerta,
Säg, hvi du så brådtom har?
Denna dolda, tysta smärta,
hvadan kom den, när och hvar?
Denna orons eld, som flammar
i din kammar’,
säg mig hvarifrån den stammar?
Svara mig, mitt hjerta, svara,
hvarför du alltjemt dig rör?
Är det väl af vana bara?
Kanske rår ej du derför?
Denna längtan, hvadan är den?
Hvarför tär den
dig, när du så troget bär den?
Har du ingen fröjd på jorden?
Fins ej hoppet ännu qvar?
Är du, som en biltog, vorden
öfvergifven? – Gif mig svar!
Du på känslor ej plär spara:
hjerta, svara,
huru vill du dig förklara?
Se, då hviskar hjertat sakta:
Till mitt rena ursprungs hem
att dess klarheter betrakta
och förädlas utaf dem
till det värde, jag mig tänkt har,
jemt jag längtar,
jemt jag rör mig, jemt jag trängtar!
Derför jag så troget klappar
för att slippa in en gång.
Trånaden mig ej förslappar,
blefve väntan än så lång.
När jag se’n till klarhetsljuset
nått från gruset,
då är jag i Fadershuset.
J. A. B–n.
Den svarta kappan.
Skiss från 1722.
Af
Claude Gerard.
I den lyckliga tid, då min ålder ännu kunde betecknas
med en enda siffra, "då lasten var en hexa och sorgen
snart försvann", var jag med mina föräldrar på besök
hos nära anförvandter i en prestgård i Skåne.
Minnet af en stor, vacker trädgård, lummiga akacier,
mjuka, gröna gräsmattor, vackra beqväma rum under
ett anspråkslöst halmtak, skaror af kalkoner, ankor,
gäss och påfåglar, vaktade af den lilla "däkan",
"ellingatösen" med sitt hvita "huckle", knutet i
nacken, ligger ännu tydligt inom mig, men klarast af
allt ligger hågkomsten af ett hemlighetsfullt emblem,
som satt öfver ingången till det hus, der vi voro
gäster.
Det var en hjort, skulpterad i ek, mellan hvars stolta
greniga horn en tupp var stående, och tuppen höll en
gyllene ring i näbbet.
Helt naturligt väcktes min barnsliga nyfikenhet af
dessa sinnebilder, och jag frågade alla, jag mötte,
med ifver och enträgenhet, hvarföre dessa figurer
prydde husets port och hvad de kunde betyda.
Ingen brydde sig om att gifva mig något besked
i detta fall, och det var först då jag lyckats
göra mitt intresse och min nyfikenhet förstådda
af en något döf onkel – en gammal ungkarl med ett
mildt och vänligt ansigte, hvilken rökte sin pipa,
sittande på ett gungbräde utanför förstuguqvisten, –
som denne tog mig på sitt knä och berättade mig, att
en mycket ärevördig, klok och för sin tid bildad fru,
hvilken varit min farfars farmor, hade låtit göra de
der bilderna och ditsätta dem till ett minne af
sina tre männer, hvilka alla lefvat och dött i detta
hus, och hetat Hahne, Hjort och Ring.
Med det samma lärde han mig, att ett namn, som genom
sekler bevarats godt och ansedt, vore en skatt, som
jag heligt och samvetsgrant borde vårda, och tog mig
slutligen med sig in i "dagligstugan", der han ur ett
gammalt ekskåp framtog några gulnade papper, hvaraf
han utvalde ett, hopfästadt som ett häfte, brunt som
ryssläder och fullskrifvet med så kallad svensk stil,
hvilken för mig var lika obegriplig som grekiska.
Det var en dagbok, skrifven för nära hundrafemtio
år sedan af den gamla frun, hvarom han talt, och
deri hon bland annat till sin "herr faders heder"
berättar, att han var "den
stora ambassaden till Köpenhamn följaktig 1680,
då högtsalig hans maj:t kung Carl XI:s brud och
gemål, den höga Sveriges drottning Ullrica Eleonora,
glorvyrdigst i åminnelse såsom kongl. dansk prinsessa
afhemtades"; och vidare, att hon sjelf "med den flit
och sorgfällighet blef hållen att läsa och lära,
att hon vid åtta års ålder läst Bibeln tvänne gånger
igenom samt, utom Catechesen, många konung Davids
psalmer utantill kunde, och dertill informerades i
alla den tiden för en flicka brukliga och anständiga
nättheter".
Allt det der intresserade mig emellertid icke mycket,
ty det är konkreta begrepp och icke abstraktioner,
som barnets sinne lifligast uppfattar; summan af
den gamla damens förtjenster var i mina ögon hennes
sinnrika påhitt att föreviga minnet af sina tre
följeslagare genom detta lifvet.
Förhållandet har sedan blifvit omvändt, och det gamla
emblemet har, bredvid dagboken, endast spelat samma
roll som den träkloss eller det band man fäster vid
en nyckel för att icke förlora den, det blef en kula
i mitt minnes radband, ingenting annat.
De lexor i historien, hvilka vi som barn proppa i
vårt minne liksom dem vi få i kristendomen, gifva
oss vanligen en mycket inskränkt och ofta förvänd
uppfattning af ämnet, och i båda dessa afseenden
behöfva vi sedan beriktiga våra omdömen; det händer
då icke sällan, att föremålen helt och hållet ändra
färg vid det egna vakna förnuftets eller rättskänslans
granskning.
Dessa styfva och brungula pappersblad, som nu ligga
framför mig, der den gamla frun på sin tids tunga,
gudfruktiga och stränga språk nedskrifvit sina öden
och intryck, gifva mig en oväntad idé om uppfattningen
af det elände, den nöd och hjelplöshet, som Carl XII,
"Sveriges störste son", hade dragit öfver Sverige.
Jag läser mellan raderna af hennes lojala och
undergifna tröstegrunder och förhoppningar på en
bättre tid hennes harm och missnöje, hvilket alla
delade, hennes mod och patriotism, under det hennes
tretton- och fjortonåriga söner hjelpte till att
fördrifva danskarne ur landet omkring henne; och jag
ser förödmjukelsens rodnad på hennes kind, då hon i
korta och kärfva ord tackar Gud för freden. (Nystad
1721.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0061.html
