- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
58

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Redan i dessa gömda och anspråkslösa rader, skrifna
af en qvinnas hand, spåras den reaktion i tänkesätt
och statsförfattning, som sedan gjorde den kommande
tiden så händelserik och orolig; och striden mellan
föreställningen om majestätets helgd – skimrande ännu
ifrån den siste envåldskonungens fallna krona – och
folkets vaknande rätts- och frihetsbegär lyser igenom
den hemlighetsfulla anekdot eller familjehistoria,
som hon i svaga och otydliga konturer här tecknar,
och hvilken jag nu ville söka att återgifva.

Det är emellertid icke alltid, då föreställningen
och fantasien förena sig med minnet af historiska
eller verkliga tilldragelser, som man följer den
kronologiska ordningen, ty vissa händelser, vissa
tidpunkter förefalla oss närmare, andra längre
tillbaka, än de i sjelfva verket äro.

Vanligen finna vi vid en ytlig och hastig blick derpå
liksom en tung och förvillande dimma lägga sig öfver
föremålen; de dyka upp derur som hemlighetsfulla
andar, på hvars verkliga tillvaro vi knappt tro;
de äro så långt bort, att deras ord och handlingar,
deras lidanden och fröjder icke hinna vårt hjerta,
knappt nog vår uppfattning; men allt som vi gifva oss
tid och tålamod att dröja vid dessa bleka skuggor,
att fasthålla blicken på deras matta drag och lyssna
till de afbrutna och korta upplysningarne om deras
öden, så ljusnar denna dimma, de närma sig allt mera,
de blifva tydliga och friska, de återfå färg och lif,
de äro uppståndna och gruppera sig rundt omkring oss;
vi höra hviskningen af deras röster och slagen af
deras hjertan, vi känna deras andedrägt fläkta på
vår kind, se deras blickar lifvas, deras rodnad,
deras tårar och deras leenden ... De långa åren äro
flydda, seklernas mörka hoppackade moln äro skingrade
för fantasiens makt och elden i vårt eget hjerta;
grafvens skuggor, glömda längese’n, blifva på en
gång våra marionetter och våra herrskare.

Så gick det åtminstone mig vid läsningen af den gamla
stammodrens flygtiga och summariska anteckningar om
tvenne af hennes barns korta och dunkla lefnadsöden.

*



Konung Carl XII var död och "hans oförvägna envishet
hade störtat Sverige i djupare förderf, än att det med
förnuft och menniskohand åter kunde upphjelpas".
[1]
Sedan han förslösat sitt lands krafter och blod
i det olyckliga fortsättandet af ett krig, hvars
utgång ingen mer än han betviflade, sedan han i
femton år stannat som ett nådehjon i ett annat rike,
hvarifrån han likväl enväldigt ville styra sitt
eget, återkommer han ändtligen till sitt eget land,
"medförande ingenting annat, än sitt gamla mod och
sitt svärd", säger Mellin med naiv beundran.

Detta arma, utblottade land, hvars tålamod och trohet
endast kan förliknas vid dess konungs egensinne, och
vanmäktigt af hunger, krig och pest, återsåg honom
blott för att få erfara följderna af de sinnrika
finansoperationer, som utpressade dess sista
tillgångar.

Den konung, hvars ungdom förflyter i vilda, att icke
säga vanvettiga, lekar och äfventyr, som öfvar sig,
likt en slagtardräng, att halshugga kalfvar och
får och anser äran bestå i sina nervers och näfvars
styrka och sin förmåga att trotsa smuts och kyla[2],
hvars mannaålder användts att förstöra frukterna af
halftannat århundrades blod och segrar samt störta
sitt land, som då var det mäktigaste rike i norden,
i en vanmakt, hvarur det aldrig mer kunnat resa sig
till någon politisk betydenhet, denne kung besjunger
och beundrar man likväl, och vi yfvas ännu i dag öfver
ett mod (en stridslust), som snarare borde komma oss
att fälla tårar af blod och harm.

Vi resa stoder och fira minnet af vårt fall och
vår förnedring i historien, och glömma konungens
brottsliga sjelfviskhet, för att beundra mannens
gudsfruktan och återhållsamhet och framförallt
slagskämpens ihärdighet och mod.

Vi glömma den stora grafven vid Pultava och de 19,000
fångna svenskarne i Rysslands ödemarker för att minnas
Narwas seger, der kung Carl befaller att skona de
flyende ryssarne,
af fruktan att icke finna flere fiender att slå[3],
och likväl hade denna seger endast samma verkan
och betydelse som den första vinsten för den unga,
oerfarna spelaren.

En fransk skriftställare säger om Victor Hugo, att
han till ytterlighet äger hos sig förenad alla den
franska nationens fel och förtjenster, och att det
är derföre han i så hög grad väckt sina landsmäns
beundran, innan han öfvergick till en karikatur.

Må hända kan man på samma sätt förklara svenskarnes
dyrkan af Carl XII:s minne.

Han har genom skalderna blifvit en Orlando Furioso,
en Cid Campeádor, hvars bild passar väl i sagan och
sången, och vi göra kan hända bäst i att endast som
sådan återkalla hans hågkomst.

Det är i Augusti 1722. Året förut hade ändtligen
landet fått fred; "men hvilken fred! De rikaste
provinser, utan hvilka riket ej ens ägde sin brödföda,
voro i fiendernas våld, och i stället för det fordna
herraväldet öfver Östersjön kunde Sverige icke ens
skydda sina egna kuster mot czarens flottor, som
ifrån forna svenska hamnar hotade den gamla svenska
hufvudstaden" [4].

Kringskuret, plundradt och vanmäktigt, blödde nu det
arma landet för sin konungs hjelteära och bekräftade
historieskrifvarens summariska slutreflexion vid
uppräknandet af alla dess förluster: "Den som icke
mera kan hjelpa sig sjelf, eller åtminstone bjuda
till att hjelpa sig sjelf, den vill, den vågar ingen
annan hjelpa."

*



Utanför vestra gafveln af Bäckaskogs gamla kungsgård
i Skåne sutto en eftermiddag tvenne unga män på den
fina gräsmattan i skuggan af en väldig bok, hvars
täta grenar sträckte sig ända in till muren.

Det fordna Bernhardinerklostret vid Ifösjöns strand
och det nuvarande eleganta jagtslottet, i hvars
omgifningar konung Carl XV jagade hjortar och rådjur,
ägde år 1722 hvarken det anseende eller de rikedomar
det hade i den gamle, olycklige biskop Andreas’
tid, eller våra dagars komfortabla lyx; det var helt
tarfligt och dystert och anslaget till boställe åt
öfversten för Södra Skånska Rytteriet.

För tillfället var här emellertid ovanligt lifligt
och bullrande, ty konung Fredrik I hade på sin resa
genom landet här sammanträffat med det från utlandet
återkomna riksrådet Wellingk och gästade nu sedan
tvenne veckor det gamla Bäckaskog.

De båda unga männen, utsträckta på gräset nedanför
slottet, voro emellertid alls icke bullersamma, ty
den yngste, kornetten Ove Ramel, en liten mörkhårig,
liflig, spenslig och vacker yngling, tycktes vara
försänkt i sömn, och den andre, löjtnanten vid
rytteriet Arvid Hahne, stirrade tyst och dyster ned
på det klumpiga fästet af sin stora sabel, hvilken
låg tvärs öfver hans knän.

Ingendera var mycket öfver tjugu år, men Hahne,
hvilken redan nio år förut som en tretton års gosse
varit med ibland Stenbocks "Getapojkar" och hjelpt
till att fördrifva danskarne ur Skåne, stridt i
Pommern och Liffland och varit fången i Danmark,
syntes med sina breda axlar, sin resliga gestalt,
sin bruna väderbitna hy, sin djerfva hållning och sina
lugna och kloka mörkblå ögon äldre, än han verkligen
var.

Han hade vid återkomsten blifvit inskrifven som
löjtnant vid ett af de regementen, sammanrafsade af
landets sista krafter, hvaraf Carl XII bildade den
armé, hvarmed han ville eröfra Norge, och i detta
ögonblick tillhörde Hahne den kommendering, hvilken
utgjorde kung Fredriks hedersvakt vid Bäckaskog.

Ramel deremot hade, märkvärdigt nog under denna tid,
aldrig luktat krutrök och aldrig vexlat hugg, annat
än på fäktsalen, och medföljde nu som drabant kung
Fredriks icke särdeles talrika svit.



[1] Nic. Tessin i rådet 1721.
[2] Se
Fryxells berättelser.
[3] Se
Fryxells berättelser.
[4] Malmströms politiska historia.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free