- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
59

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De unga männen voro för resten båda skåningar,
lekkamrater, vänner sedan deras första barndom
och hade nu återsett hvarandra efter flera års
skilsmessa.

Denna tid fanns ingen manlig ungdom i landet,
barnen måste med ens öfvergå till mandomens hårda
och bistra allvar och lidande; de skägglösa läpparne
vänjde sig af med att le, för att i stum och våldsam
smärta tryckas samman under de mångfaldiga lidanden,
som slagfält och fångenskap, köld och svält, nöd och
sjukdom åstadkommo.

Vid tjugutre år var man redan en veteran; att man
hunnit till denna ålder var ett tillräckligt bevis,
åtminstone på en utomordentlig fysisk styrka.

Den orimliga företeelsen af en femtonårig
envåldskonung medförde i sina konseqvenser händelser
och förhållanden, som synas oss ofattliga och komma
oss på den tanken, att menniskonaturen antingen sedan
Carl XII:s tid undergått en himmelsvid förändring,
eller också ordens betydelse i beskrifningen derom;
det vissa är åtminstone att, som Fryxell säger,
hans styrelse "blef en pinohistoria för samtiden att
genomlefva, och för efterverlden att genomläsa".

Alltnog: Hahne, till det yttre en härdad, allvarsam
och jättelik krigare, men jemnårig med våra nyss
utexaminerade kadetter, var i sitt sinne lika oskyldig
och blyg som en jungfru, och om man i detta ögonblick
kunnat ana orsaken till de oroliga slagen af hans
hjerta inom den gula elghudströjan, så skulle man
fått bekräftelse derpå.

"Det var böfveln, hvad kungen dröjer länge vid
bordet i dag, det blir för sent att jaga", sade Ramel
gäspande och reste sig upp på armbågen.

"Hans majestät brukar annars icke försinka sig,
då det är fråga om dylikt", svarade Hahne likgiltigt.

"Nej, men ser du hela denna resa är egentligen en
jagt, som – jag likväl fruktar är misslyckad."

"I hvad fall skulle hans maj:t icke haft framgång
tycker du?"

"I att fånga hvad han sökt ..."

"Hvad menar du då?"

"Jag menar folkgunsten, ty det är ingenting annat,
än den, kungen farit ut att söka efter."

"Men nog älskar man kungen, åtminstone för fredens
och drottningens skull ..."

"Åhja. Man älskar honom som en fågel i bur; men kungen
börjar finna gallret allt för trångt ..."

"Det tycker också jag, att det är ... en kung ska’
vara kung ..."

"Visserligen; men med mått och reson likväl", sade
Ramel hviskande och såg sig omkring.

"Det hörs, att du är uppfödd bland herrarne i
Stockholm under den der nya uppstudsigheten ... Om
du hört gevärselden och gamle Stenbocks kommandorop
och varit med kung Carl i Norge och stridt under kung
Fredrik som arfprins emot den tappre öfverste Kruse
vid Höland och sett kungen som generalissimus öfver
hären, så tänkte du icke på annat, än att tiga och
lyda som en ärlig krigsman ..."

"Och hvart hafva vi väl kommit med att tiga och
lyda? ... Jo till undergång och förderf ..."

"Vi hafva gjort vår pligt", sade Hahne tvärt,
tillspände läderkopplet bättre omkring lifvet och
steg upp.

"Vet du, att jag tror herrarne der inne hafva mycket
att tala om, som man i Stockholm gerna skulle vilja
lyssna till, om man kunde", återtog Ramel med samma
hviskande röst.

"Det är grefve Wellingk och den hessiska ministern,
som äro inne hos kungen ..."

"Det är tyskarne allesammans, och om jag icke bedrar
mig, är det baron Ranck som för ordet ... Jag gick
för en stund sedan nedanför fönstret och hörde hans
röst, men man stängde rutan i det samma, och jag
förnam endast ett par ord .. ."

"Det hade varit mera passande att du icke förnummit
någonting ... Jag tycker icke om din nyfikenhet och
talträngdhet, Ove, den för dig och andra i förderf
till slut ..."

"Var lugn du, jag vet nog både när jag ska’ tiga och
tala ... Hvarföre har man väl fått ögon och öron,
om man icke skulle bruka dem ... dessutom börjar
det bli förbannadt enformigt att ligga här nere på
landet, utan annan sysselsättning än att springa efter
rapphöns och bondtöser.... Det är nu på tredje veckan
sedan vi kommo hit, och ännu tycks kungen icke tänka
på uppbrott. Hvad ska’ man väl förlusta sig med, då
man icke, som du, har en käraste på Ifön att besöka."

"Hm, ni jaga ju morkullor om qvällarne och ljustra
kräftor vid stränderna", sade Hahne med ett eget
leende.

"Men man kan tröttna äfven derpå ... du ser ju sjelf
så allvarsam ut, som din egen höglärde styffar, min
fordne præceptor, vördig prosten Ring i Fjelkinge,
då han kommer i kappa och krage ... Hör på, Arvid,
du är trumpen och tvär och ordkarg, så att jag icke
känner igen dig i dag ..."

"Jag är för gammal att nu, som förr, roas af dina
upptåg och pojkaktigheter, det är allt", svarade
Hahne och ville aflägsna sig.

"Nej", återtog hans kamrat, som nu också reste sig
och hastigt upphann den unge krigaren. "Nej, Arvid,
det är något bekymmer, som tynger på ditt sinne, du
ska’ icke neka dertill för mig; om jag, som du säger,
är pratsam och nyfiken", fortfor han, då hans vän icke
svarade, "så vet du nog i alla fall, att jag också kan
hålla tand för tunga och förr skulle bita den sönder,
än sqvallra om en väns förtroende ..."

"Jag vet det och kan väl också i sinom tid säga dig
hvad det är ..."

"Du kan så gerna säga det nu strax, medan det ännu
kanske kan ändras ..."

"Ändras ... anar du då hvad det är?"

"Jag anar att det är något som angår din vackra
styfsyster på Ifön."

"Du har rätt ... Cecilia vill icke mera höra talas
om vår trolofning", sade Hahne dystert och stötte med
sin tunga sabel hårdt emot gräsvallen der de gingo
fram.

"Och dina föräldrar, hvad säga de derom?"

"De veta ingenting om Cecilias besynnerliga sinnelag;
men de hafva alltid hellre velat gifva henne åt min
äldsta bror, som är prest och adjunkt hos min styffar
der hemma i Fjelkinge ..."

"Och hon föredrar nu kan hända också presten?"

"Nej, det tror jag icke, men ..."

"Hvad då?"

"Jag vet icke hvad det är ... jag trodde, att hon
kom till Ifön, till min syster Susanna, för min skull
och på min bön, men ..."

"Så är det också ... mins du icke, att den första
qvällen vi kommo hit förtrodde du mig din lycka ... vi
följdes åt till Fjelkinge, och du fann Cecilia öm
och trofast ... du var nära att i förtjusningen
bryta halsen af dig vid en "sperridt" lika vild,
som någonsin kung Carls, glorvördigst i åminnelse –
när vi redo hit om natten ..."

"Det var också min sista lyckliga dag ..."

"Du får icke lägga qvinnonycker så hårdt på sinnet.
Fastän jag är två år yngre, än du, så har jag likväl
mera erfarenhet af sådant ... Den vackra Cecilia
syns mig just lika med de mest klipska damerna vid
hofvet, och jag kunde aldrig föreställa mig att få
i en prestgård se sådana ögon och later ..."

"Hvad vill du säga, Ove?" utropade Hahne strängt
och stannade tvärt framför sin lilla vackra kamrat,
som mera liknade "Cherubin" i Mozarts opera, än en
drabant vid den ärbara drottning Ulrikas hof.

"Jag menar intet ondt om din sköna styfsyster, men
nog är hon alldeles för slug och för fager att stanna
här nere på bondlandet, det synes mig klart ... Hon
liknar mera en prinsessa, än en tarflig landtflicka."

"Hennes mor var af adelig ätt, och det är väl henne
hon liknar ... Emellertid har Cecilia, allt sedan våra
föräldrar gifte sig, varit mig huld och bevågen. Hon
är min styffars

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free