- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
60

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äldsta barn, och min mor, som väl är den strängaste
och ärbaraste matrona i Skåne, har aldrig haft något
att anmärka mot hennes seder och sinne ... Det är
också först sedan hon kom hit, för att helsa på min
syster, hvilken nyss blifvit gift med presten på Ifön,
som jag märkt hennes förändring."

"Jag tillstår att dina slägtförhållanden göra mig
yr i hufvudet. Hur många syskon har du då egentligen
nu?" frågade Ramel skrattande.

"Min mor hade sju barn och min styffar sex, då han
blef min fars efterträdare till Fjelkinge pastorat
och de för tio eller elfva år sedan ingingo äktenskap
med hvarandra; och detta förhållande syns mig icke
så ovanligt", sade Arvid, hvilken också hade ganska
rätt, ty prestenkorna åtföljde den tiden, liksom
andra inventarier, ofta pastoratet.

"Således tretton syskon under samma tak, det är en
respektabel familj ..."

"Vi äro icke nu så många. En af mina bröder stupade
i kriget, som du vet, han var blott fjorton år,
stackars barn, det var vid Helsingborg ..."

"Och du sjelf, Arvid, var med och var ett år
yngre ..."

"Men jag var större och starkare ... Emellertid
är det nu flere Ringar än Hahnar i hemmet; intet
blodsband förenar oss med prosten Rings barn i första
giftet, och som ..."

"Som hindrar dig att bli’ den vackra Cecilias man,
menar du ..." afbröt Ramel leende.

I det samma ljödo fanfarerna af ett jagthorn från
borggården, och de båda ynglingarne vände hastigt om,
för att skynda tillbaka till slottet, der det redan
hvimlade af jägare, hundar, hästar och betjening.

Innan de gått tio steg, upphann dem emellertid en
vacker, sjuårig gosse, som höll ett litet paket
i handen och, då han igenkände dem, kastade sig i
Hahnes armar.

"Mathias!" utropade denne. "Hvarifrån kommer du?"

"Raka vägen hemifrån; ’sta mor skickar dig här dina
nysydda skjortor, bror Arvid, och låter så flitigt
helsa dig, att du ska’ komma hem ännu en gång,
innan du bryter upp härifrån", sade gossen frimodigt
skakande hand med kornetten och fortsättande vägen
framåt slottet tillsammans med de båda vännerna.

"Är du alldeles ensam?"

"Nej, jag åkte med Jerker till Kiaby med mälden, men
nu ska’ du visa mig kungen och drottningen och alla
de granna herrarne här; det är derföre jag kommit"
– fortfor barnet, till hälften springande, för att
kunna hålla sig bredvid de båda unga männen.

"Drottningen har icke följt med hit, hon stannade
i Kristianstad, har du icke hört det; men om du nu
ställer dig här stilla och sedesam, så får du strax
se hans maj:t komma ut, förmodar jag", sade Hahne
och lemnade sin lilla halfbror qvar vid grindarne
till borggården, der en hop bondgummor och flickor
ifrån trakten der omkring samlats i samma afsigt.

"Åh, der ser jag Jeppe ifrån Ifön, som brukar komma
hem med fisk; jag går till honom", sade Mathias
och trängde sig fram mellan qvinnorna till en liten
krokryggig gubbe, som för tillfället tycktes ensam
representera hela den för öfrigt mycket fåtaliga,
manliga befolkningen i trakten.

"Hvem är den gamla herrn med de granna banden på
rocken?" frågade gossen ifrigt och stack sin lilla
hand förtroligt i fiskarens smutsiga näfve för att
göra sig bemärkt.

"Ih då! är ni här, lille Mathias!" sade gubben
förundrad och vände sig om.

"Visst är jag här, men skynda er nu, Jeppe, att svara
mig", återtog gossen, stampande af otålighet, i det
samma en hel skara af herrar utkommo på den stora
stentrappan.

"Tror ni jag känner någon annan än kungen, som ni
ser der i hatten med den långa fjädern och det granna
spännet", svarade Jeppe och torkade på tröjärmen sin
tand- och skägglösa mun, hvilken liknade en gammal
hexas.

Främst bland alla stod också i detta ögonblick kung
Fredrik I, omgifven af generalmajor Bennet, värden
på stället, och den gamle grefve Wellingk, hvilken
dagen förut
anländt till denna olyckliga sammankomst med kungen,
för hvilken han sedermera så dyrt fick plikta.

Bakom syntes de båda tyskarne, baron Ranck och Wiebel,
hvilka för närvarande tycktes sins emellan dela
favoritskapet hos sin höge landsman.

Kung Fredrik var nu en fyrtiosexårig man, men den
fetma, som sedan gjorde honom tung och klumpig, hade
ännu icke vanställt hans vackra figur, och tidens
mod, den ofantliga peruken, hvilken på alla hans
porträtter infattar hans ansigte som i en ullsäck,
missprydde honom icke nu och lät honom, med sitt
vackra naturliga hår kring pannan, se mycket yngre ut,
än han verkligen var.

I detta ögonblick, med den svarta plymagerade
filthatten öfver de korta bruna lockarne och med den
trånga gröna jagtdrägten öfverlastad med broderier,
omslutande hans ännu smärta lif, skulle man tagit
honom för tio år yngre, och visst icke undrat öfver
den häftiga och svartsjuka kärlek han ingaf drottning
Ulrika.

Om man granskade detta gladlynta, blomstrande ansigte,
så fanns det visserligen mera vankelmod och sinlighet,
än kraft och själ deri, men för tillfället passade
denna hurtiga abandon och hjertliga fryntlighet,
och då han svingade sig upp på den gnäggande stålgrå
hingsten, skulle ingen qvinna åtminstone kunnat undgå
att skänka den ståtlige jägaren en varm och gillande
blick.

Och ingen man, som såg honom för första gången, skulle
ansett de rykten möjliga, hvilka redan började spridas
om kungens karakter och lefnadssätt.

"L’amour, la chasse et la paresse le maitrisaient
trop, pour ne lui pas rendre adieux le soin du
gouvernement. Son inaplication etait extrème; sa
passion dominante etait les femmes",
säger Tessin i
sina enskilta skrifter, och man har kan hända icke
mycket att tillägga till detta omdöme.

I det samma red hela det lilla jagtsällskapet mycket
långsamt förbi de nigande och rodnande bondflickorna,
och då man såg de blickar hvarmed kungen granskade
denna qvinnoskara och det leende, som halföppnade
hans stora fylliga läppar, så misstänkte man någon
sanning i påståendet, att han under sin resa jagade
äfven efter annat, än björnar och popularitet.

"Hvem är den lilla magra herrn, som ser så rolig
ut och sitter så vingligt på hästen, alldeles som
det skulle vara min hexmästare af trä der hemma",
hviskade Mathias, som brann af nyfikenhet och icke
kunde återhålla sina frågor, oaktadt den ringa
förhoppningen att få dem besvarade.

"Det är hofstallmästaren Wiebel, en hessare liksom
hans maj:t sjelf", sade en välklädd karl med rödaktigt
hår, en lång näsa, som tycktes sitta snedt i hans
bleka, koppärriga ansigte, och ett par små smala ögon,
hvilka vänligt blickade ned på den lille pratmakaren,
som halft förvånad vände sig om vid den oväntade
upplysningen.

"Och den der långa, vackra herrn till höger med det
mörka håret och de stora kragstöflarne med guldtofsar,
den som nu talar med kungen, det är generalmajor
Philip Schwerin ..."

"Usch! han är icke vacker, han ser stygg ut", afbröt
barnet nästan högt och blickade nyfiket på denne
kung Fredriks gunstling, som sedan fick ett föga
afundsvärdt rykte och hvars hårda och skarpa drag
kan hända rättfärdigade lille Mathias’ omdöme.

"Och der ser du bakom kungen den allvarsamma ryttaren
i sammetskappan och spetskråset, hvilken sitter till
häst som en borgmästare och har en näsa så röd som
en krögares, det är baron Ranck som ..."

"Som sammanskrifvit receptet till en soppa, hvilken
kungen ämnar hopkoka åt hertigen af Holstein för att
stilla hans hunger efter svenska kronan", inföll en
annan röst, starkt brytande på tyska, och då Mathias
blickade upp stod ännu en främmande – en liten tjock
och rödlätt karl, med en hvit mössa på hufvudet –
bredvid den första.

Han hade kommit ut ur en dörr på flygelbyggnaden
och klappade förtroligt med ett jovialiskt leende
gossens vänlige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free