- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
61

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sagesman på armen. Hans breda mun, feta ansigte och
den hvita mössan, hvars tofs hängde ned på axeln,
gåfvo honom en viss likhet med killelekens minst
värderade kortfigur.

"Få se, herr Wielchen", fortfor han, "om vi nu
icke hittat på att gillra en fälla för den stora
holsteinska råttan ändå, som skall minska dess lust
att vädra på vår ost ... den gamle sluge rådsherrn,
som kommit hit, och vår egen minister Diemer hafva väl
icke förgäfves lagt sina kloka hufvuden tillsammans ..."

"Tyst, Kessel! .. Hvad pratar ni för slag ... Hvem
tänker nu på hertigen ... Vi hafva nog farligare råttor
kring osten, som ni säger, på närmare håll", sade kung
Fredriks tyska kammartjenare, ty det var just han som
så välvilligt presenterat de förbiridande herrarne
för Mathias, hvilken nu vände sina frågande ögon
till den lilla, tjocka köksmästaren, hvilkens runda
former och kopparröda ansigte nästan läto förmoda,
att hans landsman gifvit honom ett öknamn.

"Hm, jaså ... nå, nå, en börjar med att gissa galet
och slutar med att gissa rätt ... och om jag nu
törs komma fram med ännu en förmodan, så är det att
kungen hade sina goda skäl att lemna drottningen qvar
i Kristianstad ..."

"Hans majestät har alltid skäl för hvad han gör,
skulle jag tro", inföll kammartjenaren med högdragen
min.

"Det begrips det ..."

"Kungen fruktade, att hon skulle blifva allt för illa
logerad här ..."

"Jaha, visserligen, i synnerhet som vi dröjt så länge
här ..."

"Hans majestät finner sig mycket väl ..."

"Men jag finner mig mycket illa", afbröt den lilla
kocken häftigt, "tänk er, herr Wielchen, att jag måste
lemna hälften af mitt folk och mitt Küchengeschirr[1]
qvar hos drottningen; hvad tror ni man skall kunna
uträtta på detta sätt ... det är icke rätt och billigt
att handla så för några vackra fl ..."

"Sei es genug gesagt von der Sache", afbröt
kammartjenaren häftigt, tog kockens arm och drog honom
med sig ifrån de gapande qvinnorna, som börjat lyssna
till de båda tyskarnes samtal.

"Ih, hvad kungen är välsignadt dejelig och manhaftig",
hviskade bondgummorna, i det de aflägsnade sig.

Den lilla, krokryggiga fiskaren blickade efter mäster
Kessel och hans landsman med sina små rödkantade ögon,
ref sig bakom örat med en fundersam min och sade till
gossen, som alltjemt höll fast i hans grofva knotiga
näfve:

"Det mörknar, och ni är ensam, ni ska’ väl begifva
er hemåt, Mathias."

"Jerker skulle vänta mig vid möllafallet ... men
se jag skulle lemna Arvid det här knytet och jag vet
icke hur jag nu ska’ träffa honom ..."

"Ni kan fly mig det, så ska’ jag laga att han får
det."

"Men jag må väl först försöka att hitta på honom",
sade gossen villrådig.

"Så gör det då, men skynda er, ni kunde annars råka
ut för den svarta kappan i mörkret ..."

"Hvad för något, Jeppe?" återtog Mathias ängsligt
och såg upp i den lilla gubbens gula och skrynkliga
ansigte.

"Åh de ä’ li’a godt ..." sade Jeppe och aflägsnade sig.

Men Mathias hade blifvit skrämd af hans obegripliga
ord, sprang efter honom och sade tveksamt: "Jeppe,
om ni skulle vilja lofva mig att lemna Arvid knytet,
så kunde jag strax få gå till möllaren och ta rätt
på Jerker, medan det ännu är dager ..."

"Det må ni godt förlita er till, min lille dräng",
svarade gubben och tog paketet.

*



Den bäck, som fordom midt igenom den smala
landtungan mellan Ifö- och Opmannasjöarne förenade
de båda vattnen och som i dag är förvandlad till en
kanal i Bäckaskogs park, dref äfven då ett litet
qvarnhjul, och vid dess strand stodo en stuga och
ett bristfälligt skjul.

Det var här som Mathias lemnat drängen och sett
den feta prestgårdshästen i lugnt åtnjutande af ett
fång nyslaget gräs, medan säden, som Jerker inburit
i qvarnen, förmaldes. Nu fanns emellertid hvarken
häst eller kärra, vattnet i bäcken var uppdämdt,
och qvarnen stod stilla.

Gossen såg sig omkring och närmade sig slutligen en
liten hjulbent karl i korta gula skinnbyxor, hvilka
i hvarje ögonblick tycktes vilja halka ned öfver hans
höfter – alldeles på samma vådliga sätt, som dessa
plagg ännu i dag hafva för sed på bondgubbarne i denna
trakt. För resten var han oaktadt sommarvärmen klädd
i tjocka ullstrumpor, träskor och en varm yllemössa
på hufvudet.

Det var mjölnaren, hvilken – sysselsatt att mata
tvenne hungriga svin, som grymtande äflades att
inkomma i qvarnen, och på samma gång att hålla sina
benkläder på deras egentliga plats – alls icke hade
tid att märka Mathias’ person.

Ändtligen lyckades han att slå igen dörren midt för de
envisa djurens trynen och vände sig nu om, besvarande
gossens upprepade frågor efter den försvunne Jerker
med underrättelsen, att denne nyss farit derifrån
och att Mathias snart borde kunna upphinna honom.

Gossen nickade åt mjölnaren och aflägsnade sig helt
lugnt i den svala skymningen, öfvertygad om både
hästens och drängens djupa och inrotade skånska förakt
för all skyndsamhet.

Längst bort i dalsänkningen åt Kiaby kyrka till hörde
han då och då ett bösskott; der var ett morkulledrag
och de kungliga jägarne voro troligen der.

Tänk, om han ännu en gång kunde få se dem. Det vore
att öka vigten och värdet af den berättelse, hvarmed
han skulle lysa der hemma bland syskonen.

Mathias hade flera gånger både åkt och gått den korta
och raka vägen mellan Kiaby och Fjelkinge kyrkor,
han kunde omöjligt misstaga sig ens i mörkret; men
det var nu icke längre fråga om att följa landsvägen
och upphinna Jerker, ty lusten att få se jägarne och
ljudet af de aflägsna skotten ledde honom åt ett helt
annat håll. Villad af de rop och röster han hörde,
än här och än der, sprang gossen hit och dit i den
täta skogen, tills han var fullkomligt yr i hufvudet
och icke mera visste hvar han befann sig.

Skånes skogar likna icke de nordliga landskapens,
och till och med på denna tid tyckes man icke varit
besvärad af det ris och de stenar, vindfällen, kärr
och stubbar, som göra dessa så vilda och pittoreska,
men så svåra att genomtränga.

"Brännet" är i Skåne allt för dyrbart, att icke
blifva samladt, och till och med i den lilla backen
vid vägen, der några tallar den tiden växte, var
marken röjd och jemn som ett golf och betäckt med
denna fina gräsmatta, som hjortarne och rådjuren så
mycket älska.

Mellan björkarnes och bokarnes raka stammar kunde man
se sig temmeligen långt omkring, men det var i slutet
af Augusti månad, mörkret började blifva allt djupare,
och Mathias befann sig nu bland småskog och buskar,
som stängde utsigten.

Alltjemt tyckte han sig höra röster och skott i skogen
och till och med skönja figurer, som rörde sig på
afstånd mellan löfvet; men innan han hunnit fram,
voro de åter försvunna.

Ändtligen stannade han helt flämtande. Han såg sig
omkring; allt var nu tyst i skogen och fåfängt sökte
han igenkänna stället, der han befann sig; han trodde
sig hafva sprungit åt vester och antog att det
vatten, han såg blänka framför sig i skenet af den
röda nyss uppgångna månen, var Opmannasjön, men han
hade i stället kommit rundt omkring kyrkan, återvändt
i ostlig riktning och misstog sig om de båda sjöarne,
hvilkas klara böljor nästan förenas vid Bäckaskog.

Den hvita, fina sanden med de sällsamma snäckskalen,
hvilka endast finnas på Ifösjöns strand, lyste
nu emot gossen och lät honom genast igenkänna,
hvar han var; dessa snäckskal, som folket kallar
Brattingsborgpengar, hvilka likna dödskallar och
efter traditionen äro minnen af den sjunkna


[1] Kökssaker.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free