- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
62

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

röfvarborgen på Ifön, hvars blodbesudlade guld
i everdeliga tider som små bleka menniskoskallar
skall lysa på Ifösjöns botten och strand, påminde
Mathias med ens om den gamle Jeppes ord, hvilka han
hittills förgätit under sitt fruktlösa sökande efter
den kungliga jagten.

Hvad hade väl fiskaren menat med "den svarta kappan",
som han skulle kunna träffa på i mörkret? Utan tvifvel
var det något fruktansvärdt spöke eller troll, och
Mathias kände en rysning, som tycktes resa å ända
hvarenda en af de ljusgula hårlockarne under hans
lilla mössa.

Den stackars gossen vågade nu icke röra sig ur
fläcken, allting omkring honom föreföll hemskt
och främmande, hvarje buske och gren tycktes honom
dölja ett hemlighetsfullt något, som han fruktade,
och tystnaden och mörkret lade sig kallt och tungt
som en sten på hans klappande hjerta.

Han hade stått så några minuter, lyssnande till
sommarnattens och löfvens mystiska och liffulla
stillhet, då han hörde det egendomliga lätet af ett
par morkullor, som, flaxande åter och fram i samma
riktning på sin enformiga qvällspromenad, sväfvade
öfver hans hufvud, och strax derefter ljöd ett skott,
afskjutet på något afstånd.

En häftig smärta kom gossen att vackla, några
hagel hade träffat honom, men i sin förskräckelse
sammanställande dermed Gud vet hvilka barnsliga
föreställningar, qväfde han hjeltemodigt det rop,
som ville gå öfver hans läppar, och sjönk tyst och
blödande ned mellan buskarne.

Hur länge han legat här visste han icke sjelf,
smärtan eller skrämseln hade gjort honom sanslös;
då han åter öppnade ögonen, såg han en stor svart
figur långsamt passera förbi sig ned åt sjöstranden.

Den stannade der ett ögonblick och vände sig om, och
gossen såg då, att den långa svarta kappan, hvilken
räckte ända ned till fötterna, var framtill, liksom
en messhake, prydd med ett stort kors af silfver,
som lyste i månskenet.

"Bispens vålnad", hviskade det stackars barnet, som,
halfdödt af förskräckelse, tyst och orörligt som en
sårad fågelunge, låg gömdt i gräset och stirrade på
den hemlighetsfulle mannen, som nu böjde sitt hufvud,
öppnade kappan och lät ännu en annan varelse, hvilken
varit dold derinom, framträda.

Det var en qvinna, smärt och fin och hvit som månens
strålar; hon liknade en vålnad i sin långa svepning,
eller en nunna i sin slöja.

Mathias kunde icke se hennes ansigte, lika litet
som mannens. Han var öfvertygad, att det var spöken,
han såg, och fann det fullt i sin ordning, att båda
försvunno liksom sjunkna ned i jorden.

Hans sinnen förvirrades helt och hållet, det brusade
som ett vattenfall för hans öron, några timmar af en
feberaktig dvala förgingo, och han vaknade först vid
den smärta, han kände, då man upplyfte honom från
marken.

Han slog upp ögonen; den gamle, krokige fiskaren
höll honom i sina armar och nedlade honom sakta i sin
båt vid stranden. Det var nu i dagningen, himlen var
rosenröd och en liten vindkåre krusade sjöns vatten,
hvaröfver båten framgled emot Iföns lummiga stränder.

*



Under samma tid som det kungliga jagtsällskapet for
ifrån Bäckaskogs kungsgård, sutto tvenne unga qvinnor
bredvid hvarandra vid fönstret i ett rum i prestgården
på Ifön och sågo ut åt sjön.

Den ena var kyrkoherdens unga hustru Susanna, den
andra hennes styfsyster, den nittonåriga Cecilia
Ring.

Susanna var en treflig, ljushårig och blåögd varelse
med ett godt och fromt uttryck i sina klara ögon och
en rask och glädtig klang i sin skorrande röst.

Cecilia deremot var en smärt och strålande skönhet
med mörkbruna lockar, hvars metalliska glans nästan
täflade med de gråbruna eldiga ögonens; hon hade
trotsiga, högröda läppar och en hållning så stolt
och rak, som om den tjocka hårflätan, högt upplagd
öfver hennes hvita panna, varit ett furstligt diadem,
och som om hon i stället för den randiga linnetröjan,
färgad i mossa och björklöf, hvars skört nedföllo
öfver hennes runda höfter, burit en hermelinsmantel
deromkring.

Moder och tyger, färger och snitt hafva vexlat otaliga
gånger sedan denna tid, och det allra äldsta har
blifvit det allra modernaste; men jag förmodar, att
skönheten ständigt varit oberoende deraf, åtminstone
har den i alla tider förstått sin makt och utkräft
sin rätt.

I guldbrokad eller yllekjortlar, i silke- och
silfvertyg eller fårskinn och blångarnsväf,
med dalkullans röda ylleband eller furstinnans
krona kring sina lockar är qvinnan lika medveten af
sina vackra ögons glans och lika farlig för männens
hjertan.

Att Cecilia Ring, den tarfliga landtflickan,
som spann lingarn så fint som ett hufvudhår och väfde
"dräll i tio skaft", som kokade strufvor och klenäten
i gåsister och bakade limpor så stora och tunga
som stenarne i en handqvarn, med alla dessa husliga
dygder, inlärda och utöfvade under sin styfmors tukt,
den ärbara och välaktade fru prostinnans i Fjelkinge,
äfven förenade konsten att behaga, derom kunde man
icke hysa något tvifvel, då man såg henne.

"Säg icke så, Cecilia, hvad skulle kära mor säga,
om hon hörde dig", sade Susanna till svar på något
yttrande af systern.

"Men nu hör hon mig icke", svarade Cecilia skrattande
och vek ihop det grofva lakan, hon nyss slutat att sy,
och lade det framför sig på bordet.

"Jag, som sjelf blifvit af Gud välsignad med en så
hederlig och aktad man, jag kan icke höra dig smäda
det heliga äktenskapet på detta sätt", återtog Susanna
och böjde sig fram för att reda ut det trassliga
ullgarnet, som var utspändt framför henne och som
hon var sysselsatt att upphärfva.

"Se så, bevara mig, ta’ icke så illa vid dig; inte
smädar jag äktenskapet derföre att jag icke som du
finner allt mitt behag i kök och visthus och grisar
och gäss."

"Men detta är väl nödvändigt till lifvets uppehälle!"

"Ja visst, ja, men förnäma fruar sköta icke derom."

"Förnäma fruar ... men hvad kommer det oss vid."

"Det är just olyckan det, att det icke kommer oss vid."

"Nå, du min skapare, sådana inbillningar du har."

"Men, Susanna, hur kan du
vara belåten att dag efter dag gå som en krögerska
bland skinkor och korfvar och tunnor och stop ..."

"Cecilia, du försyndar dig emot de rara, välsignade
gudsgåfvorna ... det är väl, att ingen annan
än jag hör dig", afbröt Susanna upprörd och
förskräckt.

"Åh, det må hvem som vill höra."

"Skulle du säga sådant – åt Arvid kan hända?"

"Det har jag många gånger sagt honom."

"Då var det väl derföre
han såg så bedröfvad ut, när han var här sist."

"Det tror jag ej ... Arvid känner nog mitt lynne."

"Cecilia, jag fruktar, att du leker med Arvids
kärlek och tro."

"Det gör jag icke, Susanna", inföll Cecilia
allvarsamt, "jag har sagt honom rent ut, hvad jag
tänker."

"Men om du älskar honom, så ..."

"Om jag verkligen älskade honom, så skulle jag väl kanske
beqväma mig, att bli’ hans hushållerska och
barnsköterska, liksom alla de stackars gifta
qvinnor jag ser omkring mig, men jag älskar honom
icke."

"Hvad säger du?" utropade Susanna bestört och slog
sina små knubbiga händer tillsammans.

"Nej, jag älskar honom icke på detta sätt."

"Men han och vi alla ha åtminstone trott detta."

"Nå ja, det är icke så underligt, eftersom jag nästan
trott det sjelf."

"Hur kommer det då till, att du nu ändrat tanke och tro?"

Cecilia nedslog ögonen och svarade ingenting,
och i det samma ljöd genom det öppna fönstret
jagthornens fanfarer ifrån kungsgården, midt öfver
på andra stranden.

Den unga flickan spratt till, och en djup rodnad spred
sig ifrån hennes panna ända ned till den hvita halsen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free