- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
63

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. - Allmännyttigt. - - Emot frostknölar - - Borttagning af bläckfläckar ur färgade tyger.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Nu rider kungen ut på jagt igen", sade Susanna,
som lutat hufvudet ut genom fönstret och lyssnade,
utan att märka systerns färgskiftning.

"Vet du", fortfor hon sakta och återtog sitt arhete,
"att man påstår vår milda älskade drottning icke vara
så lycklig, som man skulle tro, med en så ståtlig och
vacker herre, som hon lär ha, ty han må icke stort
akta sin äktenskapliga tro."

"Jag har hört så med, och jag tror, att det är ett
straff derför, att hon gjort sin systerson, hertigen
af Holstein, orätt."

"Gud miskunda sig, så du talar; om detta kom för
kungens öron, så kunde det gå med dig som med den
stackars öfverste Stobé."

"Men den manhaftige öfversten segrade likväl öfver
sina fiender till slut, och det skulle nog äfven jag
göra."

"Du måtte väl icke anse kungen, vår nådige herre,
som fiende heller?"

"Jag kunde nästan svara ja, ty jag har hört så mycket
dåligt om honom ... jag tycker icke om kungen, och
jag har alls icke velat gå till Bäckaskog för att se
honom, som alla andra göra", sade Cecilia trotsigt.

"Men man får icke bedöma kungliga personer efter
vanlig måttstock, en riddersman, en stormäktig
konung."

"En lättsinnig menniska och en otrogen äkta man ... en
konung, som beljuger sina ovänner, förråder sina
vänner och ..."

"Gud hjelpe mig, Cecilia, är du ifrån förståndet",
utropade den stackars prestfrun, bleknande af
förskräckelse och läggande sin hand på systerns rosiga
läppar för att tysta henne.

"Se så, lugna dig ... jag tiger nu", återtog Cecilia
skrattande, "jag tänker icke konspirera emot honom;
men om endast det är sant, att han illa lönar den
stackars fromma drottningens kärlek, så är jag hans
fiende, ty jag tål icke otrogna männer."

"Låt oss nu icke mera tala om det som icke angår oss",
inföll Susanna ängsligt, "det vore bättre att kunna
komma öfver sjön och få se den kungliga ståten der
borta."

"Jeppe sade sig ha hört, att kungen ämnar öfvervara
gudstjensten i Kiaby om söndag."

"Det är icke sant, då skulle nog Lars veta derom
... Hör, nu blåsa de igen; så vackert det låter;
den som kunde hitta på den underjordiska gången ifrån
ön, som man påstår att den gamle biskop Andreas
låtit gräfva härifrån till kungsgården, när denna
var munk-kloster", fortfor Susanna skämtande, för
att komma systern att glömma sina pligtförgätna och
förnärmande tankar om majestätet.

Cecilia hade emellertid ännu en gång blifvit röd som
en ros och steg upp med en brådska och förvirring,
hvartill systern icke kunde finna den ringaste
anledning.

Hon lade sin arm i Susannas och båda närmade sig
dörren, då denna i det samma öppnades af husbonden i
huset, kyrkoherden i Kiaby och Ifö, herr magister Lars
Kråka, en lång och rankig herre med tre stora vårtor
i pannan, något skefva ögon och en liten röd peruk,
hvars urblekta korkskruflika lockar hängde ned från
toppen af hans spetsiga hjessa, likt drefvet i en
skepps-svabb.

Det var denne "gudsmannen", hvarmed den lilla
anspråkslösa Susanna blifvit välsignad, och som nu
i en sträf och skrällande ton sade:

"Nå, Sanna, har du qvällsvarden färdig, folket kommer
hem i det samma."

Pastorskan skyndade ut i köket, och Cecilia drog
fram ett klumpigt fällbord, satte några tenntallrikar
derpå, som hon hämtat ur ett väggskåp, placerade en
ölstånka af trä i midten och började sedan att med
en armstyrka och vana, som kunnat hedra en akrobat i
våra dagar, skära skifvor af en brödbulle, i omfång
långt öfverträffande hennes eget smärta lif.

En timma derefter var bordsbönen läst och gårdsfolket
så väl som husbonde och matmor till sängs, ty man
skulle vara uppe före solen, och det fanns den tiden
ingen menniska, som anade, att man skulle kunna finna
behag i att vaka om nätterna och sofva om dagarne,
liksom tornväktare eller ugglor.

Det var en varm och herrlig Augustinatt, månen kastade
blekgröna, glittrande diamanter öfver Ifösjön, som
redan jemnat sina sista små vågor efter den stillnande
qvällsvinden, syrsornas brusande surr uppfyllde
luften, hela den gröna, lummiga ön liknade en bikupa,
och näktergalen i albuskarne vid stranden sjöng lika
smältande och ljuft, lika fulländadt som nu, ty de
vingade konstnärerna, för hvilka den store Pan sjelf
är kapellmästare, behöfva icke "gå framåt" och "följa
med sin tid", de sjöngo redan på skapelsens morgon,
som de sjunga i dag, och borde derföre kan hända
egentligen på sina fågelsamveten lägga något af den
första Evas synd, liksom de ännu med sina toner väcka
trånad och nyfikenhet i hennes systrars hjertan.

Den lilla kyrkan och prestgården på Ifön ligga vid
en vik midt emot den så kallade Hofgården på andra
sidan. Det var nära midnatt, då dörren, som herr Lars
Kråka för trenne timmar sedan sjelf låst och reglat,
sakta öppnades, och en varelse smög ut derigenom så
tyst och mjukt, som om det varit en af den odödliga
Titanias tärnor, och skyndade gångstigen framåt
öfver den gröna gården mellan äppleträden som
stodo nedanför. Vikande af inåt småskogen, gick hon
tvärs öfver ön ifrån öster till vester, genom den
buskbeväxta sluttningen ned till stranden och stod
nu i skuggan af några gamla, krokiga pilar bredvid
en skräpig, liten koja, omgifven af torkad vass,
några utspända nät och ett skjul af halm och lera,
der några eländiga, halfruttna båtar lågo.

Den luftiga varelsen vände sig nu lyssnande emot sjön,
och månljuset lyste på Cecilias vackra, glödande
ansigte, omsvept med en lång, hvit slöja liksom en
nunnas dok.

Hon hade stått orörlig några minuter, då ljudet af
en sten, kastad i vattnet från stranden midt emot,
i nattens tystnad nådde hennes öra; ännu en gång
och ännu en hördes detta ljud, och den lyssnande
nattvandrerskan skyndade nu ned till stranden, lossade
fiskarens båt, som låg der, sköt ut den tyst och
varsamt, hoppade lätt och vigt deri och styrde den
med säker och stadig hand genom den smala rännan i
vassen, der några sofvande småfåglar skrämda flaxade
undan och myggen dansade i täta svärmar.

Nu var hon ute på den klara, mörka sjön,
och med jemna och tysta årtag gled båten
öfver det smala sundet mot vestra landet.

(Forts.)

Allmännyttigt.



Emot frostknölar rekommenderas följande medel såsom
utomordentligt verksamt. Man löser trettio gramm harts
i ungefär sjuttiofem kubiktum vatten, gör en annan
blandning af tre gramm jod i trettio gramm vinsten och
blandar derpå båda lösningarne tillsammans. Medlet
användes en gång dagligen på följande sätt:
man gjuter den jodblandade hartslösningen i ett
porslins- eller lerkärl, ställer detta på en lindrig
koleld eller öfver en lampa, doppar dessförinnan
den lidande lemmen, t. ex. händerna, i lösningen
och håller dem der så länge, tills den tilltagande
hettan blir outhärdlig. Man tager derpå kärlet från
elden och låter händerna torka utan att begagna
någon handduk. Ett metallkärl bör icke begagnas vid
blandningens uppvärmning. En och samma lösning kan begagnas upprepade
gånger. Om joden icke tages i för stor mängd, hvarför
man särskilt bör akta sig, i händelse den frostskadade
lemmen har öppna sår, så förändras icke hudfärgen hos
den badade delen. Redan efter första begagnandet af
detta medel inträder en betydlig lindring, och fyra
eller fem gångers begagnande är tillräckligt för att
fullkomligt aflägsna det onda.

Borttagning af bläckfläckar ur färgade tyger. De
bekanta och i flesta fall verksamma medlen att
aflägsna bläckfläckar ur hvita tyger, nämligen
oxalsyra, klorkalk eller andra klorbildande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free