- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
69

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upptäcktsresor i lufthafvet. I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Utmattad ville jag med högra armen stödja mig mot
bordet. Jag förmådde det icke. Denna arm, som nyss
ägde hela sin styrka, nedhängde nu slapp och maktlös
liksom bruten. Jag försökte röra venstra armen; – den
var likaledes förlamad. Jag ville röra kroppen och
lyckades till en del, ehuru det föreföll mig som om
jag icke mer hade några lemmar. Jag försökte ännu en
gång afläsa barometern, men under det mina ögon sökte
siffrorna, sjönk hufvudet ned på min venstra skuldra
och jag måste stödja ryggen mot gondolens kant. Hade
jag hittills kännt mig herre öfver ryggradens
och halsens rörelser, så kunde jag nu ej göra den
minsta rörelse. Coxwells gestalt förvandlades till
en skugga, och när jag försökte att tilltala honom
nekade mig tungan sin tjenst. Strax derpå omgafs
jag af tjockt mörker; synnerven hade förlorat sin
kraft. Icke desto mindre bibehöll jag ännu full
själsstyrka och min hjerna var lika verksam som nu,
då jag skrifver dessa rader. Jag tänkte på att jag
var förlamad, att jag icke skulle göra flera försök
och att jag skulle dö, om vi ej ögonblickligt
nedstego ur den död-bringande regionen. Andra tankar
trängde sig äfven på mig, men plötsligt fördunklades
mitt medvetande och jag föll i en slags tung sömn. Om
hörseln kan jag icke tala, ty den tystnad, som råder
i dessa rymder, är så djup, att ej ett ljud träffar
örat.

Plötsligt hörde jag orden »temperatur» och
»observation». Jag märkte att Coxwell talade till
mig. Men att se honom var omöjligt och ännu omöjligare
att svara eller
röra mig. »Försök blott!» ropade han till mig,
»försök!» Nu igenkände jag otydligt instrumenterna,
kort derpå de omgifvande föremålen, och jag reste mig,
tungt och långsamt, som om jag afskakat en alp. »Jag
svimmade», sade jag. »Utan tvifvel», svarade Coxwell,
»det fattades icke mycket att jag gjort det samma.»
Han berättade mig nu att han förlorat känseln i sina
händer; de hade verkligen blifvit alldeles svarta
och jag skyndade att gnida dem med bränvin.

illustration placeholder

Under en luftfärd: En mil öfver jorden!



Under det han satt på gondolringen hade han
plötsligt gripits af en fruktansvärd kyla; tillika
hade en tjock isskorpa afsatt sig på tågen
och omkring ballongens mynning. Ur stånd att
använda sina händer, måste han på armbågarne
glida ned i gondolen, och då han såg mig sitta
tillbakalutad med uttryck af det lyckligaste lugn
i ansigtet, trodde han att jag hämtade mig,
och tilltalade mig. – Men jag tiger; mitt hufvud
och mina armar hänga; jag ligger i djup
vanmakt. Han försöker förgäfves komma intill mig.
Då vill han skyndsamt öppna ventilen för att
sänka ballongen i mildare regioner. Men de
stela händerna neka sin tjenst, och först
sedan det lyckats honom att fatta linan med
tänderna förmår han bli herre öfver ventilen. –
Omkring klockan 2,17 återtog jag mina iakttagelser.
Jag antager att jag i hela 7 minuter var vanmäktig
och ber att detta beaktas, emedan jag,
stödd på detta antagande, genast vill göra
några slutsatser, som icke äro utan intresse.

Vårt nedstigande skedde med så oroande hastighet, att
vi redan vid 2,39 sågo oss nödsakade att
utkasta sand. Emellertid nedkommo vi utan skador
vid Coldweston, 1 1/2 mil från Ludlow. Vi hade
medtagit sex dufvor, som vi lössläppte på
olika höjder. De flaxade, oförmögna att kunna
hålla sig uppe. En blef satt i frihet på en höjd
af 25,000 fot. Hon föll som en sten och
försvann ögonblickligen. Vid nedstigandet funno vi
en död i buren och en annan nästan stelnad.
Det var en vandringsdufva, en eljest utmärkt
flygare. Det dröjde nära en qvarts timma, då hon
började picka på det rosenfärgade bandet om
halsen, och slutligen flög hon med stor
hastighet i riktning åt Wolverhampton
(hvarifrån uppstigningen skedde). Den sista
dufvan släpptes på en höjd af 20,000 fot
i ett ögonblick då vi föllo med stor hastighet.
Hon tycktes vara den klokaste af dem alla,
ty hon satte sig genast på ballongen.
Af samtliga under färden utkastade dufvor kom en
enda till Wolverhampton, och det skulle förvåna mig,
om det icke varit just den sistnämda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free