- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
70

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upptäcktsresor i lufthafvet. I. - Den gamle korpralen. N. - Det tysta språket.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Min sista notis antecknade jag på en höjd af 29,766
fot. Detta är (på några fot när) samma höjd som
jordens högsta bergspets Gaurisankar i Nepaul, till
hvars fot Bramas pilgrimer uppklättra för att dö i
gudomens närhet. Man kan betvifla att det någonsin
lyckats ett menskligt väsende att verkligen bestiga
denna jättespets; till och med bröderna Schlagintweit,
de djerfva indiska resenärerna, hafva ej vågat ett
dylikt försök. Deremot skulle jag ganska väl hafva
förmått fortsätta mina iakttagelser på denna höjd,
så framt icke ballongen burit oss ännu högre, ända
dit der lifsvilkoret närmar sig sina gränser. När jag
blef vanmäktig, stego vi med den oerhörda hastigheten
af tusen fot i minuten, och då jag återtog mina
iakttagelser, föllo vi med en hastighet af två tusen
fot, således med en hastighet dubbelt så stor som
då vi
uppstego. Denna omständighet tillät mig att med en
ganska tillförlitlig beräkning angifva den höjd,
hvartill vi verkligen stigit, till 37,000 fot – –
således en höjd motsvarande Pyreneernas högsta spets
tillagd Himalajas högsta spets!

Man kan kalla detta ett stort resultat. Men jag
betviflar icke att det kan lyckas ett kommande slägte
att anställa iakttagelser äfven i de regioner der
jag kraftlös sjönk tillsamman. Det skall komma en
dag, då aeronauterna öfverträffa mig liksom jag nu
öfverträffade Barral och Bixio, och liksom de å sin
sida trängde högre än Gay-Lussac. Hvem skulle äfven
kunna uppdraga en gräns för menniskans verksamhet
eller kunna bestämma den punkt, der naturen säger
till luftresenären: »Härintill skall du komma och i
icke vidare!»

Den gamle korpralen.



Han låg på bädden, bredd af halm,
Hans panna glödhet brände:
Och dock hvar lem, trots stugans qvalm,
En feberrysning kände.
Han trotsat tusen farors hot,
Stått sår och plågor tåligt mot, –
Nu, hvart sig tanken vände, –
Det visste han – det fanns ej bot.

Så tappert för sitt lands försvar
Han stridt i fordna tider,
Och som bevis derpå än bar
Han ärr från dessa strider.
Och när sitt kall han troget fyllt,
Gafs afsked – visst ej oförskyldt –
Med en pension omsider
Och dertill en medalj som skylt.

I tanken jemt han återvändt
Till dessa segrars minne
Och dervid kanske ofta känt
Ett högmod i sitt sinne;
Sin egen kraft han kände då:
Medaljen fästad utanpå
Hans bröst, nog väckt der inne
En stolthet, kan man lätt förstå!

Men lyckans tomma sken ej ger
Åt någon tröst i nöden;
Vid lifvets slut man kanske ser
I ändradt ljus dess öden.
Korpralen förr ej plågan märkt,
Och faran endast modet stärkt:
Nu fruktade han döden,
Nu, när den kom så oförmärkt.

Likvisst en hågkomst han förnam,
Den tycktes lindra qvalen:
En gång, der striden nyss gått fram –
Så mindes han – i dalen,
Han vandrat bland de slagna ut,
Sett en, som bidde hvar minut
På döden; och korpralen
Då läst en bön, förr’n allt tog slut.

Han fått hvad mynt den slagne bar
Och lofvat att bevaka
Hans rätt, att hvad han ägde qvar
Kom till hans hem tillbaka.
Korpralen hade fyllt det värf
Och skickat krigarens förvärf
Hem till hans barn och maka, –
Och sjelf han lagt dertill en skärf.

Det minnet skänkte frid, jemväl
I döden, åt vår hjelte:
Ej tviflan mer sig i hans själ
Likt vreda vågor välte;
Han förr ej funnit sådan tröst, –
Nu hatets is i gubbens bröst
För kärleks låga smälte,
Och oron vek för hoppets röst.

Han ångrade ej lifvets strid
För land och pligt och «äran«,
På döden tänkte han dervid
Med lugn – ej med förfäran:
Han lifvets vishet nu förstått,
Se’n han omsider finna fått
Den enkla, höga läran,
Att «stort är blott att göra godt«.

N.

Det tysta språket.



Man har räknat de språk som talas af alla jordens
folk till åttahundrasextio, deraf femtiotre i Europa
och etthundrafemtiotre i Asien. Enligt engelska
bibelsällskapets årsberättelse 1863 hade detta redan
då låtit öfversatta Bibeln på etthundranittiosju
olika tungomål.

Man har räknat, d. v. s. man har sökt räkna,
det ordantal som hvarje språk besitter. Svenska
språket äger ett förråd på ungefär sextiotusen ord;
engelsmännen uppskatta sitt till hundratusen, och
den fullständigaste tyska ordbok upptager mellan
tre- och fyrahundratusen ord. Shakespeare’s verk äro
sammanställda af femtontusen, Miltons af åttatusen;
Gamla Testamentet omfattar ej fullt sextusen.

Man har räknat de ord som användas af hvarje
enskilt menniska och kommit till det resultat, att
en dräng eller torpare i våra aflägsnade trakter
förbrukar under hela sin lefnad icke mer än fyra-
eller femhundra ord; en stor talare disponerar
deremot kapitaler på bortåt åttatusen ord. Man
kan gissningsvis antaga, att menniskorna i medeltal
slå sig igenom denna verlden, från skolbänken till
grafven, med högst tvåtusen ord.

Så mycket har man räknat – men man har icke medräknat
de ord som uttalas, ej med munnen, utan med hand
eller fot; man har icke medräknat det språk, som är
gemensamt för alla nationer – teckenspråket. Omkring
femtusen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free