- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
71

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det tysta språket.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åtbörder användas vid döfstummeinstituten, och
dessa bilda tillsammans ett föga mindre fullkomligt
språk än t. ex. lapparnes eller hottentotternas;
många tecken äro helt allmänna och brukas af alla
som hafva svårt att uttrycka sig i ord, vare sig de
nu äro alldeles stumma eller icke. Så till exempel
hafva de döfstumma och indianerna alldeles samma
tecken för begreppet ’se’: de hålla de främsta två
fingrarna skilda likt bokstafven V och stöta dem ut
ifrån ögonen. För ’eld’ är tecknet äfven det samma:
man härmar lågorna med fingrarne, under det man
vid ’regn’ vänder fingrarne nedåt. ’Bok’ uttrycka
indianerna och de stumma derigenom, att de hålla de
sammanslagna flata händerna framför ögonen, öppna
och föra ögonen fram och tillbaka deröfver såsom
följde de raderna å bladen i en bok. Vid ’dölja’ och
hemlighålla’, sticka båda handen bakom klädningen
vid venstra bröstet; vid ’fruktan’ lägga de händerna
på de undra refbenen (för att visa hur hjertat slår).

Det är svårt för en bildad talande menniska att
uppnå fullkomlighet i teckenspråkets användning,
ehuru ett döfstumt barn lär sig det nästan utan
ansträngning. Att kunna tala är i detta fall ett
hinder; vanan att tänka med ord och att öfversatta
dessa ord i tecken är mycket svår att tillegna sig;
men så länge detta ej skett, är det nästan omöjligt
att bringa tecknen i den logiska följd, hvari de böra
ordna sig i den döfstummes tankegång.

I sjelfva verket följa de döfstumma i sitt språk
en egendomlig ordställning: det vigtigaste sättes
alltid först, allt öfverflödigt uteslutes, så att
mycket måste på gissningens väg kompletteras. Om vi
t. ex. säga: ’Min fader gaf mig ett äpple’, så säger
den döfstumme: ’äpple, fader, jag’, d. v. s. han
gör först tecknet för ’äpple’, derpå för ’fader’
och sist för ’jag’. Det sista består deruti att
han riktar pekfingret mot maggropen; vid ’han’ pekar
den tecknande med tummen öfver sin högra skuldra;
när han med pekfingret vidrör örat eller tungan,
betyder detta så mycket som ’höra’ och ’smaka’. En
person, som besökte en döfstummeskola och ville att
en gosse skulle skrifva några ord på svarta taflan,
beskref i luften konturerna af ett tält och berörde
derpå inre delen af sin underläpp för att teckna
rödt’. Derpå skref gossen: ’Rödt tält’, hvarpå
läraren med rätta anmärkte, att den besökande icke
kunde vara någon nybörjare i teckenspråket, emedan
ban eljest skulle hafva ställt rödt först. Liksom
tält här betecknades genom konturerna af ett tält,
så betecknar man ’byggnad’ och ’rum’ derigenom,
att man med begge händerna aftecknar väggar och tak
i luften; vid ’hem’ betjenar man sig af samma tecken
och lutar derpå kinden emot ena handen (hvila). För
att teckna ’trädgård’ gör man en åtbörd som om man
luktade på en blomma och beskrifver derpå med handen
en horisontal cirkel.

Man kan lätt fatta, att den med
teckenspråket förtrogne skall erhålla mycken ’blick’
för det plastiska, att han lätt fattar situationen
i en historisk målning eller det karakteristiska i
ett skulpturverk. Också betjena sig de döfstumma
ofta af formen för att beteckna historiska eller
mytologiska personligheter. Napoleon framställes med
korslagda armar och framåtlutadt hufvud. Eleverna vid
institutet å Manilla beteckna Gustaf II Adolf genom en
utsträckt arm, som föreställes hålla en staf i handen
(ryttarstatyn med fältherrestafven å Gustaf Adolfs
torg).

Ganska intressant är att iakttaga huru de döfstumma
vid framställandet af abstraktare begrepp veta hjelpa
sig och hvilka handgripliga symboler de derföre
använda. Håller jag högra handen horisontalt
i jemnhöjd med höften, med flata sidan nedåt,
och derpå lyfter den i jemnhöjd med skuldran, så
betyder detta ’stor’, sänker jag handen, betyder det
litet’. Vid ’ingenting’ och ’icke’ stryker jag
med högra handen öfver den venstra, till tecken att
hon är tom; vid ’allt’ sluter jag tillsammans båda
händerna, ’Gud’ uttryckes genom uppräckta händer
(den dyrkansvärde). – Redan uti en antik skulptur,
Adoranten, återfinnes detta sköna och uttrycksfulla
försinligande af menniskans tillbedjan af det
gudomliga majestätet. ’Kristus’ betecknas genom att
efter hvarandra rikta båda pekfingrarne mot insidan
af den andra handen (den korsfäste).

Vid ’tänka’, ’begrunda’ stödjes pannan emot ena
handens pekfinger, under det armbogen stödjes mot
bordet eller ock uti andra handen. Att knacka på
pannan med knutna handen betyder ’lägga märke till’;
att stryka med fingret öfver pannan ’glömma’. Vid
sluta’ vidrör den stumme med pekfingret först tummen
och derpå pekfingret å andra handen – en åtbörd,
hvaraf redan Sokrates betjenar sig på Rafaels ’Skolan
i Athen’. Önskar den döfstumme något, så slår han med
handen på sin mun, under det barn slå ihop händerna,
emedan de vilja hafva något uti dem. En vågrörelse
och plötslig sänkning af händerna med spridda fingrar
betyder ’vattenfall’; en fladdrande rörelse uppåt
med spridda fingrar jemte ett knastrande läte mellan
tänderna, ’fyrverkeri’.

Äfven de som hafva förmågan att begagna tungan äro
icke obenägna att taga åtbörder till hjelp, såsom
t. ex. då man beskrifver en cirkel omkring halsen för att
åskådliggöra huru man hänger en person, eller då en
köpman, i stället för att säga ’penningar äro allt’,
gör en åtbörd som om han räknade penningar. Den
som någon gång varit i södra länderna skall
kunna intyga, att italienaren och spanioren talar
åtminstone lika mycket med händer och fötter som med
tungan.

Fingerspråket, eller konsten att genom handens
och fingrarnes olika ställningar bilda bokstäfver
och ord användes icke så mycket som teckenspråket,
enär det är alltför tidsödande; dock kan det lämpligt
användas i händelse man under samtalet vill hafva ett
ord uttryckt, hvarför intet tecken finnes förut eller
lämpligen kan improviseras. Men i våra dagar arbetar
man på aflägsnandet deraf helt och hållet liksom till
en del äfven af teckenspråket, detta den döfstummes
modersmål, och låter ljudspråket träda i stället,
hvarmed den stumme kan göra sig förstådd af andra.
Visserligen klingar detta språk rått och monotont
samt sårar det vid ett moduleradt språk vanda örat;
men har den stumme lärt sig det, så är icke blott en
fullständigare undervisning väsendtligen underlättad,
utan han kommer äfven i åtnjutande af det menskliga
sällskapslifvets och den borgerliga verksamhetens
fördelar. Vid institutet å Manilla äro de döfstumma
indelade i två afdelningar, tecken- och tallinien; i
den sednare undervisas de äldre och mera försigkomna
eller i intellektuelt afseende bättre utrustade,
och de flesta äro vid afgången från institutet så
skickliga, att de icke blott tala ett begripligt
språk utan äfven med ögat kunna uppfatta hvad en
annan person säger. Detta blir möjligt genom den
s. k. labiologien eller konsten att af läpparnes
rörelser uppfatta bokstäfver och ord. Teckenspråket
har också börjat inskränkas, icke i dagligt tal,
men vid undervisningen. I Wien har en lärare till
och med gått så långt, att han låtit förfärdiga sig
en särskilt rock, ett slags tvångströja, i hvilken
han binder händerna, för att icke komma i frestelse
att beledsaga sina ord med en enda åtbörd.

Men huru uppöfvas nu artikulationen, som den
döfstumme icke kan uppfatta med hörseln? Man vänjer
honom förstått vid hvarje enkelt ljud gifva akt på
den förändrade ställningen hos tungan och läpparne,
uppfatta dem med blicken och härma efter dem framför
spegeln. Derpå låter läraren, under det han uttalar
ett bokstafsljud, lärjungens hand vidröra hans
strupe, för att uppfatta den dallrande rörelse som
uppstår, då luften passerar genom struphufvudet och
frambringar ljudet; härpå får lärjungen lägga handen
vid sin egen strupe och försöka att frambringa samma
dallringar. På detta sätt lär sig den döfstumme
att uttala de ljud, som han ej kunnat lära genom
efterhärmningen af blotta ansigtsställningen eller
tungans och läpparnes rörelser. Afläsandet från
muntten underlättas för de döfstumma mycket derigenom,
att de vanligen äro begåfvade med mycket skarpt
öga. Likväl äro svårigheterna ofantligt stora, och
det är endast i ovanligare fall det inträffar, att en
döfstum förvärfvar så stor skicklighet i labiologien,
att han kan följa och fatta ett vanligt flytande
samtal.

Direktör Borg på Manilla har emellertid
haft en elev, som icke allenast nått denna grad af
skicklighet, utan mera än så; sedan man bundit för
elevens ögon fick han lägga ena handen vid lärarens
strupe och med den andra röra vid hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free