- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
74

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXI. Bengt Lidner. Axel Krook.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans gamla mormor egnade sig åt honom, och hennes
ömhet behöll han städse i tillgifven hågkomst;
men det är lätt begripligt, att den åldriga ej kunde
utöfva tillräcklig omvårdnad om ynglingen. Denne drogs
också tidigt ut i dåliga sällskaper, bland sjökaptener
och handelsbokhållare, hvilka med förtjusning hörde
den unge poeten »rimma» i deras lag och i ersättning
derför bjödo honom på »rack» från Holland, med hvilket
Göteborg då stod i så nära beröring. Så grundlades
hans begär efter starka drycker, liksom han ock
förtidigt bröts i andra utsväfningar.

Styffadern gifte om sig, och nu uppstod mellan
husets nya herrskarinna och styfsonen snart ett
spändt förhållande, såsom ofta plägar ske i dylika
fall, men här förvärradt genom ynglingens redan
till lastbarhet urartade lefnad. De uppträden, som
följde, drefvo styffadern och mormodern att påskynda
hans afresa till universitetet i Lund, der han
inskrefs som student den 8 Februari 1774 och redan
den 3 December samma år disputerade pro exercitio
för att taga graden, hufvudsakligen utmärkande sig
genom goda språkkunskaper och genom sin skaldegåfva,
hvilken tidigt väckte uppmärksamhet, liksom ock hans
utsväfningar.

Studentlifvet var på den tiden rått, och i de
kretsar, der man rumlade, gick det vildt till. Der var
naturligtvis en poet en kärkommen Sileni broder, och
Lidner var ej sen att infinna sig vid dryckeslagen,
då han kallades. Många underliga ting berättades
om den unge poeten, som vid flera tillfällen fick
i uppdrag att skrifva vers. En gång hade en ung
kornett Trolle med tvenne systrar och en moster genom
vådlig händelse omkommit under en lustsegling. Öfver
denna sorgliga händelse ville en anförvandt ha ett
griftqväde och beställde ett sådant af Lidner. Då han
på utsatt dag skulle afhämta det, fann han skalden
i ett aflångt rum, der i hvardera ändan stod ett
bord med en butelj och ett glas. Mellan borden
vandrade Lidner oupphörligt fram och tillbaka,
grät, författade, deklamerade med hög röst och
tog sig emellanåt en styrkedryck från det bord
som stod honom närmast. Dylika berättelser om »den
underlige göteborgaren» voro i hvarje students mun
och stämplade honom mera än något annat i den allmänna
föreställningen som skald.

På våren 1775 författade Lidner ett ode öfver
magisterpromotionen, hvilket redan vittnade om hans
sällsynta makt öfver språket och rytmen; och några
månader senare anlände Thorild, som skulle komma
att djupt ingripa i Lidners diktareverksamhet,
också till Lund, der de båda unga göteborgarnes
bekantskap dock blef helt ytlig.

Lidners tygellösa lefnadssätt gjorde emellertid hans
ställning vid akademien sådan, att man ansåg sig
nödsakad att skyndsamligen taga honom derifrån. Han
kom hem, men fick ej bo hos styfföräldrarne, utan
inackorderades en tid på ett värdshus i väntan på
utrustningen af en ostindiefarare, med hvilken han
skulle ut »för att bli folk». Färden anträddes,
men då fartyget lade till vid Capstaden på Afrikas
södra udde, rymde han. Här irrade han nu i flere
månader omkring bland okända menniskor, ett offer
för lidanden och försakelser af alla slag, om hvilka
hans biografer velat se en antydan i den sköna vers,
med hvilken han begynner sin »Spastaras Död»:

"På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
Hvar helst en usling fins, han är min vän, min bror."

Omsider kom dock en annan ostindiefarare och tog
den arme med sig hem till Göteborg, der man nu
trodde honom skola vara bättrad efter en sådan
pröfning. Sedan Lidner förklarat sig vilja åter
studera och lofvat bot och bättring, fick han följa
denna sin åstundan. Han utrustades och sändes till
Rostock, emedan man befarade, att han i Lund skulle
återfalla i sina fordna utsväfvande vanor. Här vid
det tyska universitetet tog han snart doktorsgraden,
men hoppet om hans moraliska förbättring svek. Han
kom hem med lagerkransen, med redan rikt utvecklade
skaldeanlag, men alltjemt begifven på starka
drycker. Anförvandterna skickade honom nu till
hufvudstaden, 1779, der skaldekonsten stod i flor
vid Gustafs hof och der den unge magistern möjligen
kunde göra lycka.

Genast efter sin ankomst dit inskrifven i
krigsexpeditionen, gaf han sig tillkänna som en
uppstigande skald genom utgifvandet af ett litet
band »Fabler», dem han tillegnade kronprinsen
Gustaf Adolf och hvilka i allt förrådde gnistan. De
väckte konungens uppmärksamhet; och han och skalden
sammanträffade snart på ett eget sätt. Konungen
befann sig en dag i sitt museum för att bese några
nyligen uppställda antiker, bland dem en byst af
Trajanus. Gustaf stod länge framför denna bild och
utropade slutligen: »Ack, att jag vore en Trajanus!»
Då framträdde plötsligt en ung och lång man af
ovanligt utseende, bugade sig och sade:

Hur kan du, store kung! förklara
Den suck, ditt hjerta från sig ger?
Du önskar att Trajanus vara,
Du är ju Gustaf, det är mer.

Konungen studsade, efterfrågade med välbehag hans
namn och beslöt att göra hans lycka.

Gustaf III ville framför allt vinna medarbetare i sina
sträfvanden för skapandet och befästandet af en svensk
teater, och han gjorde nu upp planen att af Lidner,
som redan ägde en sådan makt öfver språket, att det
böjde sig rytmiskt i versen, dana en dramatisk skald
af första ordningen. Han skulle till Paris, för att
der studera den tidens som mönster betraktade franska
dramatik, och anställdes derstädes 1781 vid svenska
beskickningen, för hvilken grefve Creutz, sjelf skald,
då stod i spetsen. Här log emot den unge mannen allt,
hvad en menniska i hans ställning kunde önska sig,
och han hade nu helt och hållet framtiden i sina
händer. Han hade rum i ambassadörens hotell, åt vid
hans bord, fick fri tillgång till hans bibliotek och
kunde hvarje dag njuta af sin högt bildade landsmans
umgänge. Creutz omhuldade honom också på allt sätt,
och det anses visst, att han med sitt säkra smakomdöme
förmånligt inverkade på den unge skalden, som,
för att motsvara sin konungslige gynnares anspråk,
sysselsatte sig med utarbetandet af ett sorgespel
»Erik XIV», det till omfånget största af hans verk.

Men hans brist på moralisk kraft gjorde honom äfven
här omöjlig. Han sålde böcker, kläder och dylikt för
att komma åt penningar, för hvilka han berusade sig
eller dem han gaf åt fattiga. Han nöjde sig likväl
icke med sina egna tillhörigheter, utan plundrade
äfven Creutz. Våra läsare känna ju den allbekanta
anekdoten om, huru han tog den sängliggande grefvens
byxor, så att denne råkade i stor förlägenhet, då han
fram på dagen erhöll besök. Men han gjorde sig äfven
skyldig till litterära tillgrepp, hvilka i synnerhet
vredgade Creutz.

Man uppgaf slutligen hoppet om honom, och Lidner,
som nu var beröfvad all utsigt till konungens
fortfarande beskydd, återkom till Sverige 1782,
nästan lika utblottad som då han anlände från
Afrika. För att kunna lifnära sig antog han en tid
kondition som informator hos en baron Åkerhjelm
på Margretelund, men trifdes ej, såsom synes af
följande hans skrifvelse: »Margretelund är ett englars
hem. Naturen ler och menniskorna grina. Nåder till
höger och venster, hvilkas rangsjuka är värre än
tandvärk. Lägg härtill det fasliga ödet att i nio
timmar om dagen för en dum pojke läsa om Hustaflan
och Magnus Ladulås, om Monomotapa och Svinmagen
(Schenbergs lexikon) ... För mig är hög tid att
blifva galen. – Men mitt grymma öde skall förändras:
det skall! och jag reser.»

Han återkom till Stockholm år 1783, sannolikt med
utkasten till sina tre mest framstående dikter
Spastaras Död, Året 1783 och operan Medea, hvilka
nästan liktidigt utkommo, sedan de dock granskats
af den äfven i hufvudstaden befintlige Thorild,
med hvilken Lidner knöt ett vänskapsband, som höll
genom hela lifvet. Ur manuskriptet till Spastara
strök Thorild mer än tredjedelen. »Hvad i all verlden
skall nu Lidner säga? Han blir visst ond på mig»,
yttrade han till en bekant, men Lidner hyste en sådan
vördnad för sin granskare, att han blott yttrade:
»jaså, herr kandidaten strök inte ut mera?» Poemet
trycktes så som Thorild velat ha det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free