- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
75

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXI. Bengt Lidner. Axel Krook.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Med hänryckning emottog landet de trenne dikterna,
hvilka i hast skaffade Lidner erkännande som en stor
skald. Den tidens läsare och mest dess läsarinnor – ty
Lidner var qvinnornas skald – förtjustes i synnerhet,
för att tala med Atterbom, af den trollkraft,
hvarmed skaldens själ ersatte ämnets och målningens
enhet. Der fanns en hjertats ömhet och känslerikedom,
som dessförinnan blott på den nästan bortglömde
Frescs luta blifvit hörd i svenska toner. De trenne
styckena öfversattes alla på främmande språk, och om
operan »Medea» yttrar skalden sjelf att hon uppförts i
London, bittert tilläggande: »Hon hade säkert i mitt
fosterland njutit en lika ära, om ej, bland andra
stora fel, hon äfven på titelbladet röjt det grufliga
att äga mig till författare.» Om dess sjungbarhet
vittnar Geijers musik till korintiska stridssången
i tredje akten: »O, yngling, om du hjerta har» –
och Skjöldebrands till drömmarnas kör: »Vid vassen
af den krökta strand».

Under det Sverige nu genljöd af Lidners namn, befann
han sig sjelf i den största nödtorft, framkallad af
hans oförbätterliga begär att i flaskan dränka allt,
ehuru dock till hans belägenhet äfven bidrog det
ringa honorarium, hvarmed författare och i synnerhet
poeter på den tiden beskärdes. Han måste lifnära sig
liksom Lucidor med författandet af grafskrifter och
andra tillfällighetsrim, men äfven med den af honom
afskydda barnaundervisningen, såsom synes af följande
hans poem till Schröderheim:

Här täres jag i qvalens sköt;
Kring hjertat ovant blodet jäser;
Min enda spis är vattengröt,
Och bibeln jag för pojkar läser.

I sin nöd vände han sig till och med en gång till en
tryckerifaktor med ett skaldebref, hvari han begär ett
lån af en riksdaler, hvilken han lofvar att återbetala
i himlen, der Minerva anvisat honom husrum, under det
han här för bristande hyra utvräkts kl. 10 på qvällen,
och afundas den ropande brandvakten, som har kapprock,
föda och kläder. Vredgad öfver denna klagan, tilltalar
honom Minerva:

        Blygs! utan kapprock kan du frysa?
        Du, som af Gudar eldas opp?
Du oss ju likna bör; vårt eget språk du talar.
        Hvi klagar du: "Jag har ej skor"?
        Mercurius ju barbent skalar
Kring himlar, haf och törnbetäckta dalar;
Du har ej mat – när äter gubben Thor?
Du kan ej köpa ljus: – af mig du upplyst blifver.

I ett bref af Maj 1786, medan han var sysselsatt
med sitt skaldestycke »Yttersta Domen», om hvilket
redan underbara ting berättades bland allmänheten,
skref han: »Förändras icke min situation inom kort,
så står jag icke mer att hjelpa. Jag ser blomman af
min lefnadsvår nalkas sin förvandling ... men ogerna
vill jag dö, förrän jag hos efterkommande gjort
mitt minne kärt och jag kunnat förvärfva mig en vän,
som med tårar samlar mitt stoft.»

Under denna bedröfvelsens tid, då till allt annat kom,
att Gustaf III vid stiftandet af Svenska Akademien
(1786) förbigick Lidner, så väl som Bellman,
hvilken omständighet djupt sårade skalden, var en
fru d’Estrade synnerligen god emot honom, hvarföre
han ock kallade henne sin andra mor. Hon uppmanade
honom framför allt att fullborda »Yttersta Domen»,
hvarefter, sade hon, hans ställning nog skulle
bli bättre. I trädgården till hennes boningshus
på Södermalm fanns ett lusthus, der man lemnade
honom ostörd, då han ville dikta. En dag, då skalden
längre än vanligt blef osynlig och man gick att söka
honom, var han försvunnen. Lidner, som ej funnit
inspirationens ande, hade klättrat öfver planket och
begifvit sig till ett värdshus, der man fann honom
klingande med några muntra bröder. Fru d’Estrade ville
nu öfvervaka honom, men dermed var det ock slut med
Lidners diktning i lusthuset. Han ville ej veta af
några band.

Sjuk till själ och kropp ville Lidner lemna det
i hans ögon otacksamma fäderneslandet och begaf sig
till fru d’Estrades slägtingar i Finland, anländande
till Sveaborg 1787
och vidare till Åbo 1788, öfverallt mottagen med
beundran och artighet som den store skalden, hvars
namn redan var allom kändt. I trakten af Åbo gjorde
han bekantskap med fröken Eva Jaquette Hastfer,
som var på förhand intagen i honom och å sin sida
äfven gjorde intryck på honom. Hon var en yster,
entusiastisk, sjelfrådig flicka, som läst alla de
poeter hon kommit öfver och skattade, i likhet med
alla qvinnor på den tiden, Lidner högst. Då hon
såg, att hon gjort intryck på skalden, men att han
tvekade om att uttala sig, gick hon honom till
mötes och, berättas det, friade sjelf. »Jag är djupt
tacksam och himmelskt säll», sade han; »men har ni
någonting? ty jag har intet.» – »Jag har en liten
vacker landtegendom», svarade hon. »Förtjuserska! men
den super jag snart upp», utbrast han. Innan denna
märkliga kärleksscen ägde rum, hade dock Lidner för
den svärmiska sköna berättat, att han en dag satt
i Tyskland i en trädgård med ett skönt, rikt och
förnämt fruntimmer, som ville tillhöra honom. Han
blef förtjust, men då nalkades hans mors vålnad,
förande vid handen en annan qvinlig gestalt, och
sade: »Här är den du skall hafva; den får du icke.»
Och den hon visade honom var ingen annan än Jaquette.

I värmen från kärlekens sol, hvars skimmer nu för
en tid bredde sig öfver Lidners lefnad, slog hans
skaldskap åter ut i blomma, som bar frukt. »Yttersta
Domen» skrefs färdig; hans »Messias» föddes här
ock. Älskarinnan var hänryckt, och fastän hennes
slägtingar, fruktande för skaldens ökända last,
lade sig emot ett giftermål, dref hon likväl igenom
det, och Lidner och hon blefvo makar. Men kriget
mellan Sverige och Ryssland bröt ut, Anjalaförbundet
ingicks, i hvilket öfverste Hastfer, fru Lidners
nära anförvandt, var en af ledarne. Lidners svenska
skaldesjäl greps af vrede öfver detta förräderi, och
han skref sitt ljungande »Ode till finska soldaten»,
hvilket qväde helsades med jubel af befolkningen,
men med harm af Anjalaförbundets anhängare. Skaldens
och hans makas ställning till anförvandterna blef
härigenom slutligen sådan, att de måste återvända
till Sverige, sedan slägtingarne utlöst dem ur hennes
ärfda egendom.

Då de på hösten 1789 återkommo till Stockholm, infunno
sig tyvärr genast Lidners efterlemnade fordringsägare
och utmätte det lilla han förde med sig, så att han
nu stod der åter blott och bar, men denna gången icke
ensam. I sitt bekymmer grep han, som en tid bättrat
sig, åter till flaskan, och upprörande, dystert
varnande äro skildringarne om det tillstånd, hvari han
råkade med de sina. Han uppvaktade gång efter annan
Gustaf III, för att bedja om hjelp, men afspisades
oftast med tomma löften; stundom fann sig konungen
besvärad af honom, ty då han en gång på en promenad
i Hagaparken blef varse skalden, gick han undan för
honom, sannolikt äfven i anledning af hans ruskiga
klädsel, hvilket aflockade Lidner detta impromptu:

Gack, store kung! – din ro vill jag ej störa;
Men jag till skräddarn går att mig en klädning göra –
Hvem skall betala den? – Gud vet! –
Jo, – Gustaf är min kung, och jag är hans poet.

Skjöldebrand besökte en gång skalden i hans hem,
och den skildring, han lemnar af detta, är
förfärande, såsom ett bevis på huru lasten kan
neddraga menniskan, äfven den som genom lysande
egenskaper af försynen stälts att befinna sig öfver
den vanliga hopen. Skjöldebrand fann Lidner af brist
på kläder ligga till sängs. I hela rummet sågos, utom
denna säng och ett klumpigt omåladt bord, ej andra
möbler, än ett par dylika trästolar, af hvilka den
ena, bredvid den halmbäddade sängen, bar några ark
groft papper, en i det närmaste tömd bränvinsflaska
och ett bläckhorn; på den andra satt vid spiseln hans
maka, med ett spädt barn vid sitt bröst, och sjelf
klädd i en sammantråcklad mansöfverrock. Skjöldebrand
häpnade och lade några riksdaler bredvid poemerna på
manuskriptstolen. Då han gick följde frun honom ut,
sägande med tårade ögon: »Ni är ädelmodig, men min
Lidner är svag; vill ni en annan gång understödja oss,
så värdigas lemna gåfvan åt mig.» Hvem känner ej igen
den taflan ur drinkarens lif? – Lidner vredgades ej
på den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free