Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXI. Bengt Lidner. Axel Krook. - Ur Chateaubriands Atala. Af Emil von Qvanten. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
onde anden inom sig, sitt eget begär, utan på
kungen, som kunde lemna honom i denna belägenhet,
och han skref till Rosenstein, med begäran att
han skulle meddela Gustaf »anekdoten», följande:
»Mantalsskrifvarne vilja göra mig till lösdrifvare.»
Och han tillägger: »Lefver jag, skall jag bjuda till
att af efterverlden blifva känd; och hon lär förundra
sig, att sådant kunnat hända 1791.»
Oaktadt detta sitt elände,, sysselsatte sig Lidner
dock med planer om nya alster, särskilt för teatern,
genom hvilka han ville återvinna Gustafs gunst. Men
det stannade vid blotta tanken. Det enda större
poem, vi äga från Lidners sista år, är »De Galne»,
som utkom 1792 och är ett målande uttryck för
hans egen sönderbrutna personlighet, öfver hvars
spillror snillets låga kastar sina sista, tynande
flämtningar. Han hade hittills alltid underkastat
sig Thorilds kritik, men nu börjar han bli mera
sjelfrådig, hvarom också hans upphetsade fantasis
tygellösa stormanden bära vittne. Det oaktadt
fortfor hans beundran för Thorild, åt hvilken
han i sin förtjusning en gång tillbjöd sin lilla
tvååriga dotter. Berättelsen om, huru han en gång,
af hänförelse öfver Thorilds deklamerande af sitt ode
»Champagnevinet», tog en hederlig borgares dyrbara
käpp och till tack öfverlemnade den åt Thorild,
är för bekant att behöfva här åter upprepas.
Lidner sörjde djupt sin mördade kung, klagande för
en vän, som på ett värdshus tillsporde honom hur
han mådde: »Hur skall jag må? Gustaf III är död;
snillets tid har upphört i Sverige.» I sin nöd måste
dock den arme svanen vända sig till den uppgående
solen, hvilken likväl dröjde att låta sina strålar
falla öfver honom. Då de omsider hunno honom,
låg han på sitt dödsläger; och då ett bud från
hertigen-regenten underrättade honom en dag, att
han blifvit utnämd till kongl. sekreterare med löfte
om nästa lediga pension, svarade den döende skalden
med ett småleende: »För sent! Jag väntar i en annan
verld en större lycka, än den alla konungar kunna
gifva mig. Men bed H. K. H. ej glömma
min olyckliga maka och mitt lilla barn.» Då
budbäraren gått, tryckte han makans hand och
reciterade med matt stämma:
Förgäfves min harpa jag tager,
Hon vägrar det suckande hjertat sitt ljud.
Farväl, min odödlighets lager!
Jag glöms, men dock käns af – en vän och af Gud!
Natten mellan den 3 och 4 Januari 1793 slocknade
hans lefnads ljus. Det hade tändts blott trettiotre
år och nio månader förut.
Den arma enkan hade inga medel att kristligen
begrafva den döde. Då lät Bellman, som nu mera dock
sällan qvad, förkunna, att han ville offentligen
sjunga. På källrar och värdshus qvad han, slutande
sin sång med strofen:
Skalderna ha aldrig råd
Att en bror i grafven sänka;
Knappt till svepningen en våd,
Mindre facklorna, som blänka,
Visen ömhet, visen nåd
Mot poeten Lidners enka.
Och han infann sig dagen efter hos henne med 50
riksdaler, jublande: »Se här, detta har jag sjungit
ihop åt dig!»
Enkan och hennes dotter glömdes af de höge,
och hon blef slutligen upptagen som fattighjon i
»Drottning-huset», der hon dog i början af 1820:talet,
snart följd af dottern, som framsläpat ett glädjelöst
lif.
Om Lidners skaldskap yttrar Atterbom: »Hans sångmö
liknade den synderskan, som föga begrep, hvad Kristus
sade, men kysste hans fötter och vätte dem med tårar
och torkade dem med sitt hufvudhår och erhöll den dom:
Henne varda många synder förlåtna, ty hon älskade
mycket.»
Lidner sjelf sjöng en gång, och må vi upprepa den
sköna tanken, tillämpad på honom sjelf – och hans
lif och hans stora gåfvor:
"Att fela menskligt är, gudomligt att förlåta!"
Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
