- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
79

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Chateaubriands Atala. Af Emil von Qvanten. V. - Ett minne. Henrik W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nordligt från den stora byn reser sig en skog af
granar och cypresser, kallad Blodskogen, i hvars
midt ligger en öppen plats, på hvilken man brukade
bränna krigsfångarne. Dit för man mig nu. Stigen
till skogens hjerta ledde genom ruinerna af
jättebyggnader, hvilka härröra från nu mera utdöda
folk. Omkullfallna, väldiga trädstammar bildade
bryggor öfver springkällor, som uppdämts genom
nedrasade block af murar och pelare.

Vid ankomsten till platsen, började allt göras i
ordning för mitt aflifvande. Man nedslog i jorden
Areskouis påle. Granar och cypresser föllo för yxans
slag, och bålet reste sig. Hela stammen hade dragit
ut till Blodskogen. Mina fiender uppretade sig till
allt större vildhet. Samma qvinnor, som nyss visat
mig ömt medlidande, gladde sig nu i hoppet att snart
få se mina dödsqval. En hvar sökte att hitta på en
pina åt mig. Några föreslogo att jag, till en början,
borde skalperas, andra att man borde utbränna mina
ögon med glödande tänger.

Jag började sjunga en dödssång:

Jag fruktar icke för plågorna. Jag är tapper, o
muskoguler, och jag trotsar er! Min fader Outalissi,
son till Miskou, har druckit ur edra mest ryktbara
krigares hufyudskålar. I skolen icke kunna frampressa
en suck ur mitt hjerta!

Retad af sången, slungade en krigare mot mig en pil,
hvilken genomträngde min ena arm. Jag utropade:
Broder, jag tackar dig!

Oaktadt all ifver, hunno dock icke tillredelserna
afslutas före solnedgången. Trollkarlen åtspordes,
om man borde fortgå med dödsverket. Han förbjöd att
störa skuggorna och andarne. Sålunda uppsköts mitt
aflifvande till morgondagen. Man lägrade sig för
natten i Blodskogen, upptände rundt omkring stora
eldar och begynte festliga danser och sånger.

Jag låg på marken, utsträckt på rygg. För att göra
flykt omöjlig, hade man fängslat mig på ett mycket
sinnrikt sätt. Från mina armar och ben, som hårdt
omknutits, utlöpte i olika riktningar fyra starka
tåg, fästade vid pålar, nedslagna i jorden. På hvart
och ett af dessa tåg satt eller låg en krigare. Jag
kunde således icke göra minsta rörelse, utan att mina
väktare genast varskoddes.

Natten fortskred. Dansen upphörde och sången tystnade
småningom. Eldarna flämtade matt. I deras rödaktiga
skimmer framskymtade muskogulernas mellan träden
lägrade skaror som hopgyttrade skuggor.

I samma mån bullret från menniskoskarorna aftog, höjde
sig ödemarkens stämma. Menniskorösternas orediga sorl
efterträddes af vindens klagan i cypressernas svarta
kronor. Nu var allt försänkt i slummer.

Med blicken riktad mot himlen, der månen vandrade
bland molnen, öfvertänkte jag mitt öde. Atala hade
icke synts till, sedan jag för andra gången blef
fånge. Skulle hon redan hafva glömt mig, öfvergifvit
mig? Och jag som med glädje ville dö för henne!

Vid utomordentlig glädje håller oss en inre stämma
vakna, liksom uppmanande oss att njuta den flygtiga
stunden. Vid utomordentlig smärta deremot smyger
sig öfver oss en bedöfvande känsla, som insöfver
oss. Ögon, som tröttats af gråtande, tillsluta sig
gerna, och sålunda erfara vi naturens godhet ännu i
olyckan. Omedvetet gaf jag vika för en tung sömn. Jag
drömde. Jag tyckte att man aftog mig mina bojor. Jag
tyckte mig känna den lättnad, som inträffar, då man
varit hårdt fängslad och en hjelpsam hand lossar våra
band.

Denna känsla blef slutligen så stark och så lefvande,
att jag upplyfte ögonlocken. Öfver mig lutade sig
en stor hvit skepnad, sysselsatt med att tyst
och försigtigt befria mig från tågen. Jag var
nära till att uppgifva ett rop, då en hand, som
jag genast igenkände, tillslöt min mun. Blott ett
tåg återstod. En af krigarne reser sig halfvaken
i sittande ställning. Atala förblir orörlig och
betraktar honom ofrånvändt. Muskogulen tror sig se
ruinernas ande. Han lägger sig åter, tillsluter ögonen
och åkallar sin skyddsande. Tåget är afskuret. Jag
reser mig ljudlöst och följer min befrierska. Men
faror omgifva oss ännu. Än hålla vi på att stöta
till en sofvande, än skriker ett barn, än skäller en
hund. Knappast äro vi hunna utom lägret, innan detta
råkar i liflig rörelse. Förfärliga tjut komma skogen
att genljuda. Otaliga eldar tändas, och krigare, med
facklor i hand, ila ut i alla riktningar. Vi påskynda
vår flykt med bevingade steg allt längre och längre.

Ett minne.



I hjertat göms ännu en bild,
Den går ej ur mitt minne,
Den står der allvarsfull och mild
Och gjuter, vidt från glädjen skild,
Blott vemod i mitt sinne.

En qvinna kände jag en gång,
Hon var än ung till åren,
Men aldrig stämman ljöd till sång,
Ej foten lyftes gladt till språng,
Ej ögat log som våren.

På hennes kind ej rosor brann,
Blek var den som en drifva,
I hennes öga uttryck fann
En sorg, som intet mildra kan,
Som har ej hopp att gifva.

Och dock hon varit glad och öm,
Så visste man berätta.
Då solbelyst flöt lifvets ström,
Hon ägt sitt hjertas ljufva dröm, –
Men det var långt för detta.

Hon hade skänkt sin kärlek bort,
Hon lefde ljufva dagar,
Men ack, de svunno inom kort,
Ty mannen var af denna sort,
Som efter rikdom jagar.

Hans första kärlek, ljuf och huld,
Ur hjertat får försvinna.
Att fattig vara, det är skuld,
Och han för lumpet gods och guld,
Snart tog en annan qvinna.

Han stötte bort ett hjerta rent,
Som barnets klart att skåda;
En kärlek, som han ej förtjent,
Som en gång saknas, om ock sent,
Då sorgens dagar råda.

På hennes kind då rosen dog,
Från munnen löjet flydde.
Tyst hon sin tunga bana drog,
Men aldrig mera ögat log, –
Det blott på smärtor tydde.

En pilt, uti sin barndoms vår,
En gång hörs henne fråga:
«Säg hvarför du så ledsen går?
Har någon mot dig varit svår,
Har någon gjort dig plåga?»


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free