- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
82

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnan på Jungshoved. Skiss af J. O. Åberg.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Spåqvinnan på Jungshoved.



Skiss af J. O. Åberg.

På det ståtliga seeländska slottet Jungshoved, som
vid tiden för denna lilla skiss, 1659, innehades af
svenskarne, hvilka i den af Carl X Gustaf nyanlagda
staden Carlstad[1]
hämtade sig från de förluster den
misslyckade stormningen mot Köpenhamn medfört, voro
en mängd högre svenska officerare af kommendanten,
öfverste B. inbjudna till en fest, så storartad som
den kunde blifva i dessa tider, då ingen var säker
om han fick se morgondagens sol uppgå, och då man
fick hålla till godo med hvad lifvet i fält hade att
bjuda på.

I den stora borgsalen, hvarifrån de otaliga ljusen
kastade ett matt skimmer öfver de närstående träden,
hvimlade det af officerare, högre och lägre, och en
stor mängd af svenska damer, vackra och fula, gamla
och unga. Äfven såg man der en och annan danska, som
med sväfvande blickar betraktade sitt fäderneslands
fiender och gömde sorgen i sitt hjerta. Händelserna
hade kanske tvungit den stackars qvinnan att le mot
förtryckarne och att afhöra det högljudda talet om
deras bragder.

Bland alla de fruntimmer, som voro inbjudna
till festen, var likväl kommendantens dotter,
den sextonåriga Elisabeth, skönast. Det var också
till firande af hennes sextonde födelsedag, samt på
samma gång hennes förlofning med löjtnanten August
von N., som festen var anordnad. De nyförlofvade
voro naturligtvis "i sjunde himmelen". Gästerna
voro upplifvade af vinet och glädjen blef allt
högljuddare. Det enda, som något fördystrade sinnena,
var tanken på snapphanarne, som hvarken natt eller
dag lemnade svenskarne någon ro.

"Nog försöker jag utrota packet", sade öfversten
och antog en stolt hållning, "men om vi slå tio,
så komma tjugu i stället. Värst bland dem alla
är likväl göingebon Sven Påfvelsson; det är en så
inpiskad sate, att det fordras mer än vanlig list
för att fa tag på honom. Var han icke för några
dagar sedan snart sagdt under mina vallar och knep
bort några man, och det ehuru jag kort förut satt ett
högt pris på hans hufvud! Men nu kan det väl ej dröja
länge förrän jag får tag på honom", tillade öfversten
temmeligen likgiltigt, "Det finnes väl någon som vill
förtjena detta pris."

De närvarande sågo på hvarandra med en viss tvekan,
ty Sven Påfvelsson var känd såsom en listig krabat,
som många gånger tillförne undgått sina mötståndares
snaror.

Emellertid följde alla gästerna värdens uppmaning
att börja dansen och icke låta någon oro tynga
sinnet. Musiken spelade och snart var dansen i full
gäng. Sven Påfvelsson och hans mörka bragder glömdes.

Just som glädjen stod på sin höjd, inträdde en soldat
och hviskade några ord i värdens öra. Öfverstens
uppsyn mulnade för ett ögonblick, men strax derefter
sade han:

"Det är en gammal spåkäring, förmodligen en hexa, som
ber att få spå mig och min dotter. Jag bryr mig ej om
sådant der pjunk, men vill du, Elisabeth, så ..."

"Låt käringen komma in", ropade flera röster, och en
skrek: "Om icke för annat, så för att få se någonting
riktigt afskyvärdt fult." Sedan damerna, efter någon
tvekan förstås, gått in på att mottaga spågumman,
vinkade öfversten ät soldaten att föra in henne.

Spåqvinnan inträdde. Hon var krokryggig och halt
och hade vid ena ögat en stor svart lapp, som ännu
mera ökade det motbjudande i hennes fula ansigte med
sin mörka, skrofliga hy och sina svarta, blixtrande
ögon. Det var, med ett ord, en fullkomlig typ för en
hexa i sin mest vederstyggliga gestalt.

"Kan du säga mitt blifvande öde, så gör det fort",
sade öfversten, i det han med en föraktlig åtbörd
räckte fram högra handen. "För denna gången vill jag
lyssna till ditt korpskrän."

Hvad spågumman mumlade, då hon varsamt fattade
öfverstens hand, det kunde ingen höra, men alla sågo
att hennes ögon blixtrade af en förfärlig eld.

"Nå, har du icke sett nog ännu?" ropade han med otålighet.

"Jo, det har jag", svarade spåqvinnan med skärande
röst, "men ..."

"Hvad för men, säg ut fort."

"Ni blir ond."

"Tror du att jag rättar mig efter ditt prat", sade
öfversten med högdragen ton. "Jag befaller dig att
genast säga hvad du ser, annars låter jag mina knektar
göra dig ett hufvud kortare."

En darrning genomfor spåqvinnan vid dessa öfverstens
ord, men ingen gaf akt derpå.

"Nåväl, ni skall snart dö", mumlade qvinnan och drog
sig några steg tillbaka.

"Ha, ha, ha!" skrattade öfversten, oaktadt en synbar
blekhet spred sig öfver hans kinder. "Nå, säg mig,
när skall det inträffa då?"

"På – på fjerde dagen härefter", svarade qvinnan så
lagt att orden knappast hördes.

Mot sin vilja kände öfversten en obestämd oro inom
sig, men han tilltvingade sig så mycket lugn han
kunde och sade, i det han vände sig till qvinnan,
som under tiden dragit sig tillbaka:

"På hvad sätt skall jag dö?"

Spåqvinnan fattade ännu en gång hans hand, och
sedan hon noga betraktat dess linier, sade hon med
olycksbådande stämma:

"Ni skall dö för en kula."

Ett anskri ljöd från andra ändan af salen och väckte
öfversten ur den förvirring, som qvinnans spådomar
oemotståndligt utöfvat på honom. Anskriet kom från
Elisabeth. Sedan hon hunnit sansa sig öppnade hon
ena handen och vecklade upp ett smutsigt papper,
hvarpå stodo endast dessa ord: "Ert bröllop skall
aldrig stå; om fyra dagar är er brudgum död."

"Jag tror att satan sjelf drifvit sitt spel med oss",
skrek öfversten. "Tag genast fatt käringen, fånga
henne lefvande eller död!"

Hon stod ingenstädes att finna. Hal som en orm hade
hon glidit emellan vakterna och försvunnit i skogen.

Nu var det slut med all glädje, helst som
spådomen grep Elisabeth så hårdt, att hon måste
lemna sällskapet. Detta åtskildes snart, men blef
dessförinnan af slottshöfdingen inviteradt att på
eftermiddagen den fjerde dagen derefter komma till
Jungshoved för att, såsom han uttryckte sig, "tömma
en bägare och göra sig glada öfver att spåqvinnan
lurat sig sjelf".

*



Just som solen rann upp den fjerde dagen syntes
tvenne personer smygande närma sig Jungshoved. En
af dem var klädd som dansk bonde, den andra var –
spåqvinnan. Men nu haltade hon icke, hon gick rak
och styf fastän qvinnodrägten höljde hennes lemmar.

"Jag måste ännu behålla kjolarne på, ty knektarne
från slottet observera mig", sade spåqvinnan. "Men
gå du in och låtsa som om du ville taga tjenst."

Den till bonde förklädde gick och qvinnan blef
ensam. Sakta och varligt kröp hon in i en buske, som
stod i skogsbrynet, och höll derifrån sina skarpa
blickar oafvändt fästade på borgen, i hvilken ett
fönster i ena tornet öppnades och en högväxt man blef
synlig.

"Du skall nog få erfara att spåqvinnan håller ord",
mumlade den okända i busken och drog sakta fram under
den långa kåpan en väldig studsare, den hon med ett
grymt uttryck i sitt fula ansigte lade till ögat.

Den högväxte mannen, som öppnade det nyligen
omtalade tornfönstret, var borghöfdingen på
Jungshoved. Qvällen förut och en stor del af natten
hade han tillbragt i ett muntert dryckeslag med sina
officerare, för att stilla den pinsamma


[1] Under den tid svenskarne lågo
utanför Köpenhamn anlades en mindre stad med ofvanstående namn.
Nu är den försvunnen.                Förf.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free