- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
83

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnan på Jungshoved. Skiss af J. O. Åberg. - Ystad. H. A. W. Ln.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oro, som marterade honom. Då han ändtligen lemnade
salen och med osäkra fjät närmade sig tornkammaren,
der hans hvilobädd stod, kände han sig ännu icke
tillfredsställd. Han tänkte på att rida ut för
att förströ sig, men äfven detta behagade honom
icke. Midnatten var redan förbi och morgonrodnaden
spred ett sällsamt skimmer icke blott öfver rummets
enkla möblering, utan också öfver höfdingens jernhårda
drag, hvilka, oaktadt det ymniga pokulerandet,
likväl ännu bibehöllo något af det trots, som utmärkte
honom. Han försökte att sofva. Nej, det var omöjligt;
den vedervärdiga spåqvinnan stod framför honom,
tyckte han, och han förnam tydligt det skärande i
hennes stämma, då hon uttalade dessa ord: "på fjerde
dagen härefter."

Han måste hafva luft, det blef honom för qvaft i
tornrummet. Med ett språng störtade han från bädden
till fönstret, och först när den svala morgonvinden
spelade kring hans tinningar kände han sig något
stärkt. Han inandades de svala fläktarne med en
njutning sådan han icke på länge erfarit, och han
tyckte att den gnagande oron småningom lade sig i
hans bröst.

"I dag skall en afdelning gå ut för att söka efter
Sven Påfvelsson", mumlade han, och denna tanke
tröstade honom betydligt. "Jag har låtit kungöra
i alla kyrkor häromkring, att jag satt ett högt
pris på hans hufvud. Han skall ej längre undgå min
hämd. Tuchsen och Rostgaard äro icke så farliga,
men for den listige göingebon hysa alla respekt. Jag
vill sjelf anföra truppen och ej återkomma förrän jag
fått partigängaren i mitt våld. Men det är ju sant",
afbröt han sig sjelf, "gäster komma ju hit i dag
för att dricka en bägare för den lurade spå ..."

Meningen blef aldrig uttalad, en kula afklippte
den. Den trotsige borghöfdingen låg med krossadt
hufvud i tornrummet. Men från den lilla busken i
skogsbrynet reste sig, icke en qvinna, utan en karl,
och kring hans läppar lekte ett
bittert hån, då han utropade, i det han, svingande
studsaren öfver sitt hufvud, försvann i skogen:

"I ditt öfvermod satte du ett pris på mitt hufvud;
men du glömde, att fosterlandskärleken är stark nog
att krossa de tyranner, som vilja slå den i bojor."

Från slottet utströmmade en väldig skara knektar och
August von N. var i spetsen för dem. De vägleddes af
den nye soldaten, som påstod att han sett åt hvilket
håll mördaren flydde. Ifrige att hämnas sin höfdings
död följde de honom långt in i djupaste skogen, men
der blefvo de omringade af snapphanar och ledo ett
svårt nederlag. Den nye soldaten hade med afsigt fört
dem dit, men då han kämpade i böndernas led blef han
skjuten af knektarnes anförare, Elisabeths brudgum.

Sjelf föll denne snart dödligt sårad i snapphanarnes
händer, men öfverlemnades åt de sina. Innan
han bortfördes sade Sven Påfvelsson till honom:

"Ni ser nu att spåqvinnan hade rätt", och han fortfor,
när den sårade betraktade honom med förvåning,
"spåqvinnan var jag; er höfding ville gifva guld
för mitt hufvud; jag gaf honom i utbyte en smula bly;
vi äro nu qvitt. Så skall det också gå hvar och en,
som vill taga mitt hufvud."

Och detta är sagan om den ryktbare Sven Påfvelsson,
hvilkens namn länge lefde på böndernas läppar. Han
var en frihetshjelte, sade somliga; han var en
stråtröfvare, sade andra, utan att dervid besinna,
att det just var hans motståndares grymhet och
falskhet, som tvungo honom att intaga den ställning
han hade. Hans bragder voro många; historien förvarar
några, och bland dessa den här ofvan berättade, der
sjelfhämden tvang honom att blifva mördare. I folkens
sägner, i synnerhet på Seeland, der han var den
förnämste partigängaren, skildras han såsom böndernas
och de förtrycktas stöd. Men hvad som är säkert, det
är, att han var ett plågoris för svenskarne och en af
Carl X Gustafs, liksom längre fram i tiden hans sons,
Carl XI:s, ihärdigaste motståndare.

Ystad.



Det heter i en gammal dansk minnesvers: »När Kristus lad sig
föde, stod Lund och Skanör i gröde.» Det samma torde
nog kunna sägas äfven om Ystad, som utan tvifvel är
en af våra äldsta städer, men om hvars anläggningstid
och första öden ej ens våra äldsta häfdatecknare hafva
något att förmäla. De vigtigaste källorna för stadens
äldre historia gingo förlorade vid ett fiendtligt
infall på 1500-talet, då dess arkiv med privilegier
och andra handlingar blefvo förstörda. Huruvida staden
tidigare varit befästad är ej med säkerhet kändt,
men det antages att så varit förhållandet, på grund
deraf, att strax utanför staden finnes en upphöjd,
fyrkantig plan, hvilken varit omgifven af grafvar och
kallas slottsbacken. N. C. Psilander, som tyckes hafva
gjort sig mycken möda att undersöka detta förhållande,
säger i sin beskrifning öfver Ystad, att han ej
ens i geheimearkivet i Köpenhamn lyckats erhålla
några andra upplysningar om slottet och dess fogdar
än »att den siste slottsherren skall efter sin död
(!) hafva synts färdas in i staden och i flera gårdar
med spann af hvita hästar». Hvad denne gengångare
i lifstiden hetat har han ej lyckats få reda på,
men deröfver torde historien lätt nog trösta sig.

Oaktadt stadens höga ålder har den samma ej att
framvisa några anmärkningsvärda fornminnen eller
äldre byggnader, med undantag af dess båda kyrkor
samt ett par enskilta hus från 1400-talet. Den nu
så kallade Petri-kyrkan var ursprungligen det 1267
stiftade gråbrödraklostrets kyrka och är det äldsta
af stadens byggnadsverk. Den från början med kyrkan
förbundna klosterbyggnaden användes sednare till
hospital, tills Gustaf den tredje år 1777 lät indraga
dess donationer och förvandlade det fordna klostret
till ett större kronobränneri.

Sina förnämsta näringskällor i äldre tider har Ystad
utan tvifvel haft i sitt fiske samt i sin handel med tyskarne.
Efter att under en del af medeltiden hafva befunnit
sig i ett blomstrande skick, blef det sednare
till sitt välstånd underkastadt flera vexlingar.
Hanseförbundets tilltagande makt, oroligheter inom
danska riket samt kriget i Skåne 1643–45 voro de
hufvudsakliga anledningarne till dess förfall. Den
mängd rika borgare och »förnämliga invånare»,
som Ystad före nyssnämda krig haft, öfvergåfvo
staden. Efter kriget kom pesten, och danska regeringen
sörjde ej för Ystads upphjelpande lika mycket som
för öfriga skånska städers, efter hvad det förmenades,
derföre, »att man dess undertryck för Malmö och
Kristianstads skull mera än dess tillväxt sökte». Att
vid denna tid stadens ekonomiska tillstånd varit
särdeles betänkligt kan man sluta till af ett
kungligt bref från 1648, i hvilket Skånes öfriga
städer ålades att bidraga till återuppbyggandet af
det nedstörtade kyrktornet, emedan, såsom det hette,
»invånarna voro så förarmade och till akters komna,
att de sjelfva ej kunde åter uppbygga kyrkan».
För sitt nu varande välstånd har Ystad förnämligast
att tacka kontinentalsystemet och Napoleon den förstes
krig med England.

Af synnerligt intresse för fornforskningcn äro de
fynd, som gjordes i Ystads hamn 1868–69 vid der
anställda gräfningar till hamnens fördjupande. Dessa
fynd, som tilldragit sig vetenskapsmännens stora
uppmärksamhet och hvilka ovederläggligen bevisa
den skånska kustens sänkning under hafvets nivå,
hafva af N. G. Bruzelius blifvit i »Samlingar till
Skånes fornminnen och historia» beskrifna och torde
här böra med några ord omnämnas.

Vid gräfningarne genomgingos trenne lager. Det
öfversta af hafvet bildade lagret bestod af sand med
inblandade tunna lager af förmultnade hafsväxter
och mindre stenar, samt nederst af ett tunnt lager
af större och mindre kiselstenar. I sandlagret lågo
åtskilliga hafssnäckor, en ofantlig massa af kranier
och ben af oxe, häst och andra husdjur, fragmenter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free