- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
86

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ystad. H. A. W. Ln. - Den sofvande prinsessan i den förtrollade skogen. (Forts. fr. sid. 15.) - Unga skolmästarn. Visa af Sehlstedt.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fyrbak eller lyktställning till rättelse om nattetid,
då postjakterna väntades. Andra i staden boende hafva
äfven häraf kunnat sig begagna, när de väntat sina
fartyg; men hafva då sjelfva bekostat ljus i lyktan,
utgörande något märke att styra i hamnen.»

Det är nu ej längre efter det osäkra skenet från
en skumögd lykta, som den sjöfarande behöfver
spana, när han under hård kamp med vind och vågor
letar sig fram mellan de omkring honom försåtligt
lurande saudreflarne. Lik en vänlig stjerna kastar
den nya fyren sitt klara sken långt ut till sjös och
visar genom nattens mörker vägen in i den skyddande
hamnen.

Om den snabba utveckling i alla riktningar, som
utmärker våra dagar, bära genom ett tilltagande
välstånd ej minst de skånska städerna vittne. De
provinsen genomkorsande jernbanorna, som genom den
lifliga samfärdseln gifvit åt företagsamheten en förut
okänd ansats, det allt mer och mer rationelt bedrifna
jordbruket, de industriella anläggningarne, de rika
skatter af stenkol, som förvaras i jordens inre,
men väl snart nog komma att framdragas i dagen, –
allt lofvar den så lyckligt lottade provinsen en rik
framtid; och det torde sannerligen ej vara någon
fara att i en kommande historia öfver Ystad dess
invånare ännu en gång skola benämnas »förarmade och
till akters komna».

H. A. W. Ln.

Den sofvande prinsessan i den förtrollade skogen.



Saga af W. Med illustrationer af Gustave Doré.

(Forts. fr. sid. 15.)

»Hvad gör du der, gamlamor», frågade den lilla prinsessan.

»Jag spinner mitt lin», svarade qvinnan.

»Och hvad är det för ett underligt ting, som dansar
omkring och hoppar så muntert?» frågade hon vidare.

I samma ögonblick ville hon fatta uti sländan, men
då stack hon sig i fingret och sjönk i ett nu till
golfvet i en djup sömn.

Och i samma stund sjönk allt, som lefvande
var i slottet och dess omgifning, äfvenledes
i sömn – hofmän och tärnor, hundar och kattor,
dörrvaktare och stallknektar, kockar, hönspigor
och löpare. Vallgossarne på fältet, hästarne i
stallen, svalan i boet, gullfågeln i trädet och
hinden i skogen, elden på härden, vattenstrålen i
springbrunnen, blommor, trän och buskar, sjelfva
vinden som lekte mellan tornspirorna – allt somnade,
som det gick och stod, flög och sam, sjöng och brann
i samma stund prinsessan föll i sömn.

Rundt kring slottet började det nu gro och grönska,
växa, skjuta upp, slingra sig, löfvas och klänga
uti hvartannat, så att snart Guds dag blef helt och
hållet utestängd och ett ogenomträngligt mörker gled
in mellan stammar och löfverk närmast slottet, och en
tät törnroshäck sköt upp och omgaf det på alla sidor,
och utomkring häcken reste sig en skog, så hög, att
man endast från det högsta berget var god till att se
den högsta tornspiran af slottet, som slutligen blef
så omspunnet af grönska, att tanken icke ens kunde
tränga igenom utanverket, hvarföre sjelfva slottet
helt och hållet kom i glömska. Endast sagan förtäljde
derom, att djupt i denna evigt gröna skog låg ett
underskönt slott och att i det undersköna slottet sof
en underskön prinsessa, som väntade sin frälsning
och lösning ur trolldomen af en underskön prins,
och många voro de undersköna prinsar och riddare,
som frestade ödet och sin lycka och ville rädda den
undersköna prinsessan, men ehuru mången hade sett
dem tränga in genom häcken, hade dock ingen sett dem
komma tillbaka. Troligen hade de omkommit i snåren
och gungflyen och bland moras och kärr. Ännu var ej
den rätta mannen, den rätta stunden, den rätta vägen
funnen.

En vacker dag kom der dock en konungason och jagade
i nejden. Det var ock hög tid, ty detta var den sista
dagen af de hundrade åren, och om den gick till ända,
utan att prinsessan blef uppväckt, så kunde trolldomen
icke mera lösas i detta lifvet.

Timmarne skredo. Solen lutade redan mot vester och
den hundraåra skogen med de hundraåra slingerväxterna
stod der mörk och hemlighetsfull som ett grönt block
framför den stackars prinsen. Intet rådjur med qvicka
ögon, ingen gullfjädrad fågel syntes till i denna
öde skog. Ingen ödla prasslade i mossan.

Ingen örn, ingen björn,
Ingen vind, ingen hind! –

allt var tyst som aftonen före uppståndelsedagen.

Prinsen tänkte på sagan om den sofvande verlden der
inne, om prinsessan och trolldomen, och om de många
prinsar och riddare, som låtit sina lif för att rädda
henne och som i denna trollskog blifvit insnärjda,
qväfda, utsvultna, förgiftade och upphängda. Han
var dock allt för beslutsam och tapper, för att låta
skrämma sig af alla dessa hinder och faror, som lågo
honom i vägen, i fall man någonsin kan tala om väg,
der aldrig någon väg fanns.

Nu hände någonting underligt, de höga granarnc, de
sammanflätade gröna väggarne skilde sig och lemnade
rum för prinsen, som om hemliga små svenner med
osynliga händer för honom öppnat de länge slutna
gröna dörrarne. Icke mindre besynnerligt var, att
väggarne genast slöto sig och dörrarne slogos samman
midt framför jagtföljets näsor, så att kreti och pleti
måste stanna utanför den obevekliga törnehäcken och
den ännu obevekligare skogen. Endast prinsen kunde
gå framåt utan hinder. Ändteligen kom han då till
en hög port och genom porten in på en borggård,
från den borggården till en annan borggård, och
här låg det väldiga slottet framför hans förvånade
ögon. Torn och spiror glittrade i aftonskyn och
slingerväxterna göto sina gröna floder och rännilar
långs murarne ned öfver dörrvaktaren, som, stödd
mot dörrposten, sof sin hundraåriga sömn, öfver små
svenner, som höllo kopplet, öfver hästen, som ännu
höll gräset mellan tänderna, öfver marmorpelarne
och elfenbensstaketet!

(Forts.)

Unga skolmästarn.



Visa af Sehlstedt.[1]

När kärlek en gång bereder sig
Att mig med gyllene kedjor fånga,
En vacker dag, då jag gifter mig,
Fast det ej ännu kan bli på många,
        En liten stuga
        Jag bygga skulle
        På blomsterkulle;
        Det skulle duga,
        Det lofvar jag.

Såg jag en hydda på vänlig strand,
Der kärlek bodde med trofast sinne,
Der lifvets lycka sin krona band,
Att kröna trohetens par der inne,
        Jag boken lade
        Ihop och glömde.
        Om plog och spade
        Jag bara drömde
        Guds långa dag.


[1] Det första stycke i humoristisk stil, som
författaren kan påminna sig hafva skrifvit i sin ungdom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free