- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
87

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unga skolmästarn. Visa af Sehlstedt. - Eksjö Hofgård. Bn.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det är så dumt till att vara lärd.
Man blir så gulblek och torr och mager,
Och verldens visdom är knappast värd,
Att man af hufvudet hatten tager.
        Nej! bygdens rosor
        Min kärlek vunnit:
        Den som uppfunnit
        Karbas och glosor,
        Den vill jag klå.

När kärlek en gång bereder sig,
Att mig med gyllene kedjor fånga,
En vacker dag, då jag gifter mig,
Fast det ej ännu kan bli på många,
        En liten stuga
        Jag bygga skulle
        På blomsterkulle;
        Det skulle duga,
        Det lofvar jag.

Eksjö Hofgård.



Det händer understundom, att man i djupa skogen, der
furan vuxit i hundraårig frihet, träffar märken efter
gamla åkrar och tomter, hvarom traditionen ingenting
har att förtälja, – eller ett gammalt röse, en mossig
ruin, som ej ens bibehåller namnet af hvad den en
gång varit. Det är fornminnen som ingen historia
äga, inga faktiska vittnesmål, inga arkeologiska
sällsamheter; men icke dess mindre hafva de sin sägen
att berätta. Likt skrynklorna i åttioåringens anlete
tala de om öden och strider som höra andra tider,
andra slägter till. Skogen, som slår sina rötter
genom de fordna ploglanden, höra vi ej i dess sus
en hviskning från forngrå tider? Och de mossklädda
stenhoparne, hafva de ej sin vältalighet? Ack jo! De
visa oss mensklighetens fotspår genom tidehvarf,
menniskan med hennes lidelser, fröjder och sorger,
menniskan som älskar och hatar, strider och dör. Det
är menniskolifvet som trycker sin stämpel på de döda
lemningarne och gör att sjelfva stenarne tala. Och så
länge menniskor finnas, hvilka lyssna till sägnerna,
som stenkumlen och ruinerna berätta, så länge böra
de äfven bevaras ifrån glömskan, liksom ju legenden
och visan upptecknas och bevaras från att småningom
dö ut på folkets läppar.

Bland dylika nästan bortglömda minnen från äldsta
tider är slottsruinen vid Eksjö Hofgård i Småland,
belägen på en liten holme i Hofgårdssjön, strax invid
jernbanan mellan Jönköping och Wexiö. Ingen vigtigare
historisk tilldragelse bevarar dess minne från att
slockna, ingen tradition lånar sin mystiska glans åt
de vittrande murarne; endast ruinen står qvar som
ett vårdtecken öfver minnena som sofva under dess
grusbädd.

Namnet Eksjö[1] är gammalt, säkerligen mycket äldre än
ruinen, och förlorar sig så långt tillbaka, som till
tiden för kristendomens införande i Sverige. Hofgården
var belägen i det fordna Njudung, ett af de små
fylkesland, som gifvit provinsen dess namn, och gick
sedan urminnes tider i arf inom slägten Natt och Dag,
som är så gammal, att P. Wieselgrens fantasi vill
härleda den från Dagfari och Nattfari, som kämpade
på Haralds sida i det namnkunniga slaget på Bråvalla
hed. Han vill äfven veta, att i Eksjö, mot slutet af
elfvahundra-talet, höllos kungsting med Finveden,
Njudung och Wärend. Bruket att hålla ting här skulle
hafva fortgått ända till under Kalmare-unionen och
synes förutsätta att Eksjö Hofgårds ägare varit en
ärftlig lagmansslägt inom Tiohärads-lagsagan.

Af slägten Natt och Dag blef riddaren Bo Stensson
gift med en dotter till Sven Sture. Hennes son,
den tappre Nils Bosson, antog mödernenamnet Sture,
och Eksjö kom så till den yngre Stureslägten som i sin
sköld hade tvenne fält (natt och dag), medan den äldre
Sturegrenen förde tre sjöblad i sitt vapen. Eksjö
Hofgård är således förbundet med ett namn af den
skönaste klang i vårt lands historia. Så väl Nils
Bosson som riksföreståndaren Svante Sture och Sten
Sture den yngre skrefvo sig riddare till Eksjö.

Då Stockholm år 1520 öppnade sina portar för
Christiern, blef en dagtingan träffad mellan konungen
och Stures
hjeltemodiga enka Christina Gyllenstjerna, deri
bland andra förläningar tillförsäkrades henne
äganderätten till Hörningsholm med Mörkö socken
och Eksjö Hofgård med Vestra härad m. m., »som hon
säger hafva varit hennes döde husbonde herr Sten
för kronans pant af långlig tid påärft. Och vilja
vi», såsom slutorden i dagtingan lydde, »i alla de
ärender, som fru Christina anröra, låta oss henne,
hennes barn och vänner i allo måtto välviljoge
finnas, så att hon och de skola oss tacka.»

Huru illa Christiern höll sina löften veta vi af
historien, men godsen blefvo emellertid i Sturarnes
ägo som tillförene och voro så till dess ätten utdog
med gref Svante Sture år 1616. Då kom Eksjö Hofgård
till slägten Lewenhaupt och öfvergick sedan från den
ene adlige ägaren till den andre, tills det förlorades
af fröken Brita Sofia de la Gardie, som skulle ärft
egendomen efter sina föräldrar, men fråndömdes arfvet
derföre att hon öfvergått till katolska läran.

Nu mera innehafves egendomen af possessionaten
G. A. Fagerberg. Mangården har länge sedan blifvit
flyttad från holmen, men af det gamla slottet stå
ännu murarne qvar i det temmeligen välbehållna skick
teckningen å sid. 85 antyder. Enligt en gravyr i
Dahlbergs »Suecia» bestod slottet af en tre våningars
byggnad med en fyrkantig altan på taket. Murarnes
tjocklek tyckes antyda att de varit beräknade på
att i nödfall kunna motstå ett fiendtligt anfall,
och troligt är att slottet sett både svenska och
danska fiender för sina portar, ty Småland hör ej
till de landskap, söm blifvit sparade för vare sig
inre eller yttre fiender.

Holmen var fordom förenad med fastlandet genom en bro,
hvaraf lemningarne ännu kunna ses. Nu mera underhålles
förbindelsen endast af ett och annat lustparti, som
under skratt och glam tillbringar en sommarafton i
gröngräset. Kanske då att någon fantasirik drömmare
glömmer sig qvar vid ruinen medan aftonvinden smyger
omkring bland de nakna murarne eller hviskar der nere
i strandvassen – glömmer sig qvar för att drömma om
svunna tider, då slottet stod här i sin medeltidsståt
och högborna riddare med talrikt följe kommo att gästa
Hofgårdens salar. Hör han, när dagen skymmer, något
underligt sorl af menniskoröster och vapenskrammel,
ser han någon skepnad uppe i de fordna slottsfönstren,
en hvitklädd borgjungfru, som lutar sin klappande
barm emot muren och lyss till klangen från en luta
i qvällen? Nej, i de tomma fönstren, som stirra så
spöklikt, der väfver mossan sin gröna duk och i
gemaken, som en gång ljödo af fester och lyste af
prakt, der är öde och tomt. Blott ödlan glider snabbt
och tyst mellan de nedfallna stenarne ...

Men drömmaren kallas snart nog tillbaka till
verkligheten – ett skarpt, hvisslande ljud bryter
tystnaden i den sena aftonstunden. Det är lokomotivet
som signalerar den närbelägna Säfsjö station:
en helsning från det närvarande, från lifvet som
rastlöst rör sig framåt med ångan och elektriciteten
i sin tjenst; en ljudelig påminnelse om att vi
lemnat medeltiden med dess drömlif långt bakom oss.

Bn.



[1] Eksjö Hofgård får ej förblandas med
det fordna friherreskapet Ekesjö, som låg 4 mil
härifrån och i nyare tider blef den nu varande staden
med samma namn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:50 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free