- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
89

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 63.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den svarta kappan.



Skiss från 1722.

Af

Claude Gerard.

(Forts. fr. föreg. häfte sid. 63.)

Det är visst sant, att man för halftannat sekel
sedan både vid hofvet och i den borgerliga verlden
icke fördelade sina arbets- och förlustelsetimmar
så som nu, och att sömnens och nattens icke voro
så framskjutna mot morgonen, men det fins en verld,
hvars lagar och bruk troligen beständigt varit lika,
och det är inbillningens och hjertats; man vakade
kanske icke så ofta officielt vid ljussken och musik,
men kärleken och sorgen eluderade säkert sömnens
fordringar då liksom nu.

Carl XII:s och Stenbocks fordne krigare, den unge
löjtnant Hahne satt åtminstone, – vid samma tid som
hans vackra styfsyster smög sig ifrån Ifön – fullt
påklädd och vaken, vid ett stort och tungt ekbord i
ett rum på nedra botten vid kungsgården.

Han var sysselsatt att skrifva ett bref vid skenet
af ett gult vaxljus i en stor och hög messingsstake,
sådan som man nu endast finner i någon gammal kyrka.

Den unge löjtnantens hand tycktes likväl med mycken
svårighet föra pennan, och ehuru brefvet var ämnadt
hans hjertas älskade, syntes författandet deraf göra
honom mycket hufvudbry.

Visst hade han som barn blifvit "försvarligen inlärd
i bokliga konster", men under det långa fältlifvet
hade tydligen skrifkonsten åtminstone blifvit glömd
och försummad.

Bokstäfverna voro stora som ärter, sneda och ojemna,
och tycktes snarare på papperet tydliggöra de fordna
"getapojkarnes" oregelbundna leder, än den nuvarande
löjtnantens trofasta och orubbliga känslor.

Det stora rummet, der han satt, var nästan tomt och
utan andra möbler än en fyrkantig säng, med grofva
omålade stolpar och sparlakan af gult lärft med
oformliga små tryckta blommor, hvarinom hans vän,
kornetten Ove Ramel, sof den rättfärdiges sömn,
att döma af hans kraftiga och regelbundna andetag.

Två skinnklädda stolar, ett stort handfat af messing,
stäldt på golfvet, och en lång grof handduk, hängd
vid en bjelke i det låga, svartrökta taket, utvisade
all den lyx, som man den tiden ansåg behöflig i en
sängkammare för tvenne ungherrar af den kungliga
sviten.

Ändtligen hade Hahne fått färdig den ömma och
vältaliga klagovisa, hvilken borde röra Cecilias
hjerta och som utpressat fler svettdroppar på den
jättelike krigarens panna, än alla danskarnes och
norrmännens kulor – och han hopvek nu det styfva
papperet och förvarade det inom den tillknäppta
uniformsrocken.

Just som han ämnade resa sig upp, knackade det sakta
på det höga, mörka fönstret, vid hvilket han satt,
och der någonting liknande en rullgardin aldrig kunde
komma i fråga – och han såg den på gården postande
soldatens ansigte utanför.

Hahne öppnade den lilla blyinfattade rutan, söm icke
var större än skinnpermen af den psalmbok, hvilken
låg uppslagen framför honom, och frågade, hvad som
var på färde.

"Gud bevare löjtnanten! ... det är så, att kornett
Ramel befallt mig rapportera, om spöket skulle synas
i natt igen", sade karlen hviskande.

"Hvad böfveln säger du? ... Spöket, hvad vill du säga
dermed?"

"Vet inte löjtnanten om’et?"

"Jag vet blott, att du pratar enfaldigt och
ogudaktigt."

"Må fälle vara ... men säg i alla fall till åt
kornetten", återtog karlen och drog sig tillbaka
ifrån fönstret.

Hahne gick att ruska på sin kamrat, hvilken egentligen
hade vakten utanför kungens rum, men somnat i
förlitande på sin förälskade väns löfte om vaksamhet
för dem begge;
han var också fullt påklädd med stöflar och sporrar
och rusade genast upp yrvaken.

"Du lär ha stämt möte med ett spöke någonstans
och nu väntar det dig, säger vakten der ute", sade
Hahne skrattande, medan Ramel gnuggade sina tunga,
motsträfviga ögonlock.

"Fan heller! ... det blir väl icke så lätt att fånga
den gamle spetälske presten, tänker jag", svarade
kornetten, påsättande sin hatt och rättande det hvita
gehänget, hvari huggaren satt.

"Men allvarsamt, Ove, hvad är det för spektakel,
du nu har för dig igen ... kom ihåg majorens skrapa,
och arresten sedan sist."

"Det är intet spektakel ... du, som är skåning
och ifrån denna trakt, har väl liksom jag ofta
hört den gamla sägnen om "Den svarta kappan" eller
biskop Andreas’ vålnad, som visar sig nattetid vid
stränderna af Ifö sjön; den stackars presten, som
var spetälsk och murade in sig i en cell på Ifön för
att icke utbreda smittan – soldaterna påstå sig nu
flere nätter å rad ha sett honom ... kom med, få vi
öfvertyga oss sjelfva."

"Är du tokig, jag har ju vakten här, och hur kan du
sjelf tänka på att aflägsna dig?"

"Jag återkommer genast, ingen menniska saknar mig,
kungen har länge sedan gått till sängs."

"Men det är i alla fall ett fel ... och jag är
säker, att alltsammans är galenskaper och upptåg af
kamraterna för att narra dig ... var försigtig, Ove."

"Tror du kanske som bondfolket här omkring, att
vålnaden ännu medför smitta, och fruktar den derföre
på dubbelt sätt", inföll Ramel skrattande och sprang
ut genom dörren.

Hahne kastade sig på sängen, der hans vän nyss legat,
han hvarken borde eller kunde sofva, hans öppna
ögon stirrade orörliga och tankfulla på de grofva
bjelkarne i taket, de mörka väggarne, panelade med
ek, det ojemna stengolfvet, på hvilket de fordna
Bernhardinermunkarnes nakna fötter trampat, och der
de knäböjt, i låtsad eller verklig andakt; och mot
hans vilja kommo tankarne tillbaka till den saga,
hvarom Ramel talat, och hvilken var för mycket allmän,
att han icke skulle hafva hört den redan som barn:
sagan om den olycklige biskopen, som var rof för en
förfärlig sjukdom och lefde och dog i en frivillig
fångenskap på den lilla ön, hvilken lik ett vaktskepp
simmade på vattnet utanför det kloster, hvars abbot
han var, och som han genom sina stränga maktspråk,
sina straffdomar och predikningar ännu styrde ifrån
sin cell, med någonting af ett pelarhelgons fanatism
och en judisk profets okufliga kraft.

Dessa bilder blefvo emellertid allt mera dunkla och
orediga. Det svaga skenet af ljuset, som icke förmådde
upplysa mer än en liten krets omkring bordet och
lemnade hela det stora rummet för öfrigt i mörkret,
det regelmessiga bullret af skildtvaktens steg utanför
porten, och hans skugga, som kom och försvann vid
fönstret i månskenet, alltsammans var just egnadt
att söfva sinnet, och Hahne somnade också, ehuru
blott för några minuter och med denna sällsamma,
inre vaksamhet, som ställer själen på vakt, medan
anden sväfvar i fjerran, okända rymder, och sinnena
med kroppen äro domnade.

En timma, kanske två voro förgångna, sedan Ramel gått
ut, då Hahne i sömnen tyckte sig höra ett besynnerligt
ljud vid väggen der han låg; ett sakta skrapande
eller rassel emot muren utanför, liksom om någon i
förbigående låtit en värjspets snudda dervid: det
fortfor hela rummet utåt, man skulle tro, att någon
passerade helt tätt utmed muren på andra sidan.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free