- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
90

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 63.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ännu i ett tillstånd mellan sömn och vaka hör han
dörren öppnas och ser en person långsamt och ljudlöst
gå öfver golfvet förbi sängen.

Öfvertygad, att Ramel återkommit, ämnade han tilltala
denne, då orden med ens stockade sig i hans strupe,
som tycktes sammansnörd, och hans kropp ett ögonblick
kändes förlamad af fasa.

Det var Biskop Andreas’ vålnad, som tyst och högtidlig
sväfvade genom rummet.

På den långa svarta kappan, hvilken tung och stel föll
ned omkring den mystiska gestalten, lyste det hvita
silfverkorset, och hans hufvud var gömdt under den
neddragna kapuschongens veck.

Hahnes bestörtning och hastigt påkomna skrämsel varade
emellertid icke trenne sekunder; hans första rediga
tanke var att Ramel ville gyckla med honom, och den
andra att man hade några onda uppsåt emot kungen,
hvars sängkammare låg ofvanför i andra våningen,
och hvartill en smal trappgång förde ifrån den
vakthafvande officerns rum.

Han såg gestalten försvinna inom dörren till denna
gång, och med dragen sabel och ljusstaken i andra
handen skyndade han nu efter uppför trappan.

Denna var belagd med tjocka mattor, man kunde icke
höra hans steg, och han stannade ett ögonblick
villrådig vid den stängda dörren der ofvanför och
lyssnade.

Om han kan hända endast hade drömt och låtit narra
sig af sin egen inbillning? Hur skulle han våga att
okallad inträda i kungens rum, vid denna tid, utan
annan anledning än den narraktiga uppenbarelsen af
ett spöke?

I det samma hörde han bullret af en kullkastad stol
och, som han tyckte, äfven ett kort och halfqväfdt
rop i rummet innanför.

Nu besinnade han sig icke längre, han lade handen på
låset, men dörren var reglad och nyckeln på utsidan
var borta; någon hade således verkligen nyss gått
derigenom och medtagit den.

Förskräckt ropade han med hög röst sitt namn och lät
en kraftig stöt af sabelfästet följa efter.

Dörren sprang upp och visade honom kung Fredrik, som
i nattrock, men för öfrigt fullkomligt klädd, stod
midt på golfvet, leende och med en mycket upprymd min,
och generalmajor Schwerin, hvilken syntes bestört och
missnöjd och slungade en barsk och frågande blick
på den stackars löjtnanten, hvars stridslystna och
spejande ögon flögo omkring uti rummet utan att finna
ett spår efter den misstänkta vålnaden och icke ens
upptäckande någon annan än kungens kammartjenare,
som sysslade vid sängen längst bort i den sidenklädda
alkoven.

"Jag ber om nåd, ers majestät ... jag fruktade att
någon fara hotade ... en person har smugit sig genom
vaktrummet uppför trappan hit till ers majestäts rum",
stammade Hahne förlägen, då han ingen främmande fann
der inne.

"Och hvarföre anhöll ni honom icke?" sade Schwerin
häftigt, med en sidoblick på kungen och glad, som det
tycktes, att få gifva utbrott åt det dåliga lynne,
hvari han tydligen befann sig.

"Herr general, det var ... det var icke en person
... det var ..."

"Nå för fan! Hvad var det då, som kommer er att slå
in dörren till kungens sängkammare? ... Har ni mistat
målet, löjtnant?"

"Det var biskop Andreas’ vålnad ... eller någon
som åtminstone ville anses derför", tillade Hahne,
som såg kungens leende och den blick han vexlade med
generalen.

"Ni är en narr, löjtnant Hahne, som troligen råkat
somna och ta’r edra drömmar för verklighet", sade
kungen skrattande och gjorde en afvisande rörelse
med handen åt den stackars ynglingen, hvilken
vördnadsfullt drog sig tillbaka och skyndsamt gick
utför trappan.

Nedkommen i sitt rum, fann han der Ramel, som just
i det samma inkommit.

De båda vännerna sågo på hvarandra utan att säga ett
ord, båda tydligen upptagna af sina egna tankar.

Först då Hahne ställt ljuset ifrån sig och satt
sig ned på den gemensamma sängen, sade Ramel med
tankspridd röst:

"Hvarifrån kom du, jag tror du varit uppe hos kungen?"

"Ja, jag tyckte mig höra något buller ... det var en
mycket besynnerlig omständighet."

"Hvad då? ... Hvad har händt?" inföll Ramel och
stannade framför sin kamrat, hvars upprörda och
tankfulla utseende han nu först tycktes märka.

"Det är just det besynnerliga i saken, att jag icke
vet hvad som händt."

"Har någon varit här?" frågade kornetten åter och såg
sig med en viss skygghet omkring i det dunkla rummet.

"Jag kunde svara dig både ja och nej", sade Hahne,
hvilken nu i sin ordning observerade sin väns blekhet
och försagda min.

"Åh för fan, kan hända äfven du har haft besök af
biskopens vålnad?"

"Åtminstone har något sällsamt föregått här inne,
sedan du lemnade mig."

"Du har sett spöket, Arvid? Jag är säker
derom ... Berätta mig hvad som händt."

"Låt mig först höra hvad du sjelf erfarit der ute i parken."

"Jag skulle kunna säga liksom du, jag vet icke
riktigt hvad jag sett eller erfarit ... det första
var, att jag fann en dörr öppen som jag aldrig förr
märkt, längst bort i hörnet af muren, och som den
troligen af glömska lemnats olåst, så stängde jag den
i förbigående, innan jag efter soldaternas anvisning
gick ned till sjön och gömde mig bland buskarne vid
bäcken."

"Nå fick du se någonting?" inföll Hahne nyfiken,
då hans kamrat tystnade och icke tycktes böjd att
fortfara.

"Ja, nog drifver man här något gyckelspel, men om
den gamla multnade biskopen har någon del deri,
det lemnar jag osagdt."

"Men hvad såg du då?"

"Jag hittade en sak som kanske kan upplysa oss
derom", svarade kornetten och gick fram till ljuset
för att granska någonting, som han varsamt uppdrog
ur bröstfickan af sin jacka.

Några minuter förgingo, och då Hahne alltjemt såg sin
vän stå orörlig och fåfängt väntade att få höra någon
anmärkning om fyndet, steg han upp och närmade sig.

"Hvad är det, Ove? Låt mig se", sade han, men studsade
vid det upprörda och förvirrade uttrycket i Ramels
ansigte, då denne nu hastigt åter stack handen i
fickan och vände sig om.

"Det var ingenting ... jag misstog mig ... Alltsammans
är icke värdt att mera tänka på ... Jag tror det
är klokast, att icke för någon låtsa om den der
hemlighetsfulla gengångaren", sade kornetten med ett
allvar, som var honom helt och hållet olikt.

De båda unga männen betraktade hvarandra tyst och
uppmärksamt några sekunder, och slutligen mumlade
Hahne sakta, i det han såg sig omkring:

"Du har rätt ... vi uppskjuta ämnet till en annan
tid och en annan plats."

*



Vi känna af historien de tvetydiga planer och intriger
att utvidga sin makt och befästa sin dynasti, som
under resan denna sommar sysselsatte kung Fredrik,
hvilken hvarken hade snille eller karakter för
det mål, hvarefter han sträfvade, och hvilket han
också temmeligen snart för egen del lät fara, nöjd
med de kärleksaffärer, den maklighet och vällefnad,
som höll honom skadeslös för den ansvarsfulla och
besvärliga suveräniteten, hvilken i ytterligheterna
af enväldets konseqvenser fört Sverige till ärans
spets och undergångens brant.

Hans verksammaste deltagare i dessa planer voro den
gamle grefve Wellingk, den hessiske ministern Diemer,
kungens förtroliga ungdomsvän och glada bordskamrat,
dennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free