- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
91

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 63.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

landsman baron Ranck och den nyss till friherre
upphöjda svenske generalen Schwerin.

Det fullkomliga misslyckandet af dessa herrars påhitt
och planer hade till följd, att Diemer nära nog blef
förvisad ifrån Sverige, och Wellingk, fegt öfvergifven
och förrådd af kungen, blef, ehuru kanske den
minst skyldige, dömd "att mista lif, ära och gods",
men dog lyckligtvis af slag under vägen till det
lifstidsfängelse, hvartill domen blifvit förmildrad.

Det var ett af historiens många bevis, att konungarnes
vänskap var fordom lika vådlig som deras vrede.

Den nyss besvurna nya regeringsformen af 1720
vaktades af allt för kloka och vaksamma män, för
att kunna rubbas af en man sådan som kung Fredrik I
och en qvinna sådan som drottning Ulrika; icke ens
denna sednares snillrika och djerfva efterträder ska
förmådde något i detta fall.

Förgäfves spjernade tvenne konungapar under mera än
ett halft sekel emot reaktionernas oundvikliga lag:
efter enväldet frihetstiden, efter despotismen
folkväldet och efter anarkien frihetsträdet och
jakobinernas röda mössa, kejsarkronan och jernspiran
återigen.

Så har det gått, och så skall det troligen i all
evighet oscillera i staternas och folkens historia,
och orsakerna äro utan tvifvel lika naturliga som
regnets, stormens och solens vexelverkan; det
är tiden och naturen, som är den enda orubbliga
suveräniteten i verlden.

Vid ännu ett annat misslyckadt försök, att genom
bönderna på riksdagen rycka till sig denna omtvistade
makt, försäkrade den skrämda kungen ryktet, att han
ville återinföra suveräniteten, vara "en uppenbar
calomni och osanning"[1].

Hur svårt kung Fredrik hade att någorlunda reda sig
ur den trassliga härfva, han genom dessa olyckliga
bemödanden snott omkring sig, veta vi äfven, och att
han dervid åtminstone förlorade den sista resten af
sitt, redan förut svårt komprometterade, kungliga
anseende.

Svenskarne äro emellertid af naturen det mest lojala
folk i verlden; de vilja se sin egen ära och sin
värdighet representerade af sin konung, de anse honom
som en symbol af sina heligaste intressen, af sin
nationalitet, sin frihet och sitt fosterland; deraf
deras långmodiga uppoffringar, deras hängifvenhet
och trohet under de långa och olyckliga år, som
föregingo kung Fredriks regering, och deraf den
lyckade utgången på en revolution, som 50 år sednare
af en snillrikare konung företogs för att vinna, hvad
hans båda företrädare förgäfves eftersträfvat.

Man kallar oss Nordens fransmän och glömmer
dervid, bland många andra stora olikheter den
anmärkningsvärdaste, att fransmännens ständigt
begångna misstag, deras fula och lumpna fel, att
med och utan skäl håna, häckla och smutskasta sin
styrelse, för svenskarne, ända hittills åtminstone,
varit en styggelse, då den enklaste logik säger dem,
att detta vanhedrar dem sjelfva, och att äfven, der
saken icke mera kan försvaras, bör likväl skenet
åtminstone bibehållas; att äfven sedan mannen är
fördömlig, bör konungen ännu äras, så länge han
fortfar att vara den herre, man gifvit sig sjelf.

Man kan också kanske icke så mycket förtänka kung
Fredrik, att han fann sig nog öfverflödig och
sysslolös på sin tron för att i början åtminstone
låta sig i stillhet nöja dermed, i synnerhet som han
troligen icke kunde uppfatta alla de förödmjukelser,
den nöd och de förluster, som ändtligen lärde de
tåliga svenskarne att ändra sitt statsskick.

Allt detta – både de pinsamma orsakerna och den
öfverdrifna verkan, dessa vådliga och smärtsamma
rubbningar, innan lugnet och måttan i alla
förhållanden inträda – ligger nu bakom oss, och vi
tänka icke mera derpå för annat än att prisa vår
närvarande lycka och trösta oss med, att om Sverige
blifvit mindre till omfång och land, så har det
blifvit större i ordning, upplysning och välmåga,
att om vår fåfänga icke mera blir mättad, så blifva
våra magar det åtminstone, och att om vi fordom i
det stora europeiska samhället liknade en
lysande och tongifvande familj, som får smicker och
afund af sina grannar, under det den lemnar sina
egna barn utan ömhet och vård, så likna vi nu ett
tarfligt och välbergadt hushåll, som finner lyckan
och friden och allt, hvad det behöfver, inom egna
väggar utan att bekymra sig om den dyrt köpta och
tungt underhållna rangen.

Konung Fredriks täta och hemliga rådplägningar med
sina vänner vid Bäckaskog syntes nu vara slut.

Wellingk och Ranck voro resta; man talade om
uppbrott, men lustfärderna, liksom allt annat den
tiden, gingo långsamt och betänkligt till väga, och
kungen tycktes ännu icke hafva ledsnat vid den gamla
kungsgårdens vackra omgifningar, der baron Ranck i
något öfveriladt ögonblick skulle hafva yttrat att
"han jagar och jagar, tills han sjelf blir jagad ur
riket".

Det var nu tre da’r efter den natt, då Hahne trott
sig förfölja den spökande biskopens vålnad; han
hade fått permission på några timmar, för att rida
till Fjelkinge att taga afsked af sina färäldrar
och hoppades med visshet att der äfven råka den
älskade styfsystern, som nu borde hafva återvändt
till hemmet.

Den stackars unge löjtnanten blef emellertid bedragen,
ty samma qväll satt Cecilia på trappan vid prestgården
på Ifön med lilla Mathias i sitt knä och hörde
väl för tionde gången barnet berätta sin underbara
historia om biskopens vålnad, det olyckliga skottet,
som sårat hans ben, om kungen och jagten och alla de
ståtliga herrarne i en osammanhängande och besynnerlig
blandning.

Fiskaren hade funnit honom i skogen och fört
honom till ön, och der hade han nu qvarstannat hos
systrarne, för att läkas, en sak som redan tycktes
långt avancerad, att döma af hans muntra pratsamhet.

Med armen om Cecilias hals och sina gula lockar tätt
invid hennes mörka hårflätor, utgjorde barnet och
den unga qvinnan den vackraste grupp man kunde se i
solnedgångens röda strålskimmer, och kanske var det
detta skimmer som gaf Cecilias kind och ögon en ännu
djupare färg, hvar gång Mathias, i beskrifningen om
kungens följe, nämde den långa riddaren med plymerna
i hatten, »som hette general Schwerin och såg så grym
och elak ut».

»Jag lider slätt icke att du säger så, Mathias
... Du känner ju icke generalen», afbröt Cecilia
med rynkade ögonbryn. »Jag har också sett honom och
han har ett mildt och vackert ansigte – om han också
ser stolt och förnäm ut, som det anstår en så hög
herre ...»

»Nej! Nej! det tycker icke jag», utropade Mathias,
med denna retsamma envishet, som små bröder, redan
för hundra år sedan, lika väl som nu hade emot sina
systrar, »jag tycker att han är ful och svart som
biskopens vålnad.»

Cecilia ryckte till och hennes ögon sänkte sig
ovilkorligt; hon fattade gossen hårdt i armen och
sade med orolig och tankspridd röst:

»Tyst, Mathias! ... du pratar så mycket dumheter,
att man nogsamt märker, att du är kommen långt ifrån
’sta mors ris ...»

I det samma utkom den unga prestfrun och satte sig
bredvid dem på trappan, och Cecilia tillade, i det
hon släppte gossen ned ur sitt knä:

»Se så, nu får Mathias gå in och lägga sig, det är
sent och der kommer Elsa, för att hjelpa dig i säng.»

En stor och fet bondpiga, som kom ifrån gården,
tog också den haltande gossen med sig in i huset,
och de båda systrarna voro ensamma.

Pastorn hade nyss farit öfver sjön, för att komma till
Kiaby, der han dagen derpå, som var en söndag, skulle
predika; allt arbete var slut på lördagsqvällen,
de båda unga qvinnorna sutto sysslolösa och tysta
några minuter, och slutligen reste Cecilia sig upp,
räckte handen åt Susanna och sade med en sällsam
darrning i rösten:

»Följ med mig, Susanna, jag måste tala några vigtiga
ord i förtrolighet med dig, medan din man är ur
vägen.»

»Du skrämmer mig ... så blek du blir och din hand
darrar ...» sade Susanna och såg på sin vän, som
förde henne


[1] Sekr. utsk. protokoll 1723.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free