- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
92

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 63.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med sig åt andra sidan gården, bakom en liten lund
af hassel- och pilbuskar, ned åt stranden.

Med rätta prisar man den lilla ön och sjön hvari den
ligger som en af Skånes ädelstenar, men på denna ö
är kanske den vackraste punkten den vik, vid hvars
strand kyrkan är belägen.

Det är här man tror att biskop Andreas haft sin cell,
det är härifrån han blickat ut öfver sjön till det
rika och präktiga klostret, som stod på stranden midt
öfver, här som han, ömsom med en martyrs tålamod och
undergifvenhet, täljde dagar och år i sin hemska graf,
ömsom vild och rytande af plågor och sinnesförvirring,
ansågs besökt och anfäktad af djefvulen och slutligen
tyst och osedd fann dödens förlossning och frid,
sedan hans uttärda kropp bit för bit fallit sönder
till stinkande stoft.

De båda systrarna tänkte emellertid icke på forntiden;
deras hjertan voro öfverfulla af stundens intryck,
och Cecilia drog Susanna ned på gräset bredvid sig,
tryckte hårdt hennes hand och sade allvarsamt:

Ȁlskar du mig som en syster, Susanna? ... Och kan
jag förtro dig en hemlighet?»

»Hvarföre frågar du så? ... Gud hjelpe mig, du har
väl icke något ondt på ditt samvete?» svarade den
lilla prestfrun, som med oro såg sin väns obegripliga
rörelse.

»Nej, var lugn ... Om du icke har förtroende till
min dygd och gudsfruktan, så borde du känna mig nog
för att tro på min stolthet ...»

»Men stoltheten för i förderf, Cecilia ...»

»Det är möjligt, men icke till brott ... svara
mig nu på hvad jag frågar dig ... vill du höra min
hemlighet och bevara den, tills jag ger dig lof att
yppa allt för din man och våra föräldrar?»

»Det vill jag, om jag dermed icke begår någon synd»,
svarade Susanna, som återtagit sin vanliga gladlynta
trygghet.

»Vill du då åtfölja mig denna natt, hvart jag än går,
utan anmärkningar eller frågor?»

»Jag litar på dig, Cecilia ... dit du går kan äfven
jag gå ...»

»Tack för dessa ord, Susanna ... Jag skall en dag
kunna löna din vänskap. Det är just derföre att jag
icke skulle kunna uthärda dina misstankar och för att
äga någon här hemma, som känner min oskuld då jag är
borta, som jag nu ber dig följa mig.»

»Cecilia, hvad ...»

»Tyst! fråga mig icke nu, men gör i allt som jag
säger; vi gå nu in och låtsa att lägga oss som
vanligt, du klär dig emellertid till högtid i
dina bästa kläder och väntar mig, som litet före
midnatten skall komma och hämta dig i ditt rum.»

»Men, Cecilia, hvad betyder allt detta? ... Jag
kan icke uthärda denna ovisshet och bäfvan.»

»Haf förtroende till mig, och tålamod ännu några
timmar, du skall då veta allt och du skall icke ångra
dig», sade Cecilia, i det hon steg upp och lade sin
arm i systerns, för att återvända till huset, inom
hvars dörr de båda qvinnorna snart voro försvunna.

*



Den stackars Susannas väntan, nyfikenhet och oro hade
nästan öfverstigit hennes krafter.

Sittande i det äktenskapliga sofrummet på den stora
jernbeslagna »klädkistan», hvars alla anspråkslösa
dyrbarheter hon iklädt sig, väntade hon sedan mer än
tvenne timmar att få höra Cecilias steg från loftet,
der hon hade sin lilla kammare.

Susanna var klädd i en vid och veckad kjol af styf
och blänkande kamlott, ett långt, tätt åtsittande
och med skört försedt lif af manchester, en sorts
gröfre sammet – urringadt framtill och hopfästadt
med ett smycke, som till formen mycket liknade dem
dalqvinnorna nu bruka af silfver; kring halsen bar
hon en hvit veckad krage, som styf och bred omslöt
hennes unga rosiga ansigte, liksom nu för tiden det
krusiga pressade papperet under en blomsterbukett,
och på hufvudet hade hon en, likaledes styfstärkt,
hvit mössa, som utan alla prydnader och i sin låga
föreskrifna fason, helt enkel och
konstlös, ägde allra största likhet med en liten
ost. Då den dertill fullkomligt gömde det väl
uppstrukna håret, hvars tillvaro endast genom en liten
lock vid tinningen kunde anas, så må man åtminstone
medgifva, att denna hårklädsel icke var kokett.

Hela den unga fruns toalett – hvilken med all sin
enkelhet likväl mycket liknade den vi se på Catharina
Månsdotters porträtter – skulle, enligt våra tiders
skönhetsbegrepp, ansetts för komplett misslyckad
och smaklös, och då nu hennes händer, sammanknäppta
omkring det väl hoplagda hvita »handklädet» och stelt
omgifna af veckade manchetter, hvilade orörliga i
hennes knä, så skulle man kunnat taga henne för bilden
af S:ta Birgitta, sittande på sin egen grafsten.

Ändtligen öppnades dörren sakta, och vid skenet af det
ljus, som matt och oputsadt brann i en låg och flat
messingsstake, liknande en tallrik, på bordet framför
Susanna, såg hon nu sin väntade styfsyster inträda.

Om den ärbara presthustrun var enligt bruket ålagd
en föga smakfull utstyrsel, så var detta alls icke
fallet med de unga flickorna, och Tessin säger också
i sina anteckningar under denna tid: »Vedermälen
af vår tilltagande yppighet har jag sett uti en
prestdotter som går med Robe à queue trainante»,
och detta ehuru den omtänksamma styrelsen två år förut
utfärdat en »Publication till en och annan yppighets
och öfverflödighets afskaffande».

I denna förbjöds vid »botum» af 200 daler silfvermynt,
eller vatten och bröd, att »nyttja några andra
moden än den hvaraf ett modell och prof är utgifvet
och stadfästadt för så väl mans- som qvinfolks
kläder. Och om man låter utpynta kläderna, annat
än hvad de betarfva, med kreponer och gravorer
o. d., fast de äro för öfrigt giorde efter modellet,
blifva de confisquerade och uppbrände. Sammalunda
förbjudes frantsar, broderier, litzar af silke med
guld eller silfver, spitzar, brocader och silfver-
och guldmoirer, dock tillåtes knipplade trå-uddar
till en fingers bredd. För tjänste- och annat gement
och löst folk förbjudes sidenbaster, flor, kloster-
och warendörfterlärft, undantagandes cattun som i
riket tryckt är» etc.

Man ser således att riksens råd och ständer välmenande
och faderligen reviderade i damernas garderober och
toaletter, och det var åtminstone icke deras fel om
fåfängan icke utrotades.

Ingen lag har väl emellertid blifvit mera sinnrikt och
på mångfaldigare sätt eluderad, och den första blick
man kastat på den sköna Cecilia skulle varit nog,
för att inse den välvisa »publicationens» vanmakt
emot den qvinliga naturen.

Hennes hår var krusadt och ordnadt öfver pannan,
nästan som fruntimmerna bruka det nu, eller som
porträtter af Carl XI:s gemål, Ulrika Eleonora, visa
oss, och i hennes glänsande lockar lyste just ett
sådant band inväfdt med guld, som var förbjudet att
bära.

Det djupt urringade och framtill snörda
klädningslifvet lemnade hennes hvita hals lika bar,
som någonsin våra baldrottningars, men emellertid hade
hon deröfver kastat en slags puderkappa, eller hvad
vi nu kalla peignoire, af fin och hvit nettelduk, –
garnerad med de tillåtna »trå-uddarne» – som räckte
ända till knäet och på samma gång den upphöjde den
i sig sjelf temmeligen fula perlgrå klädningen af
triumfant, hvilken troligen, tung och outslitlig som
den var, gått i arf sedan flere generationer, gaf den
unga flickan ett visst ärbart utseende, som hennes
högtidliga hållning och allvarsamma blick ökade.

Hon gick fram till Susanna, som rest sig upp, lade
armarne om hennes hals, kysste henne och hviskade
några ord i hennes öra, som kom den unga frun att
studsa.

»Cecilia! Hvad säger du? ... Besinna dig!» utropade
denna häpen och tog ett steg baklänges.

»Tyst! Tyst, säg ingenting ... jag har besinnat allt
... det är sent, lät oss skynda», svarade Cecilia,
fattade hastigt hennes hand, drog henne med sig ur
rummet ut i förstugan, öppnade sakta porten och var
redan ute på gården, innan den försagda och bestörta
systern hunnit göra någon vidare invändning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free