Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 63.) - Om håret. I. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bakom den lilla trädgårdstäppan eller »kålgården»,
som den kallades, gick en smal väg genom den hage
af hassel och björk, der de för ett par timmar sedan
suttit; nu följde de denna väg under några minuter,
men veko sedan af inåt den tätare skogen till midten
af ön och gingo tysta vid hvarandras sida ända
till en stor ihålig ek, vid hvilken ännu för tjugu
eller trettio år sedan fanns ett mossigt stenkummel,
öfverväxt af täta hagtornsbuskar och sträckande sig
flere famnar likt en nedrasad mur.
Här stannade Cecilia, klappade sakta i händerna och
såg sig omkring med spanande blickar.
Nästan i det samma rasslade det i buskarne; en liten
krokryggig varelse, som i månskenet liknade en tomte
och förträffligt tycktes passa för omgifningen,
trädde emot dem, och Susanna igenkände Jeppe, den
gamle fiskaren på ön, som hade sin stuga på vestra
stranden.
Utan att säga ett ord, vinkade han åt de båda
qvinnorna att följa sig och gick några steg framför
dem utmed busksnåret, hvilket var tjockt och
ogenomträngligt som en vägg, och slutligen kröp han
in genom en öppning deri och försvann.
Cecilia drog sin tunna kappa tätt omkring sig, för
att icke blifva söndersliten af de hvassa taggarne,
hviskade några uppmuntrande ord till den tvekande
systern och följde fiskaren, som de snart återfunno
inom denna naturliga och otillgängliga löfsal.
Han hade satt ifrån sig på marken en liten
hornlykta, som han hållit dold under sin jacka, och
var sysselsatt att hafva undan en af de stora stenar
som låg ytterst vid kanten af denna mossiga barrikad,
hvilken, gömd under massan af de sammanväxta buskarne,
icke syntes på århundraden hafva varit rubbad af
menniskohand.
Stenen var kullrig och jemkades temmeligen lätt åt
sidan; den lilla gubben reste sig upp, återtog lyktan,
och då han höll den framför sig, sågo hans båda
följeslagerskor en öppning, som liknade nedgången
till en källare, hvilken tycktes vidga sig allt mera
och hvars fullkomligt väl bibehållna, ehuru något
ojemna trappsteg började redan vid ingången.
Fiskaren gick förut med lyktan, och då
Susanna syntes rädd och villrådig, fattade
Cecilia hennes hand och hviskade bedjande:
»Frukta ingenting, trappan är säker och hvalfvet
tillräckligt högt ... Jag har gått härigenom flera
gånger; inom mindre än tio minuter hafva vi kommit
under viken och äro på andra stranden.
Hon hade rätt; ledda af skenet ifrån gubbens lykta
hade de nedstigit till ett rätt ansenligt djup och
vandrade nu på en trång och låg, men temmeligen jemn
och torr väg, som inom några minuter slutade vid en
trappa, som nu steg i höjden.
Den tunga och qväfva luften här nere gjorde Susanna
yr i hufvudet; hon höll sig krampaktigt fast vid
Cecilias hand, och då de i det samma vid en krökning
af trappan hastigt vände sig åt venster och ett
bländande ljussken strålade emot henne, trodde hon
sig nästan vara under inflytandet af en sällsam och
orimlig dröm.
Den förvirrade prestfrun såg nu framför sig ett högre
muradt hvalf om tjugu eller trettio fots längd, hvars
väggar voro prydda med friska löf och blommor och
vid hvars ena sida stod en prest i högtidlig skrud
framför ett altare upplyst af tvenne vaxljus i tunga
silfverstakar; vid motsatta ändan,
der hvalfvet var öppet, syntes äfven en trappa, och
utför dess sista steg kom i detta ögonblick en man
insvept i en lång svart kappa, prydd med ett kors af
silfver.
En lågkullad hatt med en svart plym satt öfver
hans korta, mörka hår, som icke doldes genom den
då för alla ståndspersoner brukliga stora peruken;
spännet, som fasthöll plymen, och knapparne i hans
trånga svarta sammetsjacka gnistrade i ljusskenet,
då han vände sig om och lemnade kappa och hatt åt en
tjenare, som lyste honom med en fackla.
Hans växt var ädel och hans gång ledig och behaglig,
då han kom emot dem, men hans ansigte var doldt af en
mask, och den häpna Susanna tryckte sig förskräckt,
som för ett spöke, intill den gamle Jeppe, hvilken
stod bredvid henne utmed muren, då den främmande
genom maskens ögonhålor kastade en hastig och
forskande blick på de båda vittnena till detta
mystiska uppträde, och hon kom sig alls icke för att
besvara den artiga bugning, hvarmed han helsade henne,
innan han slöt Cecilia i sina armar och förde henne
fram till altaret, der presten väntade dem och nu,
med låg och något brådskande röst, började de första
orden af den gamla kärfva och högtidliga brudvigseln.
Med andlös uppmärksamhet följde Susanna hvarje ord
som presten, brytande starkt på tyska, frammumlade,
och då han uttalade orden: »Jag frågar dig, Philip
Bogislaus Schwerin» etc., spratt hon till och kunde
knappt återhålla ett rop af bestörtning.
Nu var vigseln fullbordad; Cecilia föll rörd i sin
styfsysters armar och hviskade ett kort farväl, den
maskerade mannen bugade sig åter tyst för Susanna,
på hvars finger han tryckte en dyrbar ring såsom
vängåfva, tömde sin börs i fiskarens hatt, lade
armen om den bleka brudens lif och förde henne med
sig, samma väg han nyss kommit, lyst af tjenaren
med facklan och följd af presten, som, innan han
aflägsnade sig, blåste ut ljusen på altaret.
Den stackars prestfrun visste knappt om hon drömde
eller var vaken. Hon stod i halfmörkret qvar i det
hemska hvalfvet, som fiskarens lilla dunkla lykta nu
endast obetydligt upplyste; hela den hemlighetsfulla
scenen, som nyss i det flammande fackelskenet stått
framför henne, var försvunnen som en spöksyn.
En rysning genomlopp henne vid minnet af den stumma
och maskerade brudgummen i den långa svarta kappan
och hon stred förgäfves emot föreställningen, att det
var biskop Andreas’ multnade skalle som masken dolde.
Förskräckt för hvad hon sett och hört och bäfvande
för denna hemliga vigsel, som hon ensam kände,
fattade hon Jeppes knotiga hand och drog honom med sig
tillbaka utför trappan och genom den underjordiska
gången, så fort som hennes fötter förmådde bära
henne.
Fiskaren skakade på hufvudet och mumlade några
otydliga ord om djefvulens bländverk, men stoppade
likväl omsorgsfullt ned i sin ficka de blanka,
nya silfverdalrarne, med kung Fredriks bild,
hvilka han knappast förr lyckats få se, och som
voro dubbelt välkomna och värderade efter de
föraktade och tvetydiga mynttecken af koppar,
som den olycklige baron Görtz låtit prägla.
En stund derefter hade Jeppe återfört sin unga
»prestmor» till hennes hem och sjelf somnat i lugn
i sin stuga.
Dagen derpå lemnade kung Fredrik Bäckaskog.
Cecilia Ring var försvunnen, och Susanna, som dog
ung, återsåg aldrig mera sin vackra styfsyster.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
