- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
96

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om håret. I. R. - Logogryf. - Charad. - Uttydningar. (från föregående häfte, sid. 64.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


och undergörare med hårväxtpomador. För att undgå
dylika olägenheter är det nödvändigt att man känner
något om hårets byggnad, och härom vilja vi nu till
en början tala.

De särskilta håren stå ej på lika afstånd från
hvarandra uti huden, utan tvenne eller trenne stå
hvarandra nära och bilda hvad man kallar en hårgrupp,
hvilken genom ett ganska vidt rum är skild från
sina grannar. De enskilta håren i en hårgrupp stå i
anseende till deras näring i ett visst beroende af
hvarandra; i andra hänseenden åter är hvart och ett
af dem fullkomligt sjelfständigt.

Hvarje hår äger en särdeles vackert bildad utgångs-
och fästplats, hvilken genomgår hela huden ända
ned till det underst liggande fettlagret, från
hvilket håret upptager en del af sina blodkärl och
nerver. Denna plats, kallad hårsäcken, är den finaste
repslagareverkstad man kan tänka sig: uti dess
botten sitter en upphöjning, hudpupillen, hvilken
oupphörligt drager till sig de för cellbildningen
nödvändiga safterna och sedermera aflagrar cellerna,
hvilka bilda håret; öfverdraget på det samma bildas
af ett tjockt lager taktegelformigt öfver hvarandra
ordnade celler, hvilka med sin fria ända äro riktade
mot hårspetsen. Då det färdigbildade hårstrået
tillryggalagt en del af vägen ur hårsäcken, beredes
det ännu ytterligare att motstå de vedervärdigheter,
hvilka det yttre lifvet kan medföra: särskilta
talgkörtlar bereda håret en konserverande olja. På det
att håret skall hafva tid att upptaga en tillräcklig
mängd af denna, är hårsäckens utförsgång nära slutet
tillsnörd, hvarigenom håret erfar mera motstånd vid
framträngandet och måste borra sig fram. Under denna
rörelse pressas oljan djupt in i håret. Nu är det
smidigt och kan
motstå så väl ryckandet vid kamningen som
väderleksskiftena. Det uppnår nu dagsljuset och
växer.

Till en början går växandet ganska fort (1–2 linier
på 10 dagar); då håret uppnått sin medelålder (efter
omkring 2 år) växer det endast hälften så mycket, och
mot slutet af dess tillvaro kan man icke varseblifva
någon dess förlängning.

Föreställningen om hvilken längd qvinnans hår kan
uppnå är i allmänhet oriktig. Hårets längd är i
medeltal endast 22 tum; en längd af 28 tum är redan
mycket sällsynt.

Så snart ett hår stått en viss tid affaller det samma
för att ersättas af ett nytt. Hvilken längd håret
dessförinnan uppnått beror egentligen af hudens
beskaffenhet; andra förhållanden inverka nästan
alldeles intet derpå. Jag anmärker uttryckligen
detta, emedan den meningen är allmän, att man genom
klippning kan öka hårväxten. Förhållandet är alldeles
motsatt. Om man klipper endast en del af håret, visar
det sig, att i ytterst få fall växer det klippta
håret lika fort som det oklippta, vanligen deremot
mycket långsammare; aldrig har jag kunnat iakttaga en
ökad hastighet i tillväxandet. Såsom en regel kan man
antaga, att hos en qvinna, hvars hår ej är kort klippt
och hvilken icke lider af någon hårsjukdom, får icke
mer än en fjerdedel af det dagligen affallande håret
vara kortare än 6 tum.

De hår, hvilka befinna sig i en och samma grupp, ända
icke samtidigt sitt lefnadslopp; de hafva icke samma
tjocklek, växa icke lika hastigt och uppnå icke samma
längd. Denna olikhet i affallandet är det vi hafva
att tacka, det icke oupphörligt små kala fläckar
uppstå på hufvudet.

R.

Logogryf.



Mig mången älskat, som en mor,
Och mången hjelte har jag ammat;
Och rörda hjertan hafva stammat
För mig en bön, som hoppet stor,
Som tron, så varm. Och fädrens sinne
Har gått i arf, och bragders minne
Har eldat mina söners mod,
Då, käckt, de offrat lif och blod
För min, för deras egen ära;
Och fast jag ej förmått beskära
Af gods och guld en riklig gärd,
De ansett mig sin kärlek värd.
Sju äro karlavagnens stjernor;
Med sju min hjelptrupps tal är sagdt.
Jag här det fram i gåtor lagt,
Att pröfva "mina söners" hjernor:
Säg mig hvad säkert mången tror,
Beundrande sig sjelf, sig vara;
Hvad som kan locka er i fara,
Ty falskhet under ytan bor;
Hvad mången gammal knarrig gumma
I sina svar man ofta fann;
Och hvad den, som det göra kan
Åt nödens barn, ej bör försumma;
Hvad den som är i mörkret ställd
Ej kan, ej heller den som blundar;
Hvad ej man gör den dag som stundar,
Ty slöjan är för framtid fälld;
Och en figur, hvars proportioner
Fått alltför stora dimensioner;
En, som ej någon kost försmår,
Men ej är ful, då han är liten,
Och reta kan han appetiten,
När brunstekt han på bordet står;
En stad i Böhmen, ibland bergen,
Der ryktbar hjelte döden fann;
En vinst, så god som någon ann’;
Och något vidrigt, grönt till färgen;
Och hvad är gnistan, en gång väckt
Till lif, och aldrig sedan släckt!
Imperativ, som afsked bjuder,
Ej alltid lika godt som kort;
Ett ord som, vid ett samtal, torrt
Och äfvenledes främmadt ljuder;
Hvad mångens lifstråd kallas kan,
Den håller ut, fast ryckt och sliten;
Hvad som gjort godt då man var liten,
Fast ej man då som godt det fann. –
Att edra hjernor längre pressa
Jag icke flera gåtor har;
Men det kan vara nog med dessa,
Till godo tag! – Au revoir!

Th.

Charad.



Mitt första är ett sorgens uttryck vordet,
Dock stundom äfven samma ordet
Ju fröjd och sällhet innebär.
Om ö skänkts bort och a i stället lånad,
Så kan man af mitt andra få en månad
Som någon blomma oss beskär.
Om g till s man i mitt tredje byter,
Det stundom ta’s när rätt och sanning tryter
Och målet icke vunnet är.
Nu bör det ej mitt hela vara
För er att lösa min charad,
Sen’ jag så noga, rad för rad,
Försökt att hvart för sig förklara.

A-s-n.

Uttydningar.



Lösning af Logogryfen i föregående häfte, sid. 64:
Sjömannen, hvaraf fås: Janne, Jöns, söm, nöje, jam,
mö, öm, sömn, namn, aj, Mjösen, Man, men, as, snön,
mes, ja, ö, ösa, mas, sjön, Maj, Ömsa, sen, amen.


Lösning af Charaden i föregående häfte, sid. 64: Rakknif.

Uttydning af Rebus i föregående häfte, sid. 64:
Prof i lådor man kan afsända.

Lösning af Bokstafsgåtan i föregående häfte,
sid. 64: 1) Snabb, 2) Valence, 3) Esel, 4)
Rebell, 5) Ischim, 6) Grufva, 7) Ericson;

hvaraf begynnelsebokstäfverna beteckna Sverige,
slutbokstäfverna Bellman.



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free