Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Wiborg. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wiborg.
Frihet, framåtskridande, utveckling, bildning,
ljus – se der de höga ord, som stå skrifna på den
germaniska folkfärdens fanor. Det är eget nog att se,
huru mensklighetens utveckling haft sina olika målsmän
allt ifrån Ninivehs, Faraonernas och Salomos dagar och
intill våra. Grekerna och Romarne lemnade sin bildning
och sin makt åt Germanerna, och dessa hafva åt alla
håll varit verksamma och fört och föra civilisationen
med sig, hvarhelst de uppträda. Hvilka herrliga syner
hafva ej Portugal, Spanien, Frankrike och England i
detta afseende att uppvisa. Äfven vårt land – der
germanismen varit minst uppblandad af främmande
element och sålunda är renast – har i förhållande
till sina krafter utfört saker, som utlänningen sjelf
erkänner för storverk, liksom det haft och har sin
betydelsefulla mission, fullt jemförlig med de öfriga
germanfolkens. Man kunde kalla de vestra Germanfolken
– Engelsmän, Fransmän, Portugiser och Spaniorer –
för germanismens förhof liksom Tyskland för dess
midt och de nordliga Germanerna för dess eftertrupp,
och om man öfverblickar de skilda folkens historia,
skall man finna, att de förstnämdas verksamhet
varit, att vi så må säga, företrädesvis offensiv,
nordfolkens defensiv. Till försvar för germanismens
ädlaste uppgifter och sträfvanden har ock Sverige
stått, en sannskyldig »ljusets riddarvakt», allt
ifrån urminnes tider, och den egentliga fienden
har icke varit något af folken i vester och söder,
utan i öster. Slavismen, detta mellanting mellan
asiatiskt mörker och europeiskt ljus, har varit
germanismens fiende och måste vara det, tills de
slaviska folken hunnit genomträngas af germanismens
lifvande anda. Ryssen är derföre ännu i dag svenskens
fiende, hans arffiende nu liksom för ett halft
årtusende sedan. Då kallades han kristenhetens fiende,
nu har civilisationen trädt i kristenhetens ställe,
men hufvudriktningen i folkmedvetandet är den samma,
och uttalar sig i vår tids sånger lika liffullt som
i medeltidens.
Men liksom Sverige står som en germanismens yttersta
utpost i norden mot mongoler och slaver, så har
Wiborg en gång stått för Sveriges räkning såsom dess
förpost mot Ryssland, i den afsigten uppfördes det
och gjorde fullgod tjenst ända tills mot slutet af
Carl XII:s dagar modlösheten gaf det åt Ryssland. I
fyra hundraden och nära två tiotal af år hade det
då hejdat de ryska massorna från att öfversvämma
Finland. Vi vilja här blott anföra hufvuddragen i
dess historia.
Wiborgs anläggning tillhör tiden för
Sveriges första besittningstagande af denna breda
halfö mellan Finska och Bottniska Vikerna som kallas
Finland. Helga konung Erik
tog sydvestra, Birger Jarl vestra kusten med
Tavastland; Thorkel Knutsson tog den östliga och
sydöstra landsträckan, ehuru den slutliga freden slöts
först många år efter hans död, eller 1323. Liksom
Birger jarl anlade Tavastehus’ slott till skydd för
sin eröfring, så anlade Thorkel Knutsson Wiborg. Vid
en djupt i det Karelska landet inskjutande vik
uppförde han om sommaren 1293 ett fäste, bestående
af ett högt torn såsom kärna och deromkring de
nödvändigaste byggnaderna för manskapet och höfdingen
samt förråden och omkring alltsammans en hög mur
med graf och vindbrygga. Någon beskrifning öfver
borgens äldsta utseende finnes veterligen icke, men
så, som här blifvit sagdt, uppfördes i allmänhet den
tidens fasta borgar. Stora Rimkrönikan säger blott,
»att marsken byggde ett hus, som han lät mura af sten
der kristna land sluta och hedna taga vid; det huset
heter Wiborg och ligger öster», – samt tillägger
följande omdöme om dess styrka och betydelse:
Det hus är hednamanna återhåll.
så att de nu hafva mindre våld
Ryssa, än de hade förr,
och finna nu skada för sin dörr.
Fästet var knappt uppfördt, förr än det, såsom
naturligt var, blef en nagel i ögat på Ryssland och
ett föremål för anfall derifrån. Den 30 Mars 1294
visade sig den första ryska hären framför Wiborg,
men den måste återvända med oförrättadt ärende. Ett
betydelsefullt minne från svenska väldets första
steg på Karelens jord är den förordning, som Thorkel
Knutssons myndling, konung Birger, tio år efter
Thorkels död utfärdade rörande Karelens och Finlands
qvinnor i allmänhet. Qvinnorna behandlades nämligen
här liksom hos alla folk, som befinna sig på en låg
bildningsgrad, såsom männens trälar, ägde intet skydd
af lagen och kunde af mannen saklöst tillfogas hvilken
våldsamhet som helst. Den lärde H. G. Porthan, som
lefde i slutet af 1700-talet, omtalar, att ännu på
hans tid qvinnorna i landets öfre delar icke fingo äta
tillsammans med männen vid bordet, utan först efteråt,
hvar i sin vrå. Så inrotad var här föreställningen
om qvinnans underordnande under mannen. Konung Birger
var den förste, som lyste frid öfver Finlands qvinnor
och tog dem under sitt konungsliga hägn, så att den
svenska lagen, Birger jarls lag om qvinnofriden,
skulle gälla äfven i Finland och dess qvinnor
åtnjuta samma frid som Sveriges. Sedan dess väntar
oss ingenting af vigt rörande Wiborg och Karelen
förr än efter ett århundrade, då Bo Jonsson (Grip)
på den tyske konung Albrekts tid hade detta slott
jemte Finlands öfriga i förläning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0101.html
