- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
98

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wiborg. St.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Då hade omkring borgen så småningom uppväxt en
liten köping, hvilken allt mer förstorades, gynnad
af det förträffliga läget och af den omständigheten,
att på femton svenska mils afstånd ingen medtäflare
fanns. Såsom vanligt var det jemte riddarborgen
kyrkan, som framkallade staden. Redan år 1318 skall
ett svartbrödrakloster hafva blifvit anlagdt, hvars
murar ännu finnas qvar, ehuru det nu mera är enskilt
egendom och inredt till boningshus. Men stad blef
emellertid icke Wiborg förr än under konung Erik XIII,
år 1403. Den 19 Augusti det nämda året utfärdade
konung Erik kuststaden Wiborgs stadsprivilegier och
gaf borgarne stadsrätt »Æpter thy som stadzboghene
i Upsalom utwyser.» Sex år derefter omtalas i staden
en skola.

Af de följande slottsherrarne hafva vi att märka den
rike och mäktige svenske marsken och riksföreståndaren
Carl Knutsson (Bonde), hvilken fick slottet efter sin
frände Krister Nilssons (Wasa) död 1446 och hade
det tills han blef konung 1448. Herr Carl lefde
här liksom i en slags förvisning, men med furstlig
ståt och prakt, omgifven af sin sköna hustru Karin
Carlsdotter (Gumshufvud) och en otalig mängd
riddare och svenner. Det berättas, att hr Carl
kostat stora summor på slottets förskönande både
utan och innan äfvensom på anläggandet af parker
och fiskdammar. Stora Rimkrönikan säger derom: »att
han bygde så kosteliga på det fästet och gjorde de
skönaste gemak och försåg murarne med tinnar,

                att skönare slott skall man ej finna."

Han lät ock göra en »Krappadam», som ingen någonsin
gjorde före honom. Naturligtvis nedlade han här
frukten af hvad han i detta afseende inhämtat under
sina utländska resor, då han enligt Krönikans uppgift
besökt Polen, Ungern, Österrike, Bayern, Rehn,
Meissen och Saxen. Aftnarne tillbringades ofta med
läsning af gamla krönikor och berättelser om fordna
händelser. Ett bref från biskop Thomas i Strengnäs,
som finnes tryckt i en samling gamla krönikor och
klosteranteckningar under titeln »Scriptores rerum
Suecicarum» upplyser om herr Carls kärlek till denna
sysselsättning.

Men samtidigt med Carl Knutssons vistande på Wiborg
började äfven der sammanstötningar på gränsen med
Ryssarne, hvilka sedan fortfore under hela medeltiden
och med korta afbrott, fast till namnet 6O-åriga
freden, icke slutade förr än med Stolbovafreden
1617. Derföre blir under den följande tiden Wiborg
ett slott af ännu högre betydelse, ansågs för det
förnämsta i riket näst Stockholms, och slottsherrn der
var tillika en slags höfvidsman för hela Finland. Det
var folket med herr Erik Axelsson (Tott), som tappert
försvarade slott och land mot fienden i Sten Sture
den äldres dagar. Åren 1475 och 1480 omnämnas såsom
synnerligen svåra krigsår, och det sednare året dog
den mäktige herr Erik på Wiborg kort efter återkomsten
från ett härnadståg inåt Ryssland.

Under dessa ofredsår är med Wiborgs historia
förknippadt namnet på en af folksägnens förnämsta
hjeltar, nämligen Knut Posse. »Knut Posse och
Wiborgska smällen
» är något som ur folksägnen ingått i
våra historieböcker och vunnit trovärdighet, men utan
att kunna af tillförlitliga uppgifter bestyrkas. Den
vanliga berättelsen om denna tilldragelse, hurusom
herr Knut lät gräfva en mina, hvarmed han sprängde
ett torn öfver de anstormande ryssarnes hufvuden,
och huru dervid en så stor mängd fiender föllo vid
smällen, att de öfrige lemnade sitt läger med tross
och allt och flydde lill en by, hvarefter äfven
de blefvo nedgjorda nästan till sista man, – denna
berättelse är allmänt bekant. Emellertid är det med
Wiborgska smällen, som med så mycket annat, hvilket
öfvergått i folksagan. Hon älskar att utsmycka sina
hjeltar med allt hvad hon äger att göra dem stora
och bålda, men allt detta måste afklädas dem, om man
vill komma till sanningen. Den äldsta berättelsen,
som återfinnes i Stora Rimkrönikan, nämner ingenting
alls om smällen. »Ryssarne kommo dragande» – heter
det – »med trenne baner till
Wiborg S. Andris dag (den 30 November 1496) och
stormade staden från trenne sidor. En ryssehertig
förer sitt baner fram mot tornet och många ryssar
med honom foro, och de lyckades komma in i tornet,
medan de andre ryssebaneren drogo mot muren åtföljda
af ryssar så tätt, som trän i skogen. De uppklättra på
muren med stora stegar, i sju timmar fortgår striden
på murarne, men så börja ryssarne få öfvermakten och
nedsätta sina stegar inåt stadssidan. De tre baneren
vajade från tornen och basunerna blåste alltjemt,
att ryssarne skull vara dristigare.

Nu j Wiborgs män varen snarliga tillhanda,
eller j visseliga kommen i storan vanda!

Knut Posse och hans närmaste man, en vid namn
Winholdt, gjorde allt hvad tappre män kunna göra,
men allt syntes fåfängt. De framdrogo skyndsamt
tjära, båtar och andra bränbara ämnen tätt intill
ett af tornen, satte eld deruti, och lågorna och
röken omhvärfde snart tornet, så att alla ryssarne
i det samma blefvo innebrända. Borgarne lupo under
tiden mot murarne, ryckte ned stegarne och dödade en
mängd af ryssar. I det samma framglänste S. Andreas’
kors öfver staden, och, emedan kristna manna makt
var ganska liten, lät Gud se sina värduga kraft,
och två baner syntes uppe i staden, alla blanka som
en is, färdiga att rycka ned mot muren. Baneren voro
visserligen S. Eriks och S. Olofs, det fingo ryssarne
samma dagen att se. Ryssarne blefvo häraf bestörte,
började ropa och kommo i oordning samt trängdes och
höggo in på hvarandra.

Störte då flere tusen nider
och der gafs ryssehären vider."

Sådan är den äldsta berättelsen om Wiborgs räddning
från den ryska öfvermakten! Här talas endast om
antändning, men, som i alla fall räddningen var
underbar, så förlägges detta uti Guds omedelbara
ingripande, i det han lät Andreaskorset framglänsa på
himmelen och de två baneren visa sig med de många
harneskklädda krigarne der bakom, »alla blanka
som en is». Olaus Petri – reformatorn och Gustaf
Wasas samtida – har tagit sin berättelse ur Stora
Rimkrönikan. »Den Wiborgska smällen» omtalas först
i den så kallade mindre Rimkrönikan, hvilken anses
mindre tillförlitlig än den större. Hon säger, att
när ryssarne kommo in för Wiborgs stad,

"der månde Knut Posse gifva dem quastebad,
så tillredde, att han gaf dem en smäll. –"

Det är möjligt, att något krutförråd kunde hafva
funnits i tornet och bidragit till dettas förstörande,
men, om detta skulle hafva sprängts i luften,
skulle detta för den tiden hafva utgjort en så
märkelig företeelse, att just den omständigheten bort
nämnas i de beskrifningar, som man har i behåll från
tiden närmast efter tilldragelsen, såsom biskopens
i Åbo berättelse till erkebiskopen i Upsala och en
Birgittinermunks från Nådendal bref till Wadstena,
i hvilka skrifvelser den misslyckade stormningen dels
berättas, dels omnämnes.

Emellertid blef just det mindre väsendtliga
folksägnens hufvudsak, och »Wiborgska smällen» har
gått genom tiderna från far till son jemte mycket
annat underbart om herr Knut, såsom att han blott
behöfde öppna en bolster, så fick han en ryttare
för hvar fjäder, och då han ville tala med herr Sten
Sture, riksföreståndaren, så gick han blott upp på
Wiborgs mur och skakade ett betsel, då en förtrollad
häst kom fram och förde honom genom luften till
Brunkeberg och tillbaka igen inom tjugufyra timmar,
eller ritade han med sin käpp ett skepp på stranden,
och det blef genast ett verkligt skepp.

Ännu en tredje storhet blickar emot oss från det
gamla slottet ur det tidsskede, som bär namn af
Unionstiden. Det är herr Erik Thuresson (Bjelke),
Svante Stures samtida och vän och till kraft,
duglighet och fosterlandskärlek hans like. Om honom
vore mycket att säga, men vi nödgas för utrymmets
skull inskränka oss till att omnämna blott en enda
omständighet [1], nämligen första tanken på anläggandet
af Saima


[1] Den som närmare önskar lära känna mannen
hänvisa vi till "Berättelser ur Sv. Historien af C. Georg Starbäck".
Del. VII.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free