Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wiborg. St. - Sparfvarne. Richard Gustafsson. - Hajen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kanal. Detta för Finland så vigtiga arbete, hvilket nu
mera är en verklighet, – hvem skulle väl tro, att den
stränge svenske riddaren, som satt såsom borgherre
på Wiborg för två och ett halft århundrade sedan,
hvem skulle tro, att han först tänkte på en sjöled
mellan Saima oeh Wiborgsviken! Tanken föranleddes
hufvudsakligen af nödvändigheten att bibehålla en
lätt och beqväm förbindelse mellan Wiborg och det
af Erik Axelsson (Tott) uppförda Olofsborg eller
Nyslott. Gräfningar påbörjades, spåren af dessa
synas ännu i Saima strandås, men den djerfve anden,
som uttänkt ett sådant jättearbete, hann endast
begynna det samma, derutinnan liknande Engelbrekt
Engelbrektsson, som på samma sätt endast hann påbörja
gräfningen af Södertelje kanal. I början af Maj 1510
dog herr Erik Thuresson på Wiborg.
Ur Wiborgs krönika hafva vi ännu att omnämna en
allmänt bekant tilldragelse, som till sin verkan
var alldeles lika med Knut Posses »Wiborgska
smäll». Denna händelse timade i Gustaf Wasas
dagar, då en öfvermåttan stor rysk här skrämdes
från Wiborg derigenom att några hövagnar om en natt
körde in på slottet. Ryssarne trodde att flere tusen
ryttare redo in på fästet och bröto genast upp från
sitt läger. Sedan den tiden och sedan Estland blef
tvisteämnet mellan Ryssland, Sverige och Polen, var
Finland temmeligen fredadt för anfall, och Wiborg
gjorde dervid god tjenst, så att ryssarne icke
vågade sig förbi det samma intränga i landet. Och
så fortgick det halftannat århundrade bortåt, tills
efter den olyckliga dagen vid Pultava klenmodighct
och rent af förräderi bemäktigade sig svenska mäns
sinnen. På Wiborg satt da öfverste Magnus Stjernstråle
som borghöfding. Det var en tapper och behjertad man,
i alla afseenden värdig att
räknas till Carl XII:s män. Han hade 1701 nödgats
uppgifva Iwanogorod efter det tappraste försvar,
som tvingat sjelfve czar Peters vrede att öfvergå
till beundran och lemna honom med sitt folk ett
fördelaktigt aftåg. 1 Mars 1710 kommo ryssarne
tågande öfver isen mot Wiborg. Der stodo 4000 man,
och goda förråd funnos af alla slag. Utan tvifvel
skulle den tappre öfversten hafva bibehållit Wiborg
åt Sverige och kung Carl, om icke general Lybecker,
som förde befälet öfver finska hären, låtit nu, liksom
ett par år förut under sitt tåg in i Ingermanland,
narra sig att draga bort från Wiborg i stället för
att understödja det samma. Den 14 Juli 1710 måste
Stjernstråle uppgifva detta bålverk, som i ett halft
årtusende trotsat ryssarnes makt och skyddat Finland.
Se der, de stora allmänna dragen i Wiborgs historia.
Det gamla slottet står ännu qvar, men har förlorat
sin ursprungliga betydelse och begagnas nu mera som
länshäkte.
Hela Finland har liksom Wiborg fallit i Rysslands
händer, och man skulle vara färdig att tro, det
slavismen efter denna förstoring vore på väg att
uttränga eller underkuva nordens Germaner, att
skådespelets roller äro ombytta, så att, om Sveriges
framåtskridande i maktutveckling tillkännagaf styrka,
dess tillbakagående skulle förråda svaghet. Vi tro det
icke, och framför allt vore det utan tviftel en oriktig
uppfattning att tänka sig Finland såsom förloradt för
germanismen derföre att det tillhör Ryssland. Detta
rike synes tvärtom genom att införlifva med sig en för
det samma till följd af sin civilisation främmande
beståndsdel hafva öppnat sig mera för germanismen,
än det eljest skulle hafva gjort, och Finland kan ur
denna synpunkt med afseende på civilisationen i stort
vinna sin högsta och ärofullaste betydelse.
St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
