- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
102

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upptäcktsresor i lufthafvet. II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Anlända några hundra fot öfver molnens öfre yta
vaggade vi under öppna himmelen i en rymd, som tycktes
alldeles främmande för jorden och liksom emellan två
himlar. Den undre himmelen bestod af hvita kullar
och dalar, hvars förtoningar erbjödo en obestämd
likhet med snöhvita massor af finkardad bomull, men
som aftogo i storlek och djup i mån som de aflägsnade
sig.

Den öfre himmelen var af azur, strödd med flockar och
hvita molnstrimmor (cirrus), belägna på stor höjd,
– nästan lika stor som om man varit på jordytan. I
dessa obefarna regioner sprider solen sina ljus- och
värmestrålar medan hon ännu är dold för de regioner
som befolkas af menniskor. Hur många under födas
och försvinna ej osedda af menniskoblickar! Hvilka
ofantliga och eviga krafter herrska ej ofvan oss utan
att vi kunna begripa dem! Så fullföljer naturen sitt
eviga lopp utan att begära att blifva beundrad och
studerad af jordens svaga bebyggare!

Vi stannade en hel timma ofvan molnen. Jag begagnade
hela denna timma för att söka uttryck hvilka skulle
kunna måla det skådespel, som afslöjade sig för våra
blickar; men jag nödgades stanna vid dessa två rader:
"Alla ord äro här löjliga och ovärdiga, – intet
uttryck kan måla detta hänförande skådespel. Upprätt
i gondolen låter jag min blick irra nedåt och erfar
känslan af en öfverjordisk flygt ... Hvarföre bor
man icke här!»

*



Gaston Tissandier har i sina anteckningar lemnat
en liflig skildring af sin första luftfärd, som var
nära att blifva den sista. Det var invid Calais; och
ett dylikt företag var här farligare än någonstädes
i följd af de våldsamma hafsvindar, som ofta blåsa
vid Kanalen. Men vi lemna berättaren sjelf ordet:

Jag befann mig i Calais, en augustidag 1868, då jag på
en mur fick se en stor röd affisch, som annonserade
om en aeronautisk ascension. Resan skulle göras af
en luftseglare, om hvilken jag aldrig hört talas,
hr J. Durouf. Hela dagen tänkte jag endast på mannen
och hans ballong Neptun.

Tidigt på morgonen inträder jag i hôtel Dunkerque:
jag frågar efter Durouf, och efter ett ögonblick
ser jag en ung man inträda; det är den förestående
expeditionens chef. Efter en qvart timmas samtal
äro vi de bästa vänner i verlden och Durouf erbjuder
mig en plats i sin gondol.

Klockan sex på morgonen den följande dagen infann
jag mig på Place d’Armes, hvarifrån uppstigningen
skulle ske. Durouf och hans medhjelpare voro
redan der, Neptun låg platt på marken och regnet
föll i strömmar. Den bedröfliga synen gjorde mig
förtviflad. Kunde jag tro, att dessa böljande
tygmassor snart skulle bära mig bland molnen!

»Tror ni», sade jag ängsligt till Durouf, »att det
är möjligt att fylla ballongen i sådant väder.»

Neptuns kapten betraktade mig med fasthet. »Jag ser att
ni icke känner mig; vet ni ej att jag misslyckats en
gång förut på samma ställe; då tillät mig icke vinden
att jag uppsteg; nu måste jag taga revanche och jag
fruktar icke regnet. Var lugn, vi skola fara i hvad
fall som helst.»

Ballongen började svälla ut, den rundade sig. Vid
middagen upphörde regnet och ballongen höjde
majestätiskt sitt hufvud öfver Place d’Armes framför
hertigens af Guise byst, som med förvåning tycktes
åse hela spektaklet.

Folkmassan växte oupphörligt. Durouf fäste gondolen
vid tågen under ringen. Neptun ryckte på sina bojor
lik en otålig springare. En engelsman närmade sig,
han betraktade tyget i ballongen med en ytterlig
omsorg, ryckte i gondoltågen, granskade uppmärksamt
hela anordningen; denna inventering oroade mig! Om
han bjöd Durouf en väldig summa för att få uppstiga
med honom, måste jag lemna min plats; min börs skulle
säkerligen icke kunna rivalisera med hans! Hvilken
ängslan! Skulle jag gå miste om ett så utomordentligt
tillfälle!

»Du ser orolig ut», yttrade en af mina vänner till
mig, «du är väl inte rädd?«

»Jo«, svarade jag, «jag är ofantligt rädd – att ej
få följa med.»

En profballong uppsändes, följd af tusendes ögon. Han
styrde raka vägen åt Nordsjön.

Jag betraktade Durouf; han var lugn och beslutsam som
förut. Hvad engelsmannen angick, hade han aflägsnat
sig. Möjligheten att få stiga ned i hafvet hade utan
tvifvel gifvit honom åtskilligt att tänka på.

Klockan var nu fyra. Durouf, Barret
och jag stego i gondolen. Maskinisterna lossade
ett och annat tåg och vi höjde oss litet. »Den
utomordentliga musiken», hvarom affischen talade,
spelade upp ...

»Kast loss!!!»

Vi sväfvade i rymden, helsade af den hänryckta massans hurra.

Hvilken glädje för mig då jag kände mig sakta vaggad
af vinden! Hvilken känsla då jag såg jorden sjunka,
staden förminskas, horisonten vidgas, och framför
allt då jag första gången kunde betrakta från en
sådan höjd det dubbla panoramat jorden och oceanen!

I en ansats hade Neptun uppnått molnens spetsar,
vi voro 4,000 fot i höjden och hafvet utbredde sig
under oss. Durouf betraktade kompassen: »Vi gå mot
England», utropade han. Men ack, vår glädje var af
kort varaktighet, vi funno snart att vi drefvo hastigt
vest nordvest, ut åt Nordsjön.

Jag betraktade Durouf; hans ögon glänste, han tycktes
öfverlägga.

»Hvad skola vi göra?» sade han, tydligen upprörd.

»Jag har sagt er, att jag följer hvart
det bär», svarade jag lugnt.

»Nåväl, hända hvad som vill! Vi fortsätta. Folket i
Calais skall icke säga, att jag är feg!»

Jag tänkte på Deschamps, den olycklige luftseglaren,
som, äfven vid Calais, befunnit sig i en belägenhet
lik vår. För att ej föras ut öfver hafvet öppnade
han ventilen och nedstörtade med en förfärlig
hastighet. Han upptogs, nära nog ihjelslagen,
på stranden. Hafvet är såsom ett slags objektiv,
det förstorar faran. Olycklig den luftseglare som
låter intaga sig af denna villa; må han ställa sitt
förtroende till luftskeppet, må han öfverlemna sig
åt vindarne. Audaces fortuna juvat, lyckan står dem
djerfvom bi!

För öfrigt fängslades hela var beundrande
uppmärksamhet af det panorama, som upprullade sig
under våra ögon. Ingen verklig fruktan kunde här
intaga oss; vi tänkte knappt på den snabba fart,
soni förde oss mot det oändliga hafvet.

Jag skall
aldrig glömma den märkvärdiga processionen af moln som
vandrade med ytterlig hastighet under oss. Man kunde
liknat dem vid en oändlighet af bomullstrådar, släpade
fram af en osynlig kraft. Man såg denna här af dimmor
födas i fjerran, der hafvet blandade sig med himmelen,
de hvita flockarna tycktes uppstiga ur böljorna.

Vi befunno oss ej långt från engelska kusten
och jag sökte att urskilja klipporna vid Dover,
men förgäfves; de voro dolda af en tät slöja af
ogenomskinliga dimmor. Jag lyfte upp hufvudet
för att söka gränsen för denna molnvägg, och huru
stor var ej min bestörtning, då jag bland molnen
upptäckte en grönaktig yta, som liknade oceanen;
snart såg jag en liten punkt röra sig derpå och då
jag noggrannare fäste ögonen derpå såg jag en upp-
och nedvänd båt på en upp-och nedvänd ocean. Det var
molnen som återspeglade hafsytan. Snart såg jag bilden
af en ångbåt, som lemnade Calais för att gå öfver till
England. Med min kikare kunde jag urskilja röken från
skorstenen. I sanning en öfverraskande fantasmagori!

Emellertid iakttogo vi uppmärksamt de lägre molnen,
hvilka snabbt rörde sig under våra fötter, likt
myriader snöflockar. De styrde alla åt Calais. Under
det att vi, på en höjd af 5000 fot, fördes mot
nordvest, följde de molnlager, som vi passerat på
2000 fots höjd, en motsatt väg, mot sydvest. Genom
att sänka oss borde vi nu försöka återvända till
Calais.

Manövern lyckades förträffligt och snart
passerade vi Calais under hela folkmassans skallande
applåder. Jag betraktade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free