- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
110

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En promenad till Limugnen. -e.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

isiga vinterstormarne uppfört och under långliga
tider bebott flera rader af torftiga, osunda och med
torftak betäckta bostäder, der frossfebrar och andra
sjukdomar voro lika hemmastadda som nöden och eländet;
men så infann sig 1834 års kolera-epidemi på gästbesök
från den 8 Augusti till den 9 September, och det var
i sanning en grundlig razzia, som den objudna gästen
anställde i dessa eländets nästen. Det berättas,
att af alla der bosatta, var det ingen som undgick
döden. För öfrigt lärer ingen plats i hela Europa
blifvit så hemsökt af den fruktansvärda farsoten, som
Jönköping, der 596 personer, bland en befolkning af
fyra tusen, afledo, således något mer än hvar sjunde
invånare. Någon kort tid efter det farsoten upphört
refvos dessa kyffen utan ägare, vallarne utjemnades,
de sumpiga grafvarne igenfylldes och, som sagdt är,
nu qvittra fåglarne i de lummiga träden och välklädda
barn, omsväfvade af helsosamma, friska vindar,
leka och stoja på de sammetslena gräsmattorna. Så
går icke sällan försoningens engel i förstörelsens
spår, och merendels är det tvingande nöd, som drifver
menniskorna att aflägsna eller utrota orsakerna till
det onda, som af vana eller liknöjdhet allt för länge
omgifvit dem.

Söder om hamnparken, endast skild derifrån genom
vestra Storgatan, vidtager en ny parkanläggning,
icke äldre än sedan förlidet år; men täck och
behaglig redan som löfte. På platsen för denna
vackra anläggning af allmän-anda och skönhetssinne
tronade fordomdags de stolta tinnarne af Jönköpings
urgamla slott, och det är blott två à tre år sedan,
som den sista qvarlefvan deraf, en gammal mosslupen
bastion, föll för nutidens må hända mäktigaste
vapen: spettet, hackan och spaden. Dock, sörjom
icke den förgångna tiden! Der de fordna slotten
med sina fuktiga fängelsehålor hotande tryckte på
all slags frihet och företagsamhet, der uppstå nu
antingen dessa väldiga industriela anläggningar,
der menniskosnillet dagligen firar nya triumfer,
eller ock, såsom förhållandet är i Jönköping på
den plats hvarom vi tala, uppföras prydliga och
rymliga skolhus. Dock, om dessa få vi anledning
yttra oss i en kommande uppsats, nu fortsätta vi
promenaden. Till höger om den nya parken är uppfördt
ett nytt tull- och packhus med fasad åt Munksjön,
men i en bisarr om än icke ful stil. Bortom detta
ligger cellfängelset, uppfördt i samma enahanda form,
som gör dessa eljest stora byggnader så tröstlöst
enformiga, der de oftast intaga en dominerande plats
i våra residensstäder. Vidare hafva vi gasverket och
F. G. Sandvalls rätt betydliga mekaniska verkstad,
samt midt öfver dessa, med en trädplanterad öppen
plats emellan, ett verkligt palats uppfördt i en ren
och tilltalande stil. Det är Jönköpings stads arbets-
och fattighus och, som sådant, en heder för samhället,
ty de inre anordningarne för de nödställda, som der
finna arbete och vård, äro lika ändamålsenliga och
förnuftigt menniskovänliga, som det yttre är prydligt
och imposant.

Se så, nu äro vi då ändtligen framme vid Limugnens
prydliga port, innanför hvilken sträcker sig en tät
häck af syréner. Vi föreställa oss att läsaren följer
oss eller kommer dit,

"När Maj har löfvat våra lindar
och vakteln slår på lummig strand",

ty är detta förtjusande ställe som skönast. Låtom
oss till exempel slå oss ned i sjöbersåen icke allt
för sent en vårmorgon. Vi säga i förbigående till om
en kaffefrukost,
vi serveras fort och, vi kunna tillägga, vi serveras
väl. Vi njuta vårt sorgfria väsen och låta den
aromatiska drycken smaka oss, vi äro ensamma, vi
tända vår havanna, vi sträcka oss i en beqväm stol
och lyssna till de olika ljud, som från skilda håll
tränga till oss, eller försjunka i tyst hänryckning
af den tjusande natur, som ligger utbredd framför
oss. Så höra vi från stadssidan de dämpade ljuden
från rullande åkdon, tunga suckar från någon
flåsande ångmaskin, det genomskärande ljudet af
ånghvisslan från lokomotivet eller ångbåtarna. Det
är idogheten och det verksamma lefvande lifvet,
som på detta sätt göra sig påminta. Men midt öfver
oss slår lärkan sina drillar högt uppe i den blå
etern; från Ljungarumsskogen höras tralltrastens
djupa, vemodsfulla slag och från höjderna vester ut
ljuda gökens enformiga locktoner. I sjön nedanför
våra fötter leka aborre och mört »hök och dufva»,
stänkande kring sig i vattubrynet kaskader af
tusentals diamanter. Midt framför har naturen
upprullat en i skiftande färgprakt grönskande
fond-dekoration. Vackra boningshus framtitta här
och der från höjderna. Det är sant, ni har svårt att
urskilja dem på annat än den blåa röken, som ringlar
sig upp derifrån, ty nu i vårens första fägring
ligga de inbäddade i fruktträdens blomsterhölje; men
eljest är luften i dessa bergstrakter så klar och
genomskinlig, att man med obeväpnadt öga på öfver
en mils afstånd kan urskilja till exempel fönster,
enstaka träd o. s. v.

Icke sant, ni har funnit taflan vacker, ni har kanske
aftecknat någon del deraf i ert album; men tiden har
flytt undan fortare än ni trott, ni känner er på nytt
sugande, friska luften gifver aptit. Nå väl, ni närmar
er boningshuset. Öfverallt i de täcka bersåerna ser
ni små kotterier vid dukade bord, ifrigt sysselsatta
att låta sig väl smaka hvad huset förmår. Ni slår
er kanske ned på den af nu varande ägaren nybyggda
ståtliga verandan. Ah! se der råkar ni händelsevis
på en gammal vän, som ni icke sammanträffat med
sedan er akademietid. Ömsesidig glädje, ni och er
vän dinera tillsammans. Vetterns berömda aborrar
och den icke mindre berömda sparris, som odlas
på sjelfva Limugnen, smaka er förträffligt. Till
höger och venster om er hör ni främmande språk
talas. Turistströmmen, som nu med hvarje år allt
mer och mer, liksom flyttfågelsskaror, drager mot
norden, lemnar icke så sällan ifrån sig en hel
mängd subjekter, hvilka för ett par dagar besöka
och beundra Jönköpings herrliga omgifningar. Det
är också någonting att bjuda främlingar på, må ni
tro. Den praktfulla utsigten från vattenledningen,
Husqvarnafallen och den förtjusande Brånerydsdalen,
Taberg, denna kägla af jern, mer än tusen fot hög,
ja, nog fins det vackra platser häromkring alltid;
men nu har ni slutat er middag. Ni och er gamle vän
hafva mycket att påminna er om från »ungdomens dar»,
ni slå er ned i grannskapet af vattenkonsten, der
luften kännes sval och afkyld. Ni prata om gamla
minnen medan ni smutta på kaffet och likörerna, ni
prata ännu då punschen och seltersvattnet blifvit
framsatt. Tider flyger då man befinner sig i godt
sällskap. Solen dalar mot vester och förvandlar liksom
till smält guld kanske rutorna i någon fattigmans
stuga på motsatta landet. Månen höjer sig öfver östra
bergskammen och skickar sin silfverstrimma öfver
Munksjöns lugna vattenspegel. Från sjöbersåen höres en
ungdomlig qvartett uppstämma: »Kristallen den fina»
och »Klara stjerna, du som strålar». Nå väl, ni har
ju tillbringat er dag på Limugnen[1] rätt angenämt,
eller hur?

-e.


[1] I början
af seklet fanns här en kalkugn, deraf
namnet, ty på småländska brukar man kalla kalk för
lim. Sedan denna hvita industri blifvit nedlagd
etablerades en svart, enär man för omväxlingens
skull anlade ett kimröksbruk. Äfven detta fick
maka åt sig, och på 1840-talet ägdes stället, som
privatbostad, af lagman Löwenadler samt försåldes
1858 till källarmästaren C. R. Strandberg, hvilken
äran tillkommer att hafva, med aldrig tröttad omsorg
och rätt betydliga kostnader, omskapat detta vackra
ställe till hvad det nu är. Innevarande år försåldes
Limugnen af herr Strandberg till källarmästaren Fritz
Hellman för en köpesumma af 65,000 riksdaler.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free