Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vinterblommor. Anna A.
- Den sofvande prinsessan i den förtrollade skogen. (Forts. fr. sid. 86.)
- Svenska porträttgrupper. Mekanici. Första serien. J. H. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vinterblommor.
I.
Myrten, fällande löf.
Det våras nu. Mot mjuka, ljusa blad
Du byter ut de stela, mörka, gamla.
De mangrant sig till sina fäder samla,
Snart vet blott solen deras hvilostad.
När ögat vid din grönska hvilar sig,
Min panna jag mot fönsterkarmen sänker,
På fällda blad jag tyst i hjertat tänker,
Då faller stundom tungt en tår på dig.
Till mången graf jag dina qvistar bar,
Att känslan med förgängelsen försona.
Sist får jag kanske sjelf af dig en krona,
När verlden ej för mig fler törnen har.
Ej döden – lifvet vill jag tro uppå,
När glädjens ros båd’ blad och blomma mister,
Och jubla vill jag, när mitt hjerta brister:
»Förlossaren skall öfver stoftet stå!»
II.
Neglikan.
Hur rik din krona, och din doft, hur skön!
Ditt väsen skärt som snön och varmt som glöden,
Likt andens hopp, som sväfvar bortom döden,
Likt vingade serafers morgonbön.
Jag mins ett hjerta, djupt och rikt, som du,
Med bön så varm, med tankar purpurröda.
Då dig jag ser i middagsglansen glöda,
På det jag tänker hvarje dag ännu.
Ack, det är stoft och aska längese’n,
Men evig var dess stilla, djupa flamma!
Hvar stråle liksom helsar från den samma;
Hon växer nu der bortom solens sken.
Anna A.
Den sofvande prinsessan i den förtrollade skogen.
Saga af W. Med illustrationer af Gustave Doré.
(Forts. fr. sid. 86.)
Prinsen gick vidare upp för en bred trappa till en
jerndörr. Han öppnade jerndörren och kom till en
koppardörr, han öppnade koppardörren och kom till en
silfverdörr, han öppnade silfverdörren och kom till en
gulddörr, men här måste han hålla för ögonen en stund,
för så blänkte den. Och när han öppnat den, kom han
in i en försal, så i en annan sal och slutligen i
en praktsal, alla, den ena skönare än den andra,
fulla af guld och ädla stenar. Hvar han gick fram
vandrade han bland liggande, sittande och stående
varelser i olika förrättningar liksom förstenade
eller träffade af ett trollslag midt i deras göromål
och förehafvanden, gående, ridande, ätande, dansande
och samtalande. Prinsen gick och
gick allt längre fram utan att hinna gifva akt
på hur rankorna äfven här göto sina floder öfver
speglar och pokaler och kring jägarens tystnade horn,
kring den kyssande pagens och tärnans hufvuden. Han
såg hvarken springbrunnens stelnade kristallstråle,
som hängde i luften upp öfver honom, eller svanorna,
som ännu höllo de lyftade vingarne i vädret utan att
tröttna och utan att mäkta sänka dem.
Han bara gick och gick genom en ändlös rad af gyllene
salar och gemak, alla vittnande om en längst förfluten
tid, utan att likväl hafva lidit till halt och värde;
ty råttorna sofvo, solstrålarne sofvo, dammet sof,
allt sof, med undantag af två ting.
(Forts.)
Svenska porträttgrupper.
Mekanici.
Första serien.
Industrien är utan tvifvel det mest karakteristiska
kännetecknet på vår tid, och om hon redan derutinnan
är förtjent af vår synnerliga uppmärksamhet, så blir
hon det ännu mer såsom ett af de mest oeftergifliga
vilkor för civilisationen, detta mensklighetens
sköldemärke. Också kunna vi ej undgå att röna
inflytande af den allt omfattande industriela
verksamhet, som nutiden utvecklar, och intet folk
från kulturens högsta ned till dess lägsta trappsteg
blir i sitt lif och sina förhållanden oberördt af
industrien.
Men industrien är icke stor endast till sin
verksamhet, utan äfven till sin art; den är
icke allenast det enda sätt hvarpå en stigande
kulturs allt mera invecklade behof kunna i materielt
hänseende blifva tillfredsställda, utan den befordrar
äfven på ett omedelbart sätt mensklighetens andliga
utveckling. Betrakta vi åter sjelfva det industriela
arbetet, så finna vi detta vara en sammanfattning
af naturens laglikmätiga och menniskans fria
sjelfbestämmande verksamhet. Genom vetenskapen har
menniskan nämligen lärt sig begripa naturen och känna
de i den samma verkande krafterna; genom tekniken
beherrskar hon naturen och gör förmedelst maskinerna
naturkrafterna till sina villiga tjenare.
Maskinverlden, hela denna samling af arbetsmaskiner,
som i tusenfaldigt antal befinna sig spridda öfver
hela jordens yta, denna konstgjorda verld, uppsprungen
ur menniskans hjerna, är
skapad af samma materia och satt i rörelse
efter samma lagar som den naturliga verlden. I
maskinerna har menniskan en förvånande och vexlande
mångfald af exempel på menniskoandens rikedom på
utvägar, böjlighet i kringgåendet af svårigheter
och skarpsinnighet i medlen för att ernå ett
eftersträfvadt mål.
Det är dock först genom att äga tillgång till
en kraftig och under alla förhållanden användbar
drifvande maskin eller motor som industrien har kunnat
fullt tillgodogöra sig arbetsmaskinerna och uppnå
den höjd af utveckling, hvartill hon nu kommit. En
sådan motor är ångmaskinen, som derföre bland alla
maskiner intager den första platsen; den frigör för
sina behof de outtröttliga arbetskrafter, som ligga
slumrande i stenkolsmassorna, och den medgifver en
jättelik stegring af rörelsekraften, på samma gång
som verkningarne kunna regleras och afpassas till
hvilken grad som helst.
Tidpunkten då industrialismens tidehvarf begynner
kan man derföre med fullt skäl anse sammanfalla med
upptäckten af ångmaskinen. Denna upptäckt gjordes af
James Watt åren 1764 och 1782. Visserligen hade andra
före honom sökt lösa detta problem, men ända dittills
med ringa framgång. Sedan Watt under sistförflutna
århundradets slut genom en följd af uppfinningar
lyckats göra ångmaskinen allt mera praktisk, var
dermed det väsendtligaste vilkoret för industrien och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0115.html
