Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marieberg. I. E-g. - Bilder ur vårt lands odlingshistoria. Bias.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grannlaga beskaffenhet och den dermed erforderliga
tysthet förordnas att denna fabrik, med alla dess
ugnar och verkstäder, skall vara frikallad från all
slags visitation och att der varande arbetare skola
inför Hall- och Manufakturrätten aflägga tysthetsed,
efter visst föreskrifvet formulär", hvilket förband
dem att ej yppa något om tillverkningens hemligheter.

Porslinsfabriken vid Marieberg, som ombytte flera
ägare, blef dock icke af lång varaktighet, ty den bar
sig ej. Orsaken dertill känner man icke, men visst
är att der tillverkades goda porsliner, af hvilka
vissa sorter nu mera äro riktiga rariteter och
skattas högt af »samlare». År 1788 nedlades fabriken
och stället uthyrdes då dels till kasern åt de i
kriget tagna ryska fångarne, dels till anläggning
af ett kattuntryckeri. Egendomen innehades då af
lifdrabantkorporalen Nordenstolpes arfvingar, hvilka
äfven ägde det närbelägna Rörstrand. Stockholms stad
köpte egendomen år 1796, men afstod den kort derefter
till kapten-mekanikus Carl Apelqvist, med hvilkens
tillträde en ny industri der började bedrifvas. Han
anlade nämligen en mekanisk spinnmaskin derstädes.

Af ålder, eller åtminstone sedan 1430-talet[1],
hade i Stockholms stad funnits ett styckgjuteri
på Norrmalm, der Gymnastiska Centralinstitutet nu
är inrättadt. Härom talas i en något sednare tid,
då det heter att »Stockholms stads byssegjutare,
mäster Tönjes (Antonius), år 1520 emottog af
slottsfogden C. Kuse, på fru Kristinas (Stures enka,
född Gyllenstjerna) vägnar, 25 skeppund dana-arfs
koppar till de byssor, han skulle gjöra». Från år
1640 till 1797 förestods gjuteriet, son efter far,
af Meyerska slägten, som gjort sig ett berömdt
namn inom metallgjuteriets historia. Sistnämde år hade
emellertid kapten Apelqvist förskaffat sig rättighet
till styckgjuteriet, i följd hvaraf han erbjöd sig
att under angifna förutsättningar på egen bekostnad
flytta det samma till Marieberg, hvilket anbud ock
af kronan på vissa vilkor antogs.

Redan 1811 ombytte Marieberg emellertid å nyo
ägare och öfvergick då till kronan, som ännu
innehar egendomen. Skaparen af vårt artilleri i
dess nu varande skick, den från vårt deltagande i
kriget mot Napoleon I bekante och berömde general
Cardell, grundlade vid Marieberg 1815 det der ännu
befintliga artilleriläroverket eller rikets enda högre
militärläroverk, hvilket uträttat så ofantligt mycket
för krigsbildningen bland arméns befäl. Detta läroverk
har ganska talrika samlingar och en mycket intressant
rustkammare. Den stränga och högt ställda kursen der
är obligatorisk för officerarne vid artilleriet,
ingeniörkåren och generalstaben. Ett mindre antal
civilingeniörer äger ock att årligen åtnjuta
undervisning vid Marieberg.

Jemte den högre militärundervisning, som der sålunda
lemnas, bedrifver staten vid Marieberg för närvarande,
såsom förut blifvit antydt, äfven en ganska omfattande
industri, bestående i tillverkning af patroner och
kulor för arméns infanterigevär. Då emellertid det
är vår afsigt att i ett följ. häfte med ett par
teckningar åskådliggöra några af de intressantaste
detaljerna vid denna tillverkning, vilja vi äfven till
dess uppskjuta allt ordande om Mariebergs fabriker
och laboratorier. Det arbete, som der bedrifves, är
af egendomlig art och ett »rysligt intresse»; det
förtjenar derföre äfven att hafva ett eget kapitel.

E-g.

Bilder ur vårt lands odlingshistoria.

Man beskyller, icke utan skäl, svenska folket
för en öfverdrifven svaghet för allt utländskt.
Denna svaghet visar, att vi i förhållande till
andra folk äro barn, hvilka ännu ej pröfvat våra
egna krafter. Blott under två tidehvarf i vår
historia hafva vi kännt och öfverskattat våra
krafter: under vikingatiden och stormaktstiden, då
vi kastats mellan ytterligheterna af kraftutveckling
och afmattning, af öfverskattning och ringaktning
af oss sjelfva. Under det Gustafvernes och Carlarnes
fältherrar gjorde oss till verldens
tappraste folk, sökte deras fornforskare att
göra oss till jordens äldsta
folk och vårt land till – första Mose-boks
paradis. Båda misslyckades, men de förde oss fram
på den menskliga odlingens fält och gåfvo oss i arf
ett område att värna och häfda. Må vi hvar och en i
vår stad söka att bevara vår plats i kulturfolkens
led!

Under stormaktstiden skapades en svensk
konungalängd från Noachs tid, och det var först
Geijer, som störtade en hel konungalängd, en hel dynasti före
Ynglinga-ätten. Samma öde
har nu öfvergått äfven denna ätt, och en fornforskare
i våra dagar tillerkänner den i och för sig poetiska
och litterärt vigtiga Ynglinga-sagan ej större
historisk trovärdighet än till exempel sagan om
Lunkentus. Olof Skötkonung eller Olof Svenske är
Sveriges förste rent historiske konung, och de
hjeltar, hvilkas föresyn utstakade banan för vår
historias förste och störste män, äro för oss nu
sagobilder, men förevigade i sång och saga och
försinligade i afbildningar på fornlemningar. Vi
hafva verkliga anor från Carlarnes
och Gustafvernes män, men vi hafva andliga
anor från Sigurd Fafnesbanes och Ragnar Lodbroks
hjeltegestalter, och för att lära känna oss sjelfva
och bestämma våra framtida steg, måste vi veta,
att det är forntidens mark, våra fäders grafvar,
vi trampa, och att vi måste lära känna denna mark.

Fornforskarne äro våra vägvisare på de stigar, som
skola föra oss till kännedom af oss sjelfva, och det
torde vara en frukt af den stigande folkbildningen,
att fornforskningen, så att säga, i en hast och helt
oförmodadt blifvit en lifsfråga för hela svenska
folket. Det är den vaknande sjelfkänslan som skapar
fornminnes-föreningar och museer i landsorterna,
åstadkommer böcker och afbildningar samt uppträder
i tidskrifter och som börjat lefva i hvarje svenskt
bröst.

Fig. 1.

Fig. 2.

Fig. 3.

Fig. 4.

Fig. 5.

Denna eld är tänd af våra tiders vetenskapsmän och
skalder, och bland nu lefvande och verkande män,
hvilkas arbeten, hvilkas uppoffringar trängt djupt
in i folkets led och visat betydelsen af hvarje ort
för sig, vore det otacksamt att icke nämna Volmar
Sylvander, som offrat ett långt lif och en förmögenhet
för att beskrifva en bygd så noga, som kanske ingen
bygd förut blifvit beskrifven; Hyltén-Cavallius, som i
ett glödande poetiskt språk gjort en beskrifning öfver
Värend till en beskrifning öfver Sverige och jemte
den hängifne och flitige samlaren Mandelgren skapat
svenska fornminnes-föreningen. Nerikes beskrifvare
Herman

[1] Vitterhets-akademiens
handlingar, del. IV, sid. 62.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1873/0121.html

		Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 / 117 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|