Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder ur vårt lands odlingshistoria. Bias. - Skurugatan. H. A. W. Ln.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hofberg har af sitt verk »Nerikes gamla minnen» gjort en
folkbok, en skolbok, och samlaren af våra folkvisor,
upptecknaren af våra runstenar, Richard Dybeck, har liksom
Mandelgren under resor genom hela riket väckt uppmärksamhet
och intresse hos folket för våra förut vanvårdade fornminnen.
Staten har ock i sin tjenst anställde forskare och ordnare af
fornminnen, hvilkas uppgifter dock mindre beröra sjelfva
folkets närmaste intressen.

Våra fäder invandrade hit ungefär vid Kristi födelse, och
första århundradet af deras vistelse här kallas sagotiden eller
jern-åldern. Under denna tid begagnades prydnader af tunna
guldplåtar, liknande mynt (fig. 1–5), hvilka af fornforskare
kallas bracteater. På dessa finnes en mängd fantastiska
figurer, om hvilkas betydelse man länge sväfvade i ovisshet, men
som nyligen visats vara bilder ur de nordiska sagorna. Så
visar oss figuren 1 en krigare, som sticker ett finger i
munnen. Det är Ragnar Lodbroks svärfar Sigurd Fafnesbane,
som enligt sagan dräpte ormen Fafne, stekte hans
hjerta och smakade på det. Djuret till venster om honom
har mahn och är hans häst Grane. Ofvanför hästen ser man
en fågel, som alltid varnar Sigurd mot stundande faror.

Figuren 2 visar huru fågeln sitter på Sigurds haka.
Vidare ser man huru Sigurd sticker sin hand i Fafnes gap.
Framför Sigurd ser man en hjort eller hind, hvilken liksom
Sigurd trampar på två sammanringlade ormar. Sigurd blef
nämligen enligt en saga uppammad af en hind. Man kan
ock gissa, att bilden afser Ragnar Lodbroks strid med
lindormen för Thora Borgarhjort.

Figuren 3 visar antagligen Ragnar Lodbroks strid med
lindormen, hvilken lindat sig kring hjelten, så att man ser
ormens stjert till höger om svärdet.

Figuren 4 tyckes föreställa Sigurd Fafnesbanes häst Grane,
hvilken är lastad med bytet efter Sigurds seger.
Smedsverktygen under hästen antyda den i samma sagor förekommande
Regin Smed, Sigurds fosterfader.

Möjligen kan fig. 5 föreställa Ragnar Lodbroks död i
ormgropen.

Dylika antaganden stödja sig icke uteslutande på dessa
få figurer, utan på en mängd liknande å andra bracteater.
Ytterligare bekräftelser hafva vunnits af fornlemningar, å
hvilka den tidens torftiga konst sökt i bild framställa de
hjeltegestalter som träda oss till möte i de isländska sagorna.
På en träportal från en norsk kyrka finnes hela Sigurds-sagan
med alla dess enskiltheter utskuren. Professor Säve har visat
oss samma saga framställd i enskilthet på svenska runstenar,
och det är en möjlighet, att erinringar om de gamla sagorna,
t. ex. om hästen Grane och fåglarne, finnas på väfnader af
allmogen för omkring ett århundrade sedan. Mönstren äro
urgamla, men medvetandet om deras inre betydelse har gått
förlorad. Förtjensten af dylika väfnaders första uppmärksammande
och tillvaratagande tillkommer herr Mandelgren.

Beträffande bracteaterne, voro de ursprungligen barbariska
afbildningar af vest- och öst-romerska mynt. Men de
hafva blott prägel på en sida, och af fig. 1, 2 och 5 finner
man, att de varit ämnade att hängas på snören och begagnas
till prydnader. På flere finner man runor, såsom här å n:is
1 och 2. Sådana runor eller skriftecken bibehöllo sig hos
allmogen långt in i den historiska tiden eller medeltiden, under
det de mer bildade begagnade latinska bokstäfver. Ända till
våra dagar hafva runor bibehållit sig dels på runstafvar och
ännu sednare med några förändringar i äldre bönders och hela
slägters eller gårdars bomärken.

De här afbildade bracteaterne torde vara från 600- eller
700-talet. De äro bland de yngsta, ty de äldre framställde
ej de för den gryende nordiska konsten egendomliga drak- och
ormslingorna och runorna, utan liknade mer sina romerska
förebilder.

Utrymmet medgifver oss ej att vidare skrifva text till
dessa våra fäders illustrationer af deras litteratur. Vi måste
hänvisa till den tidens familj-journal, den gamla Eddan med
dess många förklaringar och uttydningar af sednare datum.

Bias.

Skurugatan.

Och Thor sig reste på knakande vagn så hög,
Och fyllde bältet med åskor och blickade mulen.
Fram öfver bron det vrenskande spannet flög
Och gnistor stänkte, som stjernor från lågande hjulen.
Han högg sin Mjolner i fjällen: der blef en dal.
Asatiden af Tegnér.

Den vidsträckta bergsplatå, hvilken under namnet
Småland är den högst belägna af Sveriges sydliga
landskaper, och från hvilken vattenrika floder i alla
riktningar hasta sitt lopp mot kusterna, har sin största höjd i
den landtrygg, som i öster och sydost från Wetterns sydliga
strand lyfter sig ända till 1730 fot öfver hafvet. Den stam,
som af ålder här fästat sina bopålar, har i kampen mot en
karg natur utbildat sig till ett sträfsamt, försakande och
kraftigt slägte, idogt i fredliga förvärf och oförskräckt i
striden. Kärt håller det minnet af de fäder, som en gång
kämpat för och trampat den torfva, från hvilken det nu
sjelf hämtar en sparsam skörd; kära håller det sång och
saga, fostrade af den fantasi, som finner en ständig näring i
barrskogarnes sällsamma sus, i dånet från de talrika forsarne,
i anblicken af de jättelika stalper, som kasta sina skuggor
öfver insjöarnes mellan bergen undangömda vattenspeglar.
Med hela sitt hjerta hänger smålänningen fast vid det land,
der han först såg dagen, för honom »med moar, fjäll och skär
ett guldland dock det är». Denna hans kärlek till sitt land
har också i de omgifvande landskaperna blifvit till ett
ordspråk och gifvit anledning till, bland andra, den skämtsamma
historien om »Traheryds Petter», som inbjuden till himlen
längtade derifrån till »Wernamo marknad».

Till de högst belägna trakter inom Småland hör Wedbo
härad, hvars omgifvande bergskedjor göra det till en svensk
alpdal. Enligt någras förmenande lärer det fordom hafva varit
ett sjelfständigt fylke med Ekesjö till hufvudplats. De
märkligaste höjderna härinom äro Soåsen, Klinta, Kråk- och
Skuruberget, och det är till det sednare vår konstnär
förflyttat oss genom att framställa en afbildning derifrån af
den märkliga naturföreteelse, som under namn af
Skurugatan fästat vid sig så många folksägner och med
hänseende till sin tillkomst gifvit upphof åt mångfaldiga olika
gissningar, på en tid, då man hellre tog fantasien än
vetenskapen till råds.

Skurugatan, belägen ungefär en mil öster om Ekesjö, är
en stor remna i den här framgående höga bergåsen. Gående i
nästan rak riktning med en längd af vid pass en åttondedels
mil, har den en bredd som varierar mellan trettio och åttio
fot, samt ett djup från sjuttiosex till etthundranittio fot.
»Gatans» ena vägg bildar liksom fotställningen till den härifrån
sig kägelformigt upptornande öfre delen af berget –
Skuruhatt[1]
– från hvars högsta punkt man har en vidsträckt
utsigt öfver den omgifvande nejden och kan vid klart väder
räkna ända till sju kyrkor i den ej särdeles tätt bebyggda
trakten. Gatans eller remnans botten går »backe upp och
backe ned», men dessa »backar» bestå af en otalig mängd
stenar och klippblock af större eller mindre omfång. Vid

[1] Någonstädes hafva vi sett följande fullkomligt
oriktiga uppgift: "öfver remnan ligger ett klippblock, kalladt
Skuruhatt". Red. anm.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1873/0122.html

		Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 / 118 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|