- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
119

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skurugatan. H. A. W. Ln. - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 93.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gatans ena ända, den ur berget utmynnande, är en
sådan backe, öfverst på hvilken hvilar ett mäktigt
och ganska reguliert klippblock af nästan kubisk form
kalladt Predikstolen. Tätt bredvid denne, men djupare
ned, bilda några andra, vildt hopvräkta klippblock en
fördjupning eller grotta – stor nog att kunna rymma
två à tre personer – hvilken i analogi med föregående
egendomliga benämning fått namnet Sakristian.

Skurugatans dimensioner äro, såsom man af de
anförda siffrorna kan finna, betydliga, och det helas
likhet med ett menniskoverk af jättelika proportioner
tilltalar mäktigt inbillningskraften. Ej underligt då,
att i fordna dagar det mindre upplysta antiqvariska
nitet här funnit ett tacksamt föremål för sitt
bemödande att lokalisera en mängd sägner och velat
i detta se ett verk af Thors väldiga hammare eller
af de med asarna i strid liggande jättarne, som
»bodde i bergets salar», och hvilkas qvinnor till
och med voro i stånd att med sina fläteband kasta
stora klippstycken milslånga vägar. Att det kunde
vara ett verk endast af naturkrafterna, var svårt att
förlika med den tidens föreställningssätt, hvilket
i allt ovanligt ville se ett verk af öfvermenskliga
väsenden.

Grefve Eric Dahlberg, som år 1696 lät undersöka
Skurugatan, har i sin Suecia antiqua et hodierna
lemnat några små geometriska teckningar af den
samma i genomskärning. De sägner om den, som då
voro gängse, äro hufvudsakligen meddelade af en hans
samtida, regementsqvartermästaren Rudbeck, »hvilken
lemnat så många fabelaktiga berättelser om landets
antiqviteter», och dessa sägner finnas förvarade
uti de i Upsala bibliotek befintliga Palmskiöldska
samlingarne. Såsom karakteristiskt för den tidens
naiva åskådningssätt må ur dessa samlingar följande
anföras om Skurugatan.

»En mil från Eksjö stad i villande skogen finnes ett
fast underligt och uti hedendomen med trollahänder
uppmuradt monument, hvilket sig mera än en half
fjerdingsväg in i berget sträcker, bestående af en
stor och ganska hög stenmur, hvars höjd synes öfver
skogstopparna in uti Eksjö stad. Af så stora stenar är
den sammanfogad, att de aldrig äro med menniskohänder
ditbragte, utan äro, såsom för ögonen synes och af
gamla män berättas, samme murar af någon trollkämpe
uppförde. Emellan dessa är liksom en gata ända fram
till berget, der muren stannar och omöjligt är för
någon man att inkomma i gatan utan genom den öppning,
som är på ena ändan. Inuti finnas många hål och mörka
rum, der skogsröfvare så i fordna tider som i dessa
sednare hållits och en hop kyrkotjufvar nyligen sig
gömt. Berättas ock derhos, att i berget dit denna
långa gata löper skola vara åtskilliga stora och
mörka rum och våningar, och skall en förveten bonde
ha gått derin för få år sedan. Då han var kommen inom
de mörka rum, träffade han på en smedja, hvarest
hammare, städ, tänger, härd och bälgar samt eld i
härden var att se. Men när han en liten stund detta
beskådat, hörde han ett förhiskeligt gny och dunder
i berget, och som han då förmente att husbonden var
hemförväntandes fann han för sitt bästa att skynda
sig dädan, glad att slippa helskinnad ut. Man kan af
ingen historia erfara hvem denna stenbyggning uppfört,
dock synes antagligt, att den uti Oden den
förstes tid, mera än 1000 år före Kristi födelse,
blifvit af någon trollkämpe byggd för dåvarande
afgudar, hvilka skurugudar benämdes och i den så
kallade sakristian förvarades. Enligt Eddan blef
porten aldrig färdig. Skur är efter gamla götiska
språket det samma som skjul. Skurugatan betyder
således en betäckt eller hvälfd gata, och skurugudar
kallades de gudar, som sutto i öfvertäckt hus. Bland
andra fabler om denna märkliga gata är äfven den,
att en ko skall i gamla tider ha varit bunden vid en
stor sjö, Bosjön kallad, en mil derifrån, och när samma
ko ändtligen blef lössläppt har hon af lust gjort ett
så väldigt språng, att hon hann fram till berget och
under sitt springande genom det samma så separerade
och åtskilde det, som ofvantill förmäldt är.»

I Palmskiöldska samlingarne omnämnes visserligen äfven
att en kapten de la Vallée varit af den meningen, att
Skurugatan vore ett verk af naturen och tillkommit
derigenom att berget remnat. Men denna förnuftiga
åsigt synes ej hafva varit den tidens fornforskare
i smaken, att döma af deras bemödanden att uppvisa
orimligheten i ett sådant antagande. Bland andra af
dem anförda skäl häremot, är äfven det, att remnans
ena sida är slät, men den andra ytterst skroflig
och ojemn. Detta låter emellertid lätt förklara sig
derigenom, att de stenmassor, som betäcka gatans
botten, nedrasat från den ena sidan, hvars yta på så
sätt fått ett utseende, som ej har någon motsvarighet
till den andra sidans. Hvad beträffar namnet, så är
detta säkerligen icke att härleda från ordet skjul
utan från skur eller skåra, hvilket förekommer äfven
i andra ortnamn, till exempel i Skurusund, och här
tydligen betecknar en af naturen sjelf åvägabragt
genomskärning i berget.

Att i en tid långt före all historia berget vid
någon naturrevolution remnat och sålunda Skurugatan
uppstått, lärer väl ingen nu mera betvifla, och
något spår af menniskoverk förefinnes här för öfrigt
ej. Vidskepelsen och okunnigheten befolka henne ej
längre med inbillningens töckengestalter, skurugudarne
äro för länge sedan förjagade ur sin sakristia, och
vår tids vetenskap kastar nu mera öfver detta, som
öfver andra fantasien tilltalande naturföreteelser,
sitt klara ljus. Men detta gör endast att vi med
desto oskymdare blickar kunna betrakta ett fenomen,
som måste väcka vår beundran för naturens väldiga
krafter.

På gatans botten träffas en mängd växter, mest
lapplandsväxter, och lärer äfven en särskilt art
af smultron der hafva påträffats. Af buskväxter
finner man kungsbär, hallon och hassel, och såsom af
teckningen synes, uppskjuta här och der i remnorna
furor och granar.

En vandring igenom denna gata, mellan dess
tornhöga väggar, är sannerligen icke en bland de
beqvämaste, och det är en gängse sägen, att man
för en sådan måste vara beredd på att utslita ett
par halfsulor. Också bilda de på gatans botten
om hvarandra kastade blocken en stenläggning för
sagans jättar snarare än för vanliga menniskor. Men
den, som älskar att se det storartade i naturen
och uppfriska sin fantasi vid betraktandet af
dess sällsamma danelser, skall säkert icke ångra
att hafva gjort en promenad genom Skurugatan.

H. A. W. Ln.

Den svarta kappan.



Skiss från 1722.

Af Claude Gerard.

(Forts. fr. föreg. häfte sid. 93.)

»Är det sant att jag får gratulera herr majoren?»
sade kornett Ramel och skakade muntert hand
med sin barndomsvän Arvid Hahne, som han mötte
utanför det gamla Wrangelska huset på Riddarholmen
i Stockholm, der hofvet bodde allt sedan slottsbranden 1697.

Det var sent en qväll under vintern 1723, eller några
månader efter kungens resa till Skåne och de båda
vännernas sammanträffande der.

»Din befordran var åtminstone icke orättvis»,
tillade Ramel, läggande sin arm i Hahnes, »men det
var likväl ett avancemang, som gick temmeligen fort.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free