- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
122

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 93.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och spjut, skrämda och ilskna kattor, med upprest
hår och utspända klor midt ibland hundarne.

Efter att ytterligare hafva vexlat några knuffar
och mustiga qvickheter med den tunga och klumpiga
brandvakten – hvilken enkom tycktes vara utsläppt
och armerad till en frestelse för okynnig ungdom –
lyckades Ramel besegra sin lust för slagsmål och
äfventyr och följde sin äldre kamrat, hvilken redan
hunnit ett godt stycke nedåt Gustaf Adolfs torg.

»Vänta, Arvid!» ropade han ifrigt. »Vi gå åt detta
hållet, du kan gerna följa med mig en stund.»

»Hvart då? Jag har ingen lust för buller och
krakel.»

»Nej, vet du hvad det är; jag lurar sedan några da’r
på en hemlighet.»

»Som säkert inte är mycket intressant.»

»Hvem vet ... saken är att ned på Blasieholmen fins
en mur ...»

»Der fins väl mer än en ...»

»Vänta, skall du få höra, det är en mur omkring en
stor öde tomt, som troligen tillhör Fersiska huset,
der innanför har kanske varit en trädgård, men nu
fins der endast ett gammalt ruskigt lusthus, hvars
yttervägg innefattas af muren åt en gränd.»

»Nåväl, hvad finner du för hemlighetsfullt deri?»

»Den der gamla skräpiga byggnaden, med ett bugtadt
brädtak utan skorstenar, kan omöjligt vara bebodd;
muren har endast en port inåt bakgården till Fersiska
huset och åt andra sidan af qvarteret vettar ett
plank, på hvilket heller icke fins någon ingång, med
ett ord, i det gamla brädrucklet der inne kan ingen
bo och luckorna äro också beständigt tillskrufvade
för fönsterna.»

»Då är ju den saken afgjord?»

«Ja, så tycker jag, men likväl har jag märkt att ljus
lyser der inne om qvällarne, och att vid hörnet af
gränden håller en täckvagn ... Om du nu vill följa
mig, så skola vi gå dit ... jag har föresatt mig att
utspionera hvem som åker i vagnen och hvem som roar
sig att eklärera för råttorna i det gamla lusthuset.»

»Att en vagn håller vid Fersiska huset tyckes väl
emellertid icke vara något anmärkningsvärdt?»

»Nej, om den höll vid porten deraf, men det är utanför
muren, och ett par gånger har jag äfven sett tvenne
karlar, som tydligen voro rädda att visa sig, hvilka
kommo, Gud vet hvarifrån, och satte sig upp i den
väntande vagnen.»

»Det skulle kunna vara någon hemlig politisk
mötesplats?»

»Det är just det jag förmodar.»

»Af holsteinare, af Horns parti?»

»Du må icke förblanda detta ... grefve Horn är ingen
anhängare af hertigens intressen ... jag tror narare
att vi här hafva att göra med hofpartiet.»

»Men i detta fall angår det oss icke och vi göra
klokast att icke blanda oss deri ...»

»Så du pratar, det är just i detta fall det skulle
mest intressera mig, ty då handlar det kanske helt
enkelt om en kärleksaffär ... Se här, det är just
den der muren jag menar», tillade Ramel, då de
båda vännerna nu hunnit ned till Blasieholmshamnen,
hvars kaj då icke fanns, och vid hvars ojemna strand
en skräpig roddartrappa med sina tomma fastbundna
båtar, som lågo och sqvalpade för strömmen, syntes
i halfmörkret.

De stannade vid den mur, hvarom kornetten talat,
och som mycket riktigt innefattade hela qvarteret,
nedanför det stora grefliga palatset, hvilket då
utgjorde det enda ansenliga hus på Blasieholmen.

Som Ramel hade sagt fanns i sjelfva muren utåt gränden
tvenne stora fönster tillhörande ett lusthus innanför,
på hvars spetsiga tak en bucklig kopparflöjel hängde
på sned och gnisslade för vinden.

Hahne, som icke särdeles intresserade sig, hvarken
för detta eller den omtalade täckvagnen och som följt
med endast för att göra den nyfikne kornetten till
viljes, stannade likgiltigt och såg utåt strömmen,
medan Ramel lutade sig intill
fönsterluckorna, för att mellan de murkna brädernas
springor söka att upptäcka någonting.

Det var emellertid mörkt, och intet ljud der inne
kunde gifva minsta anledning att tro någon lefvande
varelse vara ens i grannskapet af denna öde och
otrefliga gränd, som nederst vid sjön, åt denna
sidan, slutade med de då redan der befintliga gamla
slagtarbodarne.

»Du har sett i syne, förmodar jag, ty ingenting kan
vara mera troligt, än att flädermöss och råttor äro
i ostörd besittning af detta ruckle», sade Hahne
gäspande och blickade upp till de långa krokiga
grenarne af ett par gamla pilar, som sträckte sig
öfver muren och tycktes vara de enda träd hvaraf den
gamla trädgården kunde skryta.

»Tyst, jag hör rullandet af en vagn ... stanna du
här vid hörnet der man måste passera, så går jag fram
till porten för att vänta der; om det är den vagn,
jag förut sett, så håller den stilla i gränden utanför
lusthuset», sade Ramel och aflägsnade sig hastigt.

Det var i Februari och temmeligen mörkt; de få lyktor,
som hufvudstaden bestod sig, voro endast placerade
på Riddarholmen, kring kungshuset, och vid de större
gatorna och här rådde en skymning, som icke gaf hopp
om någon upptäckt af hvad slag som helst.

Hahne ställde sig emellertid helt mekaniskt på den
plats, som hans kamrat anvisat honom, och såg i det
samma en liten klumpig täckvagn – med ett förfärligt
långt underrede, mellan hvars vidt åtskilda hjul den
runda korgen hängde gungande på tjocka läderremmar –
komma framåt gatan, vända helt långsamt vid hörnet
midt för honom och stanna just på det ställe, som
Ramel sagt.

Betjenten, som hängt bakom någonstädes i de klumpiga
remtygen, likt en matros i tacklaget af ett fartyg,
hoppade ned och öppnade vagnsdörren, sedan han först
sett sig omkring med en så dum och tydlig afsigt, att
observera om man var bemärkt, att han just derigenom
väckte nyfikenhet och undran.

Då han ändtligen öppnat, steg ett fruntimmer ur,
men äfven om icke mörkret hindrat det, skulle hennes
kappa och täta slöja gjort det omöjligt att se en
skymt af hennes växt eller ansigte.

Kärleken har emellertid stundom en obeskriflig
förmåga, en instinkt som ersätter ljuset och låter
oss se äfven med förbundna ögon, och i Hahnes hjerta
kändes en sällsam rörelse vid åsynen af denna mörka
figur, hvars obestämda konturer han knappast kunde
urskilja, men hvars rörelser väckte inom honom ljufva
och älskade minnen, och då nu denna beslöjade qvinna
vände sig om, lemnade något åt den bugande karlen
och med halfhög röst sade: »Glöm icke att gå upp
till generalen när du återkommer», så var han viss om
riktigheten af sin aning och nära att i utbrottet af
sin öfverraskning utropa: Cecilia! ty det var hennes
röst han hade hört.

Förvåningen och smärtan gjorde honom likväl
ett ögonblick obeslutsam och orörlig, och då han
ändtligen, i det samma vagnen rullade bort, skyndade
att följa henne, hade hon redan fått några famnars
försprång.

Han såg henne likväl ännu i halfmörkret följa muren,
men han återhölls af en viss bitter misstanke och
tvekan från att tilltala henne och ämnade endast
helt tyst följa efter, då hon med ens, helt hastigt,
var försvunnen.

Förgäfves skyndade han efter, hon var icke mera
framför honom, han vände tillbaka, han gick åt andra
sidan af den smala gränden, men allt var fåfängt,
hon fanns icke, och likväl hade hon icke varit mer
än åtta eller tio steg framför honom.

Som vanligt, då man förlorat ett tillfälle, syntes
honom detta nu af omätlig vigt; kanhända skulle han
aldrig mer få återse henne, som flytt ifrån honom
utan någon förklaring, som troligen älskade en annan,
men som han i detta ögonblick tillbad med den hopplösa
kärlekens hela häftighet och vanvett.

Medan han envist sökte att, på den plats der han nyss
sett henne, återfinna hennes spår, återkom Ramel och
ropade redan på afstånd:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free