- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
123

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 93.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Har du haft bättre lycka än jag, Arvid? Jag har icke
sett skymten af någon menniska ... Kanske att vagnen
for förbi?»

»Nej, den stannade här», svarade Hahne tankspridd.

»Stannade den? ... Nå, hvem satt deri?»

»Ett fruntimmer ... som jag trodde mig igenkänna.»

»Ah, se der ha vi det! ... En kärleksintrig således;
det var just hvad jag trodde, ehuru jag förut aldrig
sett annat än karlar här ... Nåväl, steg hon ur?»

»Ja.»

»Hvart tog hon då vägen, ty genom porten har ingen
passerat.»

»Jag förlorade henne i mörkret ...»

»Hon har gått in i det gamla lusthuset, jag ger mig
hin derpå, ser du att det nu lyser genom springorna.»

»Men då skulle hon väl kunna flyga, muren är mer än
fem alnar hög ...»

»Nå, men hvar såg du henne då?»

»Just här, der muren och planket mötas ...»

»Men här fins ingen port eller ingång, du har
misstagit dig, kanhända hon gick åt ett annat
håll ...»

»Det är möjligt, men just här var det hon försvann
för mina ögon.»

»Nå, hvem var det då? ... någon af hoffruntimmerna,
jag är säker derom ... åh, jag vet hvem jag misstänker ...»

»Då äro dina misstankar ogrundade ... det var Cecilia
Ring.»

»Cecilia! är du säker derpå?»

»Så säker som man kan vara på tio stegs afstånd i
mörkret», svarade Arvid, men inom sig var han lika
säker om hennes dervaro, som om sin egen.

»Vet du att denna förmodan öfverensstämmer också
med min egen tro om hennes flykt ... det var någon
i kungens svit, för hvilken hon fattat tycke och af
hvilken hon låtit bortföra sig ...»

»Nej, omöjligt ... hvem skulle det väl kunnat
vara ... Susanna bedyrade också hennes heder och
oskuld, ehuru hon lofvat henne tystnad i alla andra
afseenden.»

»Då begriper jag ingenting, om icke att
oskulden och hedern blifvit maskerade ända till
oigenkännelighet ... ty, Arvid, jag kan väl nu tillstå
för dig, att jag redan der nere i Skåne hade bevis
på Cecilias brottslighet ...»

»Hvad! Hvad menar du?» utropade Arvid och grep sin
kamrat hårdt i armen, under det en eldsky for öfver
hans bruna kinder.

"Jag vågade icke säga dig sanningen då, af fruktan
för ett opassande uppträde, men du mins ju den der
sällsamma spöknatten?»

»Ah, då du var ute i parken, nåväl?»

»Jag såg då icke endast ett utan tvenne spöken
i månskenet vid sjöstranden; det är sant att de
försvunno på ett oförklarligt sätt, men ...»

»Du igenkände Cecilia?»

»Nej, men jag hittade i gräset ...»

"Någonting som du icke ville visa mig, jag mins det
nog och funderade också deröfver ..."

»Du skall få se det nu, det ligger ännu qvar i min
plånbok.»

De båda unga männen hade nu, under det de talade,
hunnit tillbaka till Blasieholmstorget, der en lykta
satt vid hörnet af Fersiska huset. Ramel stannade,
upptog sin plånbok, som var af siden med många fickor
och kunde hopvikas flere hvarf, och räckte Arvid ett
mörkrödt sidenband, som legat förvaradt deri.

Hahne närmade sig lyktan ännu mer och läste utan
svårighet vid dess sken namnet »Cecilia Ring», som
var broderadt med guldtråd på bandet.

Det var ett sådant, hvarpå fruntimmerna den tiden
nedlade mycken omsorg och lyx och som egentligen
brukades att knyta omkring en hufvudbonad, hvars
rätta namn var »douce-sommeille», men som vanligen
benämdes »dusamell» och som tillhörde »natt-tygen»;
en fullkomligt passande och elegant deshabillé,
hvari Arvid ofta sett Cecilia klädd.

Den unge majoren bet i sina tjocka mustacher, för att
återhålla ett rop af harm och smärta då han igenkände
detta band, som tillhört föremålet för hans ömhet,
slet det i tusen bitar och lät dem flyga för vinden
utåt strömmen.

Ramel, som tyst och med en medlidsam min iakttagit
sin väns rörelse, tog hans arm utan att säga ett ord
och båda fortsatte sin väg utmed stranden fram till
Gustaf Adolfs torg.

*



Den hemlighet, hvilken Ramel inbillade sig att det
gamla lusthuset på Blasieholmen dolde, hade nu för
hans vän blifvit ännu mera intressant än för honom
sjelf.

Cecilias oväntade åsyn gjorde med ens och
otvifvelaktigt henne till hjeltinna i denna hemlighet,
och tusen olika sammanställningar uppfyllde nu den för
öfrigt alls icke romaneske eller fantastiske Arvids
hjerna, under det han vandrade hem till sitt qvarter
i ett värdshus på Nygatan.

Till alla de frågor han, med den bedragna kärlekens
hätskhet, sedan flere månader gjort sig sjelf,
lade han nu dessa: Hvarföre vistades Cecilia i
Stockholm? Hvilken general var det väl hvarom hon
talat med betjenten? Hvarföre tycktes denne frukta
att någon skulle observera den som åkte i vagnen,
och hvart tog slutligen Cecilia vägen, då hon så
hastigt försvann?

På intet af alla dessa spörjsmål kunde han finna
något svar, och nyfikenheten blandade sig nu med
svartsjukan, för att hålla honom vaken hela natten.

Knappt hade dagen inbrutit innan han befann sig
vid det gamla lusthuset, hvars grå luckor med sina
fastrostade skrufvar, sågo lika omöjliga ut som
qvällen förut.

I hela qvarteret fanns intet mera boningshus, än
det ståtliga palatset med sin borggård; och misslynt
vandrade Hahne utanför muren fram och tillbaka, ända
till porten, som var läst och ständigt tycktes vara
det.

Just som han stannat, öfvervägande sättet att inkomma
från andra sidan, hörde han emellertid en nyckel
isättas, porten sköts långsamt upp och en dräng körde
ut derifrån med en häst och en kärra.

Det gick icke fort, och Hahne hade god tid att
derunder bortom bakgården se en stor trädgård
nedanför, der endast ett och annat gammalt krokigt
träd och några buskar utmed muren ännu qvarstodo, och
som nu var helt och hållet vanvårdad och förvandlad
till kålland, efter hvad rotstockarne, som stodo qvar
i den frusna mullen, utvisade.

Midt i denna trädgård fanns en dam, hvars ojemna,
gyttjiga bräddar voro nedrasade och der en klappbänk
och några qvarlemnade trasor syntes vid en vak på
den smutsiga isen.

Hela tomten hade ett ruskigt och ödsligt utseende;
öfverst vid norra delen deraf vidtogo flyglarne till
Fersiska huset och nederst åt gränden låg det gamla
förfallna lusthuset, med en murken trätrappa och
tillstängd dörr, hvilken varit utsirad med några
klumpigt utskurna prydnader på karmen, hvilken nu
var lossnad och till hälften bortfallen.

Detta hus, sedt härifrån, föreföll emellertid helt
annorlunda; det var egentligen endast en tillbyggnad
af trä vid ändan af ett litet stenhus som låg innanför
muren, eller rättare, hvars ena sida utgjordes af
muren och som med sin klumpiga skapnad snarast liknade
ett bisättningskapell på en kyrkogård.

Det hade emellertid tvenne fönster inåt trädgården
och var tydligen bebodt, ehuru ingen utifrån gatan
ens misstänkte dess tillvaro.

Troligtvis hade Ramel rätt; detta undangömda hus var
en förträfflig fristad för hemliga möten, vare sig
att de angingo kärlek eller politik.

Drängen stängde i det samma åter porten. Hahne ville
icke väcka misstankar genom några frågor och återvände
ännu en gång, likt en jagthund som tappat spåret,
till muren der Cecilia försvunnit.

Då han nu, vid fullkomligt dagsljus, undersökte
planket nogare, upptäckte han derpå ett nyckelhål,
och insåg således att der fanns en dörr, hvilken
utgjordes af de tvenne första

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free