- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
124

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 93.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bräderna invid muren och icke utmärktes af någonting
annat än detta hål, som han i mörkret om natten icke
kunde se.

Gåtan af hennes försvinnande var således förklarad
på samma gång han var öfvertygad, att hon verkligen
hade någon anledning att dölja sin ankomst, ty
hvarföre hade hon annars begagnat denna väg genom den
mörka trädgården, då alla ingångar, utom det gamla
lusthusets dörr, lågo åt ett annat håll och troligen
så sent på natten voro stängda.

För ögonblicket var ingenting mer att inhämta. Han
aflägsnade sig och ville invänta qvällens skymning
för vidare möjliga upptäckter.

Flere dagar förgingo emellertid. Ramel hade åtföljt
kungen till Gripsholm, och Hahne postade förgäfves
hvarje qväll utanför den intressanta muren; han såg
ingen menniska i den obebodda gränden ned till sjön,
och fruktade att helt och hållet hafva misstagit sig.

En obestämd förhoppning qvarhöll honom likväl
alltjemt och med dröjande steg vandrade han en
afton, väl för femte gången, förbi porten till den
Fersiska bakgården, då en tjenstflicka hastigt kom
ut derifrån, skyndade fram till honom och utropade
med förtretad ton:

»Kommer ni då ändtligen linkandes! ... Ni kunde väl
skynda er en smula, då vi väntat så länge och mästaren
lofvat mig att skicka er strax ... vi komma ju icke
in i sängkammaren på någon fason.»

Den unge nyutnämde majoren kände sig i första
ögonblicket högst förnärmad af det tydliga misstaget,
men ihågkommande den sluskiga drägt, han med afsigt
bar, och mörkret, som nästan helt och hållet dolde
hans ansigte, fann han flickans ord både ursäktliga
och möjligen gynnsamma för hans önskan, att få
någon upplysning om invånarne i det lilla huset i
trädgården.

Han visste emellertid icke hur han bäst skulle begagna
sig af detta misstag, förr än flickan, hastigt
vändande sig om och vinkande honom att följa sig,
fortfor:

»Ni har väl verktyg med er ... för nyckeln är afbruten
och sitter fast i låset?"

»Ja bevars», sade Arvid kort, genast inseende att
det var en smed, man tillkallat och väntat, och i ett
anfall af ungdomlig oförvägenhet beslutande att söka
spela den roll, man så afgjort tilldelade honom, för
att derigenom komma in i det hus, som han föreställde
sig att Cecilia brukade besöka.

»Till hvem är det jag skall gå?» frågade han, då
flickan förde honom snedt öfver gården, längst ned
i hörnet till en dörr, som tydligen ledde just till
det gamla huset, hvilket väckt hans nyfikenhet.

»Till min matmor, fru Philips, vet jag ... Jag sa’
ju det åt mästaren, men jag kan höra att ni glömt
alltsammans i smedjan ...»

Hon gick i det samma in i en förstuga, och vid
eldskenet ifrån en öppen dörr såg Hahne en vattentunna
och en kolkorg stående vid väggen.

Att sticka handen i den sednare och med sina sotiga
fingrar öfversmeta sitt ansigte var ett ögonblicks
verk, och då han nu inträdde i det upplysta köket var
han verkligen oigenkännelig och rätt väl kostymerad
för sin roll.

»Kom med mig! Frun har väntat länge nog ... klockan
är väl tio på qvällen ...» återtog flickan, som gick
förut genom köket, utan att ens kasta en blick på sin
följeslagare, hvilken der inne icke såg någon annan
än en gammal qvinna sysselsatt vid spiseln och som
heller icke lemnade honom någon uppmärksamhet.

Med något klappande hjerta följde Hahne sin
ledsagerska och inkom i ett rum, möbleradt med en
yppighet och prakt, hvarom det gamla husets ruskiga
yttre icke gaf någon föreställning.

Förvirrad och generad af den förhastade pojkaktighet,
som hans svartsjuka och nyfikenhet knappt kunde
ursäkta, satte Arvid sina grofva stöflar med en viss
varsamhet på den
dyrbara mattan och såg sig rädd omkring, liksom han
inkommit i ett fépalats.

»Se här!» sade flickan, som gått före honom genom
rummet och nu stannade vid en stängd dörr. »Skynda
er nu att öppna här, nyckeln kan ni sedan taga med
er hem, för att laga.»

Utan att vänta på svar gick hon tillbaka utåt köket
och lemnade den förmenta smeden ensam.

Villrådig hvad han nu egentligen skulle taga sig till,
lutade Arvid sig ned och låtsade undersöka det skadade
låset, men flickan hade knappt hunnit ur rummet,
innan han hörde fraset af siden och lätta steg som
närmade sig ifrån ett litet kabinett på sidan.

Han reste sig upp, och öfverraskad, förbländad af den
syn, som han hade framför sig, trodde han sig nästan
gäckad af sin egen lifliga önskan och inbillning,
ty Cecilia, den tillbedda, saknade och misstänkta,
stod framför honom.

Han hade fordom funnit henne skön i sin enkla
landtliga drägt der hemma i deras föräldrars hus,
men han fann henne nu strålande som en öfverjordisk
varelse, då han återsåg henne i denna omgifning och
denna förtjusande drägt, lik en furstinna, med det
präktiga bruna håret i fria lockar omkring hennes
hvita axlar.

Hon hade stannat lika öfverraskad som han, ty hon
igenkände honom genast, oaktadt sotet förmörkade hans
hy.

»Arvid! ... Hur och på hvad sätt har du kommit hit?»
utropade hon bestört och med en ton af ogillande och
höghet, som med ens återförde den unge mannen till
minnet af den tvetydiga ställning, hvari de båda
befunno sig.

»Jag kunde kanske med ännu större skäl göra dig
samma fråga, men jag vill först besvara din», sade
han allvarsamt. »Din egen tjenstflicka, efter hvad
jag förmodar, har fört mig hit, hon tog mig för en
handtverkare, som man efterskickat, och jag följde
henne på gyckel, utan att veta hvart», tillade han
torkande med näsduken sotet från sitt ansigte.

»Det misstaget må man förlåta henne, då du visar dig
på gatan i denna skepnad ...»

»Jag är visserligen icke klädd för att uppvakta
en förnäm dam, som du tycks vara, det är sant, men
den här maskeringen skedde helt oöfverlagdt strax
utanför din dörr ... förlåt min obetänksamhet,
hvarmed jag icke kunde föreställa mig att jag kom
för att förolämpa dig åtminstone.»

»Således ett vanligt lättsinne!» inföll Cecilia
föraktligt.

»Cecilia! Hör mig», återtog Arvid, hvars ansigte
ändtligen återfått sin naturliga färg. »Jag vet icke i
hvad förhållande jag återser dig, men jag vet att jag
natt och dag önskat och hoppats på detta återseende,
för att få en förklaring af dig sjelf ... du är skyldig
mig sanning för din egen heders skull och äfven för
den kärlek, som du icke lika lätt kan förjaga ur mitt
hjerta, som du förjagar mig sjelf ifrån dig ... tala,
Cecilia, om jag icke mer äger hoppet att bli din make,
så låt mig åtminstone förblifva din bror; om jag icke
får älska dig som förr, så låt mig åtminstone kunna
rättfärdiga din flykt och behålla aktningen för min
syster ...»

»Du har rätt och jag skall göra det med några
ord ... Hvad säger den Heliga Skrift, skall icke
hustrun öfvergifva fader och moder och blifva när sin
man; tror du att Cecilia skulle kunnat lemna slägt
och hem utan att vara en gift qvinna.»

»Cecilia! Du en annans maka?» utropade Arvid
förkrossad och bestört öfver den enda i sjelfva verket
tillfredsställande förklaring han kunde få, men hvarpå
han likväl icke i sin kärlek och smärta hade tänkt.

»Kom, Arvid, jag vill berätta dig min historia, du
har kanske rättighet att känna den och du skall icke
förråda min hemlighet», återtog hon och vände tillbaka
till det lilla kabinettet hvarifrån hon nyss kommit,
vinkande Arvid att följa sig.

»Var en man, var min bror, som du nyss lofvat»,
tillade hon mildt och räckte den stackars unge mannen
handen, då hon såg den djupa nedslagenhet och rörelse,
som hennes upptäckt verkat och som Hahne icke förmådde
beherrska.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free