- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
125

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 93.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Sätt dig här bredvid mig och hör den förklaring jag
vill gifva dig, min berättelse är så kort, att den
kanske just derföre skall synas dig obegriplig.»

Arvid for med handen öfver pannan, liksom han ville
förjaga en elak dröm, och sjönk ned i den mjuka
sidenklädda soffan med ett uttryck, som om han icke
hade fullt medvetande af hvad han hörde eller såg
omkring sig.

»Du vet», började Cecilia, fästande sina ögon
med svårmodig ömhet på den stackars styfbroderns
bleka och förvirrade ansigte, »att samma dag du kom
till Bäckaskog, för att invänta kungen, var du på
qvällen hos oss i Fjelkinge och utverkade der af våra
föräldrar tillåtelse för mig att besöka Susanna på
Ifön. Din mening var att vi skulle kunna råkas medan
du var kommenderad vid kungsgården ...»

»Ack, jag såg dig aldrig mer än en enda gång sedan!»
suckade Hahne tyst.

»Det var ditt öde, att sjelf blifva medlet till
upptäckten om det misstag jag begått, då jag lemnat
dig i ett hopp, som jag snart fann att jag aldrig
kunde förverkliga ... förlåt mig detta misstag,
det berodde på min oerfarenhet ... Nåväl, jag for
dagen derpå till Susanna, men vagnen gick sönder
strax utanför Kiaby kyrka och jag gick den öfriga
vägen till fots, vädret var så vackert och jag tänkte
nästan att jag skulle möta dig i parken vid Bäckaskog,
eftersom kungen ännu icke var ditkommen.»

»Jo, han kom helt oförmodadt qvällen förut, åtföljd
endast af sin kammartjenare och några herrar; ingen
skulle veta om hans ankomst, ty under hela resan hade
han roat sig att på detta sätt komma inkognito förr
än man väntat», sade Arvid afbrytande.

»Jag fick också snart veta detta, då jag i parken
mötte en ryttare af din sqvadron, som ledde en vacker
sadlad häst, och på min fråga hvem den tillhörde
svarade, att det var generalmajor Schwerins, hvilken
åtföljde kungen.

»Jag hade icke hunnit många steg derifrån, förrän en
herre, helt enkelt klädd och med en bössa öfver axeln,
kom fram ur buskarne, lemnade geväret åt soldaten
och kastade sig sjelf upp på hästen.

»En minut derefter red han förbi mig, betraktade mig
mycket noga och helsade artigt. Jag fortsatte min
väg, men jag hade knappt förlorat honom ur sigte,
förrän jag ser honom komma tillbaka gående, troligen
hade han lemnat hästen åt någon tjenare som han mött,
och då jag nu åter sammanträffade med honom, började
han ett samtal, som icke slutade förrän vid båten
som öfverförde mig till ön.

»Detta var vår första korta bekantskap, men den var
tillräcklig att visa mig, att jag aldrig förr haft
aning om kärleken och helt och hållet misstagit mig
derom. Först då den främmande lemnat mig, då jag icke
mera såg hans ansigte eller hörde hans röst insåg
jag min skuld emot dig ... du var mig kär, men den
främmande förnäma herrn, som jag aldrig mera trodde
mig få återse, fyllde hela qvällen och natten mina
tankar och drömmar ...

»Ack! hvad skall jag säga dig? Jag vet att du klandrar
mig, att jag kanske icke handlade rätt då jag ännu
en gång sökte träffa den, hvars bild ständigt stod
för mina ögon ... äfven han hade tänkt på mig, han
trodde att jag icke visste hvem han var, men då jag
berättade honom att soldaten, som förde hans häst,
sagt mig hans namn, innan jag ännu sett honom, bad han
mig nämna detta namn, och då jag småleende uttalade
namnet Philip Bogislaus Schwerin, hvilket i mina öron
ljöd som den vackraste musik, såg han först mycket
bestört ut, men skrattade sedan hjertligt och sade:
’Nåväl, då lönar det icke längre mödan att söka dölja
det för er.’»

»Men, i himlens namn, Cecilia, hur är det möjligt
att ...»

»Tyst, Arvid, jag vet hvad du vill säga ... jag
handlade icke försigtigt, jag vet det, men om
jag tillstår min kärlek, ger jag dig likväl icke
rättighet att tvifla på min stolthet och heder ... vi
sågo hvarandra ofta, den gamle fiskaren på Ifön hade
upptäckt för oss den hemliga gången under sjön till
Bäckaskog, hvarom man alltid talat, och Philip smög
sig utr förklädd till biskop Andreas’ vålnad, på
hvilken folket tror ...»

»Ah! det var då honom jag förföljde ända in till
kungens rum?» sade Arvid, ännu en gång afbrytande
Cecilias berättelse.

»Ja, jag vet hvilken fara han lopp den natten,
ty dörren till gången, hvarigenom han brukade gå,
hade blifvit stängd, och han måste passera det rum,
som vakthafvande officern och drabanten bebodde ...»

»Cecilia!»

»Låt mig sluta, Arvid, jag har ingenting mer att
tillägga, än att jag slutligen lyssnade till Philips
böner och min egen kärlek och biföll en hemlig
vigsel ... jag insåg nog att han aldrig offentligen
kunde erkänna den fattiga Cecilia för sin maka,
men hellre än att skiljas ifrån honom för alltid,
valde jag att blifva hans hustru i hemlighet ...»

»Och du anser dig nu vara det?»

»Din egen syster Susanna och den gamle fiskaren voro
vittnen till vår vigsel, ehuru Philip, af fruktan för
upptäckt, bad mig tillåta, att han under ceremonien
bar en mask för ansigtet ... de känna således min mans
namn, men de hafva icke sett honom.»

»En sällsam försigtighet i sanning! ... Åh det är
nedrigt! det är djefvulens konster! ... Cecilia, arma,
bedragna qvinna, du kan icke vara denne mans hustru!»
utropade Arvid utom sig, och sprang upp ifrån soffan.

»Hvad menar du?» sade Cecilia bleknande.

»Jag menar att generalmajoren, friherre Philip
Bogislaus Schwerin redan varit gift i tio år och att
hans hustru ännu lefver ...»

»Arvid, betänk hvad du säger, det kan icke vara
möjligt.»

»Det är lika sant, som att jag här står lefvande
framför dig, beredd att på förrädaren hämnas din skymf
och förnedring ... Ah! jag begriper nu den motvilja
jag haft för denne man, menedaren och qvinnoröfvaren ...»

»Tyst, Arvid!» afbröt Cecilia med fast stämma och
lågande ögon, »jag tror dig icke ännu ... Philip,
som älskar mig ännu så högt, han kunde icke så bedraga
mig ... men om det vore sant, då ... då må du hämnas
din syster ...»

»Om du verkligen är vigd vid den man jag nämt, och
det var just honom jag såg i kungens rum om natten,
så är ditt giftermål och ringen, du der bär på din
hand, icke mera värdt än stoftet under dina fötter
och ingenting är mera obegripligt, än att du icke
länge sedan fått veta detta, här i Stockholm, der
hans hustru vistas.»

»Jag känner ingen menniska här, och jag går aldrig
ut ... blott någon gång skickar han en vagn för att
låta mig åka ... allt sedan vår första bekantskap
i Skåne har han besvurit mig att lefva blott för
honom och aldrig visa mig ens för någon ... han är
svartsjuk, jag vet det, han fruktade ständigt der
nere vid Bäckaskog, att någon annan af kungens följe
skulle få se eller tala vid mig.»

»Det är naturligt, du skulle då kunnat få höra hans
giftermål ...»

»Ännu en gång, Arvid ... Jag tror dig icke, här är
ett missförstånd», sade Cecilia stolt och kallt.

»Gifve Gud att så vore ... men här fins ingen mer i
Stockholm med detta namn ... när såg du honom sist?»

»Det är trenne dagar sedan, han har följt kungen till
Gripsholm.»

»Så är det ... det är intet tvifvel, jag skall
emellertid ha visshet härom och du skall blifva
hämnad, jag svär det vid Gud.»

Bullret af en dörr, som öppnades, och den återkommande
pigan, som nu medförde den rätta smeden och utbredde
sig i vidlyftiga frågor och utrop af förundran,
afbröt Arvid, som stigit upp och nu villrådig såg på
Cecilia.

»Gå denna väg ut, jag skall förklara misstaget»,
sade hon sakta och öppnade en dörr utåt förstugan.

(Slutet följer.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free