- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
129

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarte Sven. Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck. 1. På blomstergrön äng.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Svarte Sven.



Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck.

1.

På blomstergrön äng.

Det var en qväll strax efter midsommaren år 1520,
detta år som redan medfört så oersättliga förluster
för Sveriges rike, och då man kunde se den högsta
fosterlandskärlek vid sidan af det nesligaste
förräderi. Den ädle och älskade Sten Sture
hade fallit, hans enka, fru Kristina Nilsdotter
(Gyllenstjerna), satt i Stockholm, ensam med de
oförskräckte borgrarne derstädes, men det oaktadt
fullt och fast besluten att våga det yttersta för
stadens försvar, tills rikets herrar och män kunde
blifva ense om valet af en riksföreståndare.

Ensam, säga vi, – men hela Sveriges allmoge
var villig att resa sig och draga ut till
försvar för land och hem. Det fattades blott en
anförare. Långfredags-slaget vid Upsala, som började
så lyckligt och redan var en seger, då det med ens
förbyttes till ett nederlag, hade å ena sidan visat
hvad denna allmoge förmådde uträtta, men å den andra
äfven att en man saknades, som kunde föra folket an.

Engelbrekts och Sturarnes anda fanns, men de sjelfva
voro borta, och ingen hade ännu på sommaren visat sig
äga vilja och kraft att träda i deras ställe. Tvärtom
lät det öfverallt i riket förljuda sig att herrarne
drogo ens med konung Christian, som redan låg
framför Stockholm med sin flotta. Sjelfva den gamle
Sturevännen, den fordom så käcke och manhaftige samt
till följd deraf älskade Hemming Gad, var med konung
Christian på flottan och hade nu på gamla dagar
blifvit dansk till sinne och tal.

Allt detta bidrog att göra folket nedtryckt. Modet
stals liksom bort ur barmen, man kunde ej säga huru
eller af hvem, – men det var så, och i stället kom,
om icke likgiltighet, så åtminstone en overksamhet,
en rådlöshet, hvilken snart kunde öfvergå till verklig
likgiltighet för fosterlandet, så till vida som man
lät saken hafva sin gång och började försona sig med
sitt öde att plöja sin teg och äta sitt bröd fastän
Dannebrogen skulle komma att svaja på Tre kronor och
Sveriges konung icke talade Sveriges tungomål.

Såsom naturligt var, visade sig yttringarne af folkets
sinnesstämning olika i olika delar af landet. I
de södra gränslandskapen, der man lidit mest, var
man mest böjd att gifva vika för nödvändigheten; ju
längre man deremot kom norr ut, desto mindre bågnade
man under motgångens tyngd, tills man i Dalarne –
detta den svenska sjelfständighetens stamland –
fann bonden lika färdig att offra lif och blod
för sin heliga sak nu som fordom.

Man lyssnade med ifver till berättelserna från
Stockholm och fru Kristina, och man frågade sig med
oro, hvarföre ingen kom och gjorde allvar af landets
befrielse.

Men ingen sådan hördes af. Det såg ut, som om allt
varit på god väg att få en gynnsam lösning der
borta på andra sidan elfven och långheden, utan
att vidare ett spjut behöfde lyftas eller en dalpil
afskjutas. Der fingo de hänga på väggen och rosta af
gammalt blod. Kanske skulle den dag snart randas, då
de åter skulle glänsa mot solen, såsom på Brunkeberg
i gamle herr Stens dagar, eller nu sednast vid Upsala
och Westerås.

Ovissheten om hvad som verkligen skedde i afseende
på rikets försvar och hoppet att hvad som skedde
dock var till rikets väl voro de omständigheter,
som i dessa aflägsna bygder så småningom beredde
vägen för samma overksamhet, som redan inträdt längre
söder ut i riket, der herrarne voro mäktigare och
inflytelserikare än här uppe mellan fjällen och
skogarne. Här uppe fanns ännu hopp och längtan att
den fosterländska saken skulle segra, men icke heller
mer. Det var, som när vintern kommer med frost och
snö. Ängar och dalar klädas i hvitt och ligga liflösa,
medan ännu elfven brusar mellan drifvorna. Men elfven
ensam förmår intet, och tilltager kölden, så lägger
sig istäcket äfven öfver honom.

Nu var solen viken från Sveriges folk, och äfven
dalkarlens sinne började, icke bågna, men hårdna till
under det oblida ödet.

»När allt kommer omkring», sade gamle Elf från Mora
kyrkoby och strök med handen öfver sitt silfverskägg,
»så lärer väl dock den unge jute-kungen lärt sig
något mera, än far och farfar, hvilka hade att göra
med gamle herr Sten och herr Svante, – Gud gifve dem
himmelrikets ro!»

»Och hvad?» sporde hans granne, som länge sutit tyst
och hört på.

»Att den, som vill vara herre i Sverige, måste akta
Sveriges lag och gamla goda sedvänjor!»

Grannen vid hans sida, som var Tomt-Mats från
Utmelands by, skakade misstroget på hufvudet.

»Så säger Rasmus ock, som nu i många år bott hos
oss i Mora!» tillade då Elf.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free