- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
130

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarte Sven. Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck. 1. På blomstergrön äng.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Kan dock vara jute till själ och sinne, som han är
det till namnet!» menade Tomt-Mats.

»Men Rasmus jute tjenade herr Sten, – Gud lemne honom
sin frid! Rasmus tjenade herr Sten i tro och ära!»
invände Elf allvarsamt.

»Och många gjorde väl det, som nu hära jute-kappor
öfver båda axlarne. Jag tänker de äro lätt räknade,
som nu vilja fullfölja herr Stens verk ... eller
hvarföre dröja de? Äro vi icke de samma som
fordom? Och hafva icke bönderna i Westmanland, i
Nerike och i Östergötland visat prof på sitt sinnelag,
efter som talet derom går? Hvarföre dröja de då,
om de finnas, hvilka kunna hjelpa oss ur nöden?»

Sedan Tomt-Mats yttrat detta, tystnade han, och Elf
strök sig öfver sitt skägg, medan hans höga panna
lade sig i djupa veck.

De stodo vid stranden af sjön, som utbredde sin
blanka spegel i sommarqvällen, och luften var så
hög och ren. Hörde väl den allsmäktige der uppe de
tunga suckar, som gingo ur männens hjertan, när de
besinnade, huru det nu stod till i det land, som
de älskade så högt, och som de värjt i oräkneliga
strider under dessa män, hvilka nu sofvo den eviga
sömnen? Hvad betyder väl tanken i mannens själ, när
den icke kan taga form i ord, och om den kan det, icke
höres af någon, utan är som om den icke vore uttalad,
en skuggas tal till skuggor? Men tanken kan utan ord
taga form i handling. Tanken är som perlan i hafvet
eller som malmådern i våra berg. Mången främmande
seglare plöjer hafvets vågor och främmande träd kunna
grönska på berget, men när mannen kommer, som vet,
hvar skatten är att söka, så hämtar han perlan eller
bryter han berget, och den dolda rikedomen kommer i
dagen och flyter fram under besvärjarens händer i en
fullhet, som ingen anat.

Sådan rikedom fanns i Sveriges bygder. Ära och tro och
kärlek till fadrens bud låg gullrent i bondens bröst,
men han talade icke mycket derom, och hans röst blef
icke hörd, medan de som nu hade makten voro i färd med
att svepa Sveriges rike i den danske konungens duk.

Men under tiden började fagert snack spridas ut från
danskvännerna, att konung Christian var den mildaste
herre, som icke ville annat än Sveriges väl, och
derpå trodde herrarne, derpå började ock allmogen
så småningom att tro. Ännu var talet ett annat bland
allmogen här uppe i Dalarne, men några månader till,
och man skulle äfven här fatta andra tankar, eller
i misstro sluta munnen till om hvad som verkligen
bodde i hjertat.

En liten båt syntes längst bort på sjön. Han flög
som en and öfver den blanka vattenytan, närmande sig
Moralandet.

Elf satte handen för ögonen, för att bättre kunna
se hvem mannen var, hvilken hade så brådt. Tomt-Mats
såg först hvem det var.

»Det är Svarte Sven!» sade han.

»Svarte Sven?»

»Ja, är det så, Elf!»

»Hvad månde han så vilja i vår bygd?» yttrade Elf, men
mera för sig sjelf, än emedan han derpå önskade svar.

»Hm!» genmälde Mats, »jag menar, att det just är här,
som han har sitt stamhåll.»

Elf sade intet, men ett drag af hjertesorg lade sig
öfver hans manliga anlete, och han vände sig om för
att vandra hemåt byn.

Men när de hade gått en stund, så kastade Mats blicken
tillbaka öfver sjön. Båten lade just då i land,
och en reslig bonddräng skyndade uppåt skogen.

»Der menar jag, att juten hafver godan vän!» sade
han derpå och stötte sin staf i marken, så att det
gnistrade omkring jernskon.

»Jutevän!» mumlade Elf.

»Ja, jutevän», återtog Mats, »Guds död, Elf, jag
menar du den gången tog ett hökägg i ditt bo.»

Elf svarade intet, han blott påskyndade sina steg. Men
Mats tillade helt lugnt:

»Se till, Elf, att han icke gör dig skada för gagn,
sedan du nu visat honom bort ifrån dig.»

Hvad Elf än tänkte om saken, så förblef han tyst,
och så skildes de båda männen åt för den qvällen.

Men ifrån skogen hördes vall-luren, och tonerna hördes
vida omkring mellan bergen. Der satt Elfs dotter,
den sköna Kari.

Korna betade i skogen, skällkon var helt nära,
och Kari satt som en drottning i sitt hof, fast hon
blott hade himlen till tak och de höga furorna till
drabanter och uppvaktande hofherrar. Nedanför henne
på sluttningen af berget lekte hennes lilla syster
bland blommorna, och hennes muntra skratt hördes så
klingande i den lätta och rena luften.

Öfverst från klippan, der Kari satt, hade man den
herrligaste utsigt öfver skogar och fält, och längst
bort låg Siljan och blänkte i qvällsolen som en ring
af guld kring den sköna nejden, hvarur den hvita
kyrkan med sin tornspira skymtade fram som en stilla
bön, en helgontanke riktad ur jordens grus mot Guds
himmel. Klippan sprang fram ur skogen och liknade på
afstånd ett utbygdt loft, som hängde fritt öfver ängen
der nedan. Man kunde endast på en omväg genom skogen
komma dit upp. Dock belönades man rikt för mödan,
när man väl kommit dit. Man sväfvade liksom ensam
med sina tankar mellan himmel och jord.

Mindre sällspordt än man skulle tro påträffar man
denna känsla för naturens skönheter hos det hårda
arbetets barn. Sjelfva dessa vall-låtar, som man
får höra ur skogens dunkla djup, hvad äro de väl i
all sin enkelhet annat än ett uttryck för hjertats
längtan att höja sig upp ur gruset, ur skiftningarna
mellan mörker och ljus, till ljusets och skönhetens
eviga hemland. Det ligger liksom i sjelfva tonerna
ett hjerta som lider, längtar och hoppas.

Men de tillhöra skogen, de måste ljuda under himlens
hvalf, – i den stora salen skulle de lika litet
passa, som vår tids musikinstrument skulle passa i
skogen. Vall-låten är folkvisans syster, men mycket
mera skygg. Den sednare har, såsom skalden sjunger,
låtit föra sig in i den granna salen, som prunkar af
storheter och grannlåter utan tal. Väl är hon darrande
och blyg och det ursprungliga friska, det egendomliga
i folkets hela skaplynne blickar ur hennes undrande
ögon, men hon sjunger dock, och alla lyssna till
tonerna fjerran ifrån. Ack, det ligger dock i dem
ett minne, ett barndomsminne af helsa och kraft, af
hopp och tro, – af samma längtan till ett bättre, som
systern endast låter höra bland skogarne och fjällen.

Sprungen ut ur folkets hjerta klinga de ännu lika
ungdomsfriskt som för tusende år, komma mot oss som
barn af evig ungdom och hviska till oss med barnets
fromma tillförsigt, att vi dock icke i verldens
hvimmel måtte glömma det gemensamma modershemmet,
detta gamla, goda, svenska, våra fäders land, som i
all sin fattigdom dock mäktat uträtta så mycket stort
i verlden. Hvad kunna vi väl på det hela taget med
all vår höga bildning, med alla våra från främlingen
lånade nya behof, – hvad kunna vi väl uträtta, som går
upp mot den enkla storhet, hvilken utmärker de gångna
tidernas män och qvinnor i all deras sträfva enfald.

Folkvisan i och för sig skiftar så väl i afseende
på uppkomst som förekomst efter de bygder, der hon
sjunges. Så finner man mera sällan den egentliga
riddarvisan i de bygder, der riddarlifvet var mera
okändt, och tvärtom. Men tusende och åter tusende
hafva sjungit dessa visor, njutit dervid, kännt tröst
i sorgen och lugn i stormen. Och ännu sjungas de,
och menniskohjertat tilltalas af dem lika, det må
klappa under siden eller vadmal.

Äfven Kari sjöng, der hon satt ensam, liksom sväfvande
mellan himmel och jord.

                Jag föddes hit till verlden
                långt bort i mörkan skog;
                jag finner ingen trogen vän,
                allt se’n jag miste mor.
        Det var den bästa vän, som verlden gaf mig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 11 15:49:52 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free