- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
131

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarte Sven. Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck. 1. På blomstergrön äng. - Vårbäcken. Klippans son. - Påfågeln.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Och en suck höjde hennes barm, och det klara ögat
skymdes af tårar, men munnen log, medan hon lutade
sig tillbaka mot klippväggen och fortfor:

                Och kunde jag mig fara
                allt öfver hafvet blå,
                fäll’ skulle jag finna vännen min,
                om än han lefva må.
        Det var den bästa vän, som verlden gaf mig.

Ett hjertslitande skri hördes från ängen på
bergssluttningen.

Kari flög upp ur sina drömmar och lutade sig fram
öfver klippranden, men den syn, som här mötte hennes
ögon, kom henne att blekna af fasa, och hon stod för
ett ögonblick, som om hon plötsligt blifvit förbytt
till sten.

Hon såg en björn, rest på bakfötterna, nalkas
barnet.

Det var ett ögonblick af sådan själsspänning, att
hvarje försök att med ord beskrifva, hvad som föregick
i hjertat, vore omöjlig och blefve matt. Hon och den
lilla voro Elfs enda barn, sedan hans son blef borta
i det förfärliga Långfredagsslaget, och han hade i
synnerhet Lill-Anna kär, efter hon mer än den äldre
systern trängde till hans vård. Och nu skulle denna
glädjeblomma ryckas undan honom!

Sådan var den första rediga tanke, som sprang fram
för Kari. Men hon hade den knappast klar för sig,
förr än taflan förändrades framför hennes ögon. Der
funnos flera än hon som vandrade i skogen denna qväll,
och barnets skri hade framlockat den, som hon väl
minst af alla väntat.

Hon såg en skulderbred man störta fram med yxan i
högsta hugg. Lill-Anna var åtminstone för ögonblicket
räddad, men nu uppstod en strid på lif och död mellan
björnen och den djerfve skogsvandraren, – en strid
som varit värd att skåda. Den varade en kort stund,
så låg den väldige fienden död i sitt blod framför
sin besegrares fötter. Men äfven han blödde. Halfva
ansigtet tycktes vara en enda blodmassa.

Utan att akta derpå skyndade han fram till Lill-Anna,
som af förskräckelse ej ens tänkt på att springa sin
väg. Och han tog barnet på sin arm och aflägsnade sig,
tydligen i riktning mot byn, dit stigen slingrade sig fram
öfver ängen genom den angränsande skogen.

Kari stod och såg efter honom, tills han försvann
under trädens skugga, och det såg ut, som om den
sista synen inneburit för henne lika mycken fasa,
som den första. Så helt och hållet förlamad stod
hon der i andlös förbidan lyssnande efter ljudet af
de kraftiga stegen långt efter sedan de icke mera
kunde förnimmas. Men liksom hade hon lika plötsligt
fattats af tanken, att hon gjort sig skyldig till
en försummelse, som hon ville godtgöra, ryckte hon
sig beslutsamt upp ur sina tankar och vände sig om
för att stiga ned och skynda efter den bortgående.

Då hörde hon en häftig ordvexling, som förmådde
henne att ännu dröja qvar. Ljudet kom från skogen,
der mannen med Lill-Anna försvunnit, och det varade
icke länge, så såg hon på andra sidan skogen tvenne
af sin faders drängar skynda bort med Lill-Anna.

Men räddaren såg hon icke vidare.

När hon sjelf kom hem om qvällen, fick hon höra huru
det förhöll sig. Den ena drängen talade om det för
henne.

»Det var en Guds nåd och vår frus tillika», sade han,
»ty han vill endast förderf öfver Elfvens hus!»

»Svarte Sven?» sporde Kari.

»Ja, Svarte Sven», återtog drängen. »Han var på väg
till bys, sade han ... ja, den byn känna vi. Det
bar raka vägen till skogs, der Svarte Sven har sitt
tillhåll bland stigmän och missdådare ...»

»Och hvarföre tror du det ...?» frågade Kari.

Men Jerker, drängen, blef halft vred öfver frågan.

»Hvarföre ...? Och det spörjer du, Kari, som är
Elfvens egen dotter ... Dock vet du så väl som jag
och alla, att sedan Elf visade Svarte Sven bort med
skam och nesa ur sin stuga, så är af honom intet annat
än ondt att vänta för Elfven och hela hans hus».

»Men hvad ondt ville han då nu?» frågade den
ohjelpliga Kari.

»Draga till skogs med Lill-Anna!»
blef den vredgade Jerkers svar.

(Forts.)

Vårbäcken.



Från skogarnes gråsprängda klippor
        Jag leder min våg,
        Och hän går mitt tåg
Bland ängarnes blomstrande sippor.

Så gladt går jag fram på min bana,
        Och solen, så mild,
        Ses spegla sin bild
I vågen af urgammal vana.

Den betande hjorden jag skänker
        Sin dryck af min våg,
        Och under mitt tåg
Jag skum på små blommorna stänker.

I djupet kristallsalen glimmar,
        Der Necken en gång
        Sin ensliga sång
Uppstämde i vårqvällens timmar.

Än klingar den gyllene strängen
        Ur böljorna blå,
        När elfvorna gå
I ringdans på daggiga ängen.

Som menniskoanden jag ilar
        Mot obekant verld,
        Så snabb på min färd,
I verldshafvets famn först jag hvilar.

Klippans son.

Påfågeln.



Hönsfåglarne äro verkliga verldsborgare, de träffas
öfverallt i de mellan vändkretsarne belägna länderna,
från Afrikas sandöknar, der strutsen ilar fram med
vindens snabbhet, till nordens fjälltrakter, der
snöripan löper omkring på de hårda drifvorna. Ingen
fågelgrupp räknar så många arter, skilda till vanor
och utseende. Ett stort antal af dessa arter utmärker
sig genom den mest slösaktiga färgprakt, såsom
t. ex. fasanerna, perlhönsen, för att icke tala om vår
gamla prydliga hustupp, som icke gifver många af sitt
slägte efter, vare sig i drägt eller nobla later.

Men påfåglarne äro ändock högsta hönsen, der det blir
fråga om en täflan om skönhetens pris. Också hafva
de sedan urminnes tider varit beundrade, till och
med dyrkade, dels för sina fjädrar, dels för sitt
ypperliga kött.

De romerska magnaterna plägade bjuda sina gäster
på stufvade påfågeltungor, hvilket icke var någon
hvardagsmat, då ett par påfåglar betaltes med summor
af sex- till sjuhundra riksdaler i vårt mynt. Men att
det icke blott var gourmanderna som skänkte påfågeln
sin uppmärksamhet kan man se deraf, att fågeln var
helgad såsom attribut åt Juno, den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free