- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
132

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påfågeln. - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXII. Magnus Gabriel De la Gardie. Axel Krook.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

verldsherrskande gudens gemål, såsom man finner af mynt och
skulpturarbeten från denna tid, der gudinnan alltid
afbildas med en påfågel vid sidan.

Det vigtigaste kännetecknet för denna fågelart utgöres
af de utomordentligt utvecklade stjerttäckfjädrarne;
för öfrigt äro påfåglarne större än de flesta
hönsfåglar, kraftigt byggda, med temmeligen lång
hals, litet hufvud och korta vingar. Hufvud,
hals och bröst äro vanligen praktfullt purpurblå,
stundom smaragdgröna med skiftande guldskimmer,
ryggen djupgrön med kopparfärgade ränder eller
teckningar i form af en mussla. De egentliga
ving- och stjertfjädrarne äro ljust nötbruna, men
täckfjädrarne, som börja nästan vid halsen, äro gröna,
guldglänsande och praktfullt tecknade med ringar eller
ögon. Alla resande, som sett påfågeln i hans vilda
tillstånd, äro enstämmiga i sin beundran öfver hans
skönhet och försäkra, att den som endast sett tama
fåglar icke kan derom göra sig en föreställning. Om
hösten fäller tuppen sin prydliga stjert; då blir
han modstulen och drager sig ur sällskapslifvet,
ett rof för sorgliga betraktelser öfver all tings
fåfänglighet. Men om våren växa fjädrarne tillbaka i
sin utomordentliga skönhet, och då kan han å nyo gå
ut för att täfla om de huldas ynnest.

Ingenting är hos påfågeln mera anmärkningsvärdt
än hans högfärd och behagsjuka. Liksom vissa
vackra fruntimmer, lefver han endast för att
kokettera. Om han ser sig observerad, beundrad,
vaknar genast fåfängan i hans hufvud, och han börjar
kråma sig. Vingarne lösas och släpa ned på marken,
stjerten bredes ut i en majestätisk ring och skakas af
konvulsiviska rörelser, han vänder sig åt alla sidor
för att visa sina fjädrar i den fördelaktigaste dager,
hans öga är fullt af egenkärlek och hvarje rörelse
af hufvudet tyckes säga: »Är jag icke vacker?»

»Stolt som en påfågel» har derföre blifvit ett allmänt
ordspråk.

Påfågeln är emellertid icke så dum som han är
högfärdig, ehuru dessa egenskaper vanligen bruka
följas åt. Han är tvärtom full af förstånd, men af
elakhet derjemte –

Angelus est pennis, pede latro,
voce gehennus.


Hvilket vi kunna öfversätta med, att påfågeln
har engelns vingar, tjufvens fötter och demonens
stämma. Hvad fötterna angår, så hafva parkvaktare
och trädgårdsdrängar ett otroligt besvär till följe
af de skador som fågeln gör. I de delar af Ceylon,
som sällan besökas af européer, och der påfåglarne
äro mycket talrika, är det omöjligt att sofva om
nätterna för deras ihärdiga starka skrik.

illustration placeholder
Påfågeln.

Påfåglarnes egentliga hemland är Ostindien, med
Ceylon och Sundaöarne. Vanligtvis uppehålla de sig
i skogssnår eller dschungler, omgifna af öppen mark,
men i Sydindien gå de äfven uppåt bergen och träffas
ända till sex tusen fot öfver hafvet. I många trakter
af detta land är påfågeln ett heligt djur, och den
som dödar en sådan betraktas som en svår förbrytare
och sväfvar i verklig lifsfara, i händelse han gripes
på bar gerning. Vid många hinduiska tempel uppehålla
sig stora skaror af halfvilda påfåglar, hvilkas vård
åligger presterna; de sluga fåglarne märka snart
att de äro beskyddade och veta på många sätt draga
fördel deraf, i synnerhet om
de förföljas. För européerna, och i synnerhet för
deras hundar, bära de deremot en inrotad rädsla. Deras
värsta fiende är dock tigern, och för honom blifva
de ett lätt byte, ty då de skrämmas, flyga de icke
upp, utan löpa utefter marken och nås då af tigern,
ofta i första språnget. Så snart de misstänka någon
sådan fara äro de ytterst försigtiga och sitta stilla
i träden. Gamla tigerjägare kunna af påfåglarnes
beteende bestämdt säga, om tigrar äro i närheten
eller icke.

Hvad lefnadssättet i öfrigt angår, så är påfågeln
icke ömtålig för klimatiska förändringar, och det är
ganska troligt, att han, liksom fasanen, skulle låta
utplantera sig. I zoologiska trädgårdar behåller han
om vintern den sofplats han tagit om sommaren, äfven
om man tillredt särskilt uppvärmd sofplats, ja, man
har till och med sett honom vid snöfall sitta lugnt
stilla och låta insnöa sig, utan att detta bekommit
honom det ringaste. Det är dock antagligt att fågeln
i ett kallare klimat snart skulle förlora mycket af
den färgglans som är hans stolthet och glädje.

Ett fosterländskt Bildergalleri.



XXXII.

Magnus Gabriel De la Gardie.

En romantisk episod, ofta besjungen och af en krönt
skriftställare för skådeplatsen lämpad, är i vår
historia Gustaf Adolfs kärlekshandel med Ebba Brahe,
hvars bländande fägring var föremål för samtidens
beundran. Den sköna fröken måste, som vi veta, afstå
från sin konungslige älskare, ty statsskäl talade,
och mångas hjertan hafva de krossat. Hon äktade i
stället den unge, af segrar och ära höljde hjelten
Jakob De la Gardie, vid hvars sida hon blef en god och
praktisk husmoder, som skänkte sin make ej mindre än
fjorton barn, ett antal som väl är egnadt att skingra
ungdomens romantik.

Bland dessa fjorton var, den fjerde i ordningen,
Magnus Gabriel, född i Reval den 15 Oktober 1622. Han
erhöll sin första undervisning i föräldrarnes hus,
med Mylonius, sedermera känd under namnet Biörenklou,
till lärare. Begåfvad med goda anlag, höll den
tolfårige gossen inför rikets församlade ständer
ett latinskt tal öfver Gustaf II Adolfs död och for
1635 med sin lärare till Upsala, der han arbetade
flitigt, höll flere latinska tal – det enda språk
på hvilket då en bildad svensk kunde retoriskt och
poetiskt uttrycka sig, så hade det gått nedåt med det
herrliga norräna-mål – och blef år 1639 akademiens
rector illustris på grund af sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free