- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
134

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXII. Magnus Gabriel De la Gardie. Axel Krook.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

September samma år upphöjdes grefve Magnus till
riksråd, i trots af Oxenstjernas motstånd, hvilket
sedan föranledde en alltjemt fortfarande missämja
mellan statsmannen och gunstlingen. Den förre fruktade
tydligen att den sednares inflytande skulle på ett,
enligt rikskanslerens förmenande, icke gagneligt
sätt sträcka sig äfven till politiken; men i det
hänseendet tog Kristina icke gerna råd af någon annan
än sig sjelf.

Då prinsen Carl Gustaf, De la Gardies svåger, emottog
högsta befälet öfver svenska hären i Tyskland,
åtföljde grefve Magnus honom med titel af general
öfver svenska och finska milisen; men det gick honom
här som i Danmark: då han väl kom till Prag för att
deltaga i belägringen, ljöd fredstrumpeten, och det
trettioåriga kriget var slut. Drottning Kristina åtog
sig bemedlingen mellan Spanien och Frankrike och
satte för ändamålet, i den hemkallade Adler Salvii
ställe, De la Gardie vid Johan Oxenstjernas sida. Han
biträdde äfven Carl Gustaf, som i Nürnberg vakade
öfver fredsvilkorens verkställande, och utnämdes till
generalguvernör i Lifland, hvilket embete han likväl
knappast hann att tillträda, innan han kallades till
Sverige, för att emottaga en ny och högre värdighet.

Han kom till drottningens kröning, praktfull och
stolt, förärande sin herrskarinna den silfvertron,
på hvilken hon skulle sitta, då hon kröntes, och
som ännu i dag utgör den svenska konungastolen. I
sin öfversvallande nåd gaf drottningen honom nya
förläningar och upphöjde honom efter hand till
riks-kammarråd och lagman öfver Vestergötland och
Dalsland samt slutligen till riksskattmästare.

De la Gardie stod nu, lysande och afundad,
på spetsen af sin lycka, då han genom ett par
utlänningar plötsligt slungades ned från sin höjd,
sålunda afgifvande ett nytt bevis på sanningen i den
gamla satsen, att konungagunst, liksom folkgunst,
är bedräglig som hafvets skum. Bådadera kasta förr
eller sednare med grymhet bort den leksak, som de
nyss förut med sådan ifver och förkärlek omfattat,
och fallet innebär djupa lidanden för den olycklige.

Första tecknet till gunstens upphörande visade sig,
då drottningen för sin sjuklighets skull inkallat den
franske läkaren Bourdelot, som sjelf var, heter det,
gudsförnekare, ateist, och med hån förtrampade allt
heligt och ädelt. Han visste att helt och hållet
vinna drottningen för sig samt skilde henne ifrån de
allvarsamma statsmännen, i synnerhet svenskarne. Den
undanträngda adeln fattade ett dödligt hat till den
nye gunstlingen och fordrade hans aflägsnande, hvilket
drottningen motsatte sig. Grefve Magnus klagade
då en dag hos drottningen öfver, att »Bourdelot
gjorde henne så kallsinnig mot honom, som mot de
andra svenska herrarne». Drottningen förnekade,
att så var förhållandet. I det samma inträdde
Bourdelot i rummet. Underrättad om samtalsämnet,
förklarade han sig icke hafva yttrat ett enda ord mot
de svenska herrarne. Grefve Magnus åberopade då som
vittnen tvenne vid hofvet vistande, honom tillgifna
fransmän. Dessa förnekade uppgiften, och grefven
skulle nu stått som ljugare, om icke drottningen
trott honom och förvisat de båda fransmännen såsom
fega bakdantare.

Men en annan liknande tilldragelse skulle följa och
den blef ännu ödesdigrare. I slutet af November
1653 (kort efter det Bourdelot måst resa till
följd af det missnöje hans stegrade gunstlingsskap
framkallade) befann sig drottningen i Upsala. Han
begagnade detta tillfälle att å nyo klaga öfver att
drottningen misskännt hans tänkesätt och beskyllt
honom för trolösa syften. Som sagesman uppgaf
han öfverstallmästaren Steinberg och öfverste
Schlippenbach, hvilka båda dock nekade, så att
De la Gardie stod som lögnare. Efter åtskilliga
skriftvexlingar och samtal måste De la Gardie
uppgifva allt hopp. Han lemnade hufvudstaden, reste
till Ekolsund, och återkom ej vidare till Kristinas
hof. Befattningen som riksskattmästare lemnade han
äfven. Från Ekolsund afflyttade han sedan till Leckö.

Då drottningen nedstigit från tronen, hoppades De la
Gardie att af sin svåger, den nya konungen, genast
blifva åter insatt i sin värdighet. Men Carl Gustaf
dröjde dermed,
af grannlagenhet för sin välgörarinna, och äfven
derföre att Oxenstjerna afrådde hans upphöjelse
på nytt, emedan han icke var så skicklig dertill
som det behöfdes. Konungen erbjöd honom då
guvernörsbefattningen öfver Estland och Ingermanland,
hvilken grefven likväl afslog såsom under sin
värdighet. Efter Oxenstjernas nu inträffade död
kallades deremot De la Gardie, som städse visat en
Mæcenas’ omhugnad för vetenskaperna, till Upsala
universitets kansler, hvilken utmärkelse han med
naturlig tillfredsställelse mottog. Återkommen
till hofvet, der han vid sin svågers förmälning gaf
lysande fester, återfick han sina fordna befattningar,
ehuru högsta vården om statens penningeverk ej mera
tillföll honom, och upphöjdes till generalguvernör
öfver Westergötland m. fl. landskap. När fejden
mot Polen utbröt, sattes grefve Magnus i spetsen för
trupperna i Ingerman-, Est- och Lifland med den stolta
titeln af konungens löjtnant. Han lyckades här utföra
det brydsamma uppdraget att eröfra Litauen, utan
att direkt bryta med Ryssland. Under ett omedelbart
derefter utbrutet »uppror» mot svenskarne, hade han
den grymheten att låta nedhugga 1500 vapenlösa bönder,
hvilket dåd väckte förbittring hos höga och låga och
gjorde svenska namnet hatadt.

I det strax derefter utbrutna kriget mot Ryssland,
utmärkte sig De la Gardie vid försvaret af Riga,
dervid kraftigt understödd af stadens kommendant,
Helmfelt. Sedermera tog han liflig del uti
fredsunderhandlingarne med Ryssland och Polen och
äfven uti kriget och freden med Danmark. Freden i
Oliva var hans verk.

I förmyndareregeringen intog sedan De la Gardie,
enligt Carl Gustafs särskilta testamentsförordnande,
en framstående plats, ehuru han ingalunda
eftersträfvat den, utan tvärtom förut ifrigt
undanbedt sig det redan då honom tillbjudna embetet
som rikskansler. En tid var han alldeles enväldig inom
förmyndareregeringen, men detta varade likväl icke
länge. Han visade sig stolt och högdragen och skaffade
sig derigenom en mängd fiender, hvilka blefvo desto
farligare, som han sjelf ofta och länge låg på landet,
der han öfverlemnade sig åt nöjen och overksamhet.
Under hans regime ökades statens utgifter ständigt,
liksom ock hans egna. Hans inkomster voro visserligen
ofantliga, men de kunde likväl icke räcka till, och
sqvallret var genast framme och talade om gåfvor från
franska hofvet, desto hellre, som han städse ifrigt
förordade förbund med det samma, deri alltjemt trogen
sin redan i ungdomen hysta politiska åsigt. Detta
minskade hans anseende, hvartill ytterligare kom,
att han ännu en gång beträddes med osanna uppgifter
vid ett uppträde med ett utländskt sändebud. Den
mest verkande orsaken till hans anseendes fall blef
dock bremiska krigets obetänksamma begynnande, slappa
utförande och snöpliga slut, hvari De la Gardie hade
en stor skuld.

Under sista tiden af förmyndareregeringen rådde en
bekymmersam osäkerhet inom förvaltningen. Makten
vacklade mellan partierna De la Gardie och Bjelke,
tills slutligen Johan Gyllenstjerna började kring
sig samla anhängare, i det han uppträdde som en djerf
frihetskämpe emot det hittills följda aristokratiska
godtycklighetssystemet. Det fanns dock ett område,
på hvilket De la Gardie härunder verkade på ett
sätt, som skall i all tid göra hans minne äradt:
vetenskapens, vitterhetens, konstens. Han var i ordets
fulla bemärkelse en Mæcenas. De fleste af sina slott
uppförde eller tillbyggde han sjelf, såsom Leckö,
Höjentorp, Ulriksdal, Ekholmen m. fl.; ej mindre än
37 kyrkor njöto på samma sätt af hans frikostighet,
och Warnhems kyrka utmärktes af honom särskilt;
han byggde också der ett praktfullt grafkor åt sig
och sin gemål. Stora summor gåfvos af honom åt skolor
och embetsverk. Genom beställningar af altartaflor,
väggmålningar och bildverk gaf han sysselsättning åt
främmande och inhemska konstnärer. Hans vid Ekholmen
anlagda trädgård ansågs på sin tid som en bland de
förnämsta i Norden. Han anlade ock den nya staden
Lidköping, hvars ännu midt på torget belägna rådhus är
ett minne från hans dagar. Sveriges språk, häfder och
minnesmärken voro föremål för hans synnerliga gunst.
»Vi hafva», sade han, »genomforskat hela den grekiska
och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free