- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
135

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXII. Magnus Gabriel De la Gardie. Axel Krook. - Vestgöta Lejon. A.-E.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

romerska fornverlden; men deremot lemnat i
oförtjent glömska våra förfäders öden, vishet och
tungomål» – ord, hvilka ännu i dag icke sakna all
tillämplighet. För att godtgöra felet, stiftade han
år 1666 antiqvitetskollegium, åt hvars ordförande,
Stjernhjelm, han lemnade sitt eget hus i Upsala
till boställe. Sjelf hade han på sina slott stora
boksamlingar samt bekostade utgifvandet af flera
vigtiga arbeten, såsom Stjernhööks Svearnes och
Göternas gamla lagar. Åt Upsala akademi förärade
han den namnkunniga, i sitt slag enda handskriften
af evangelierna på götiska efter Ulphilas’ egen
öfversättning, hvilken ännu är nämda universitets
stolthet. Königsmark hade vid Prags eröfring kommit åt
denna skatt och förde den hem till Sverige. Drottning
Kristina antingen skänkte eller lånade den åt en af
sina lärde gunstlingar, Vossius, som tog den med sig,
då han reste. De la Gardie återköpte den i Flandern
för 600 dukater. Med förkärlek umgicks han med lärde
och vitterhetsidkare. Stjernhjelm var hans synnerlige
vän. Sjelf var han vältalare både på svenskt och
latinskt tungomål, hvarom arkivet på Löberöd bär
vittne.

Emellertid gräfde sig oviljan allt djupare under
honom, och då Carl XI sjelf besteg tronen samt
omgaf sig med Gyllenstjerna och hans vänner, var
det lätt att se, att den hittills mest lysande och
mäktige aristokraten skulle snart falla – och han
föll. Vid reduktionen beröfvades han ej blott alla
sina förläningar af kronan, utan äfven sina köpta
familje-gods och till och med Ekholmen, hvilket
Johan III skänkt såsom ett Wasagods åt sin naturliga
dotter, hans farmor. Ofantliga penningsummor utmättes
af honom, som ej ens fick förklara sig. Fastän från
rikskansler blifven riksdrots, i hvilken egenskap han
skulle utöfva högsta tillsynen öfver lagskipningen,
måste han sjelf vädja till konungen mot domstolen. De,
som förut bugande trängts i hans förmak, skydde honom;
endast de lärde och vittre förblefvo trogna. Det
berättas, att då hans ende återstående lakej sjuknat,
måste han, fastän sjelf sjuk och bruten, betjena både
honom och sig. När Höjentorp, hans gemåls egendom,
henne fråntogs, med alla dess inventarier, blefvo
sjelfva sängkläderna, på hvilka hon, konungens egen
faster, af sorg och sjukdom nedsjunkit, borttagna.
Franzén anför denna sägen såsom trolig. Han
berättar äfven att den olycklige sökt tröst i
religionen. Carlberg hade genom
köp af Gyllenhjelms arfvingar en tid tillhört De la
Gardie och kallades då Magnusberg. Han förskönade
det med tillbyggnad af flyglar och en park,
som efter den i Versailles pryddes med dammar,
vattensprång och bildstoder, med orangerier och
tempel, hvaribland ett låg på en bergshöjd, der man
har utsigt öfver hela det sköna landskapet jemte
en del af hufvudstaden. Egendomen tillhörde nu hans
svåger grefve Stenbock, men han fick här skydd under
förföljelsen och vandrade omkring i den nu lummiga
parken, begrundande såväl den klassiska ålderdomens
vishet som uppenbarelsens sanningar. Han utsirade
slottets väggar med tänkespråk, hvilka bringade honom
sjelf tröst och hugsvalelse, såsom: »Då lyckan smeker,
bedrar hon» – »Dygden, då hon lider, vinner» – och
den från Seneca lånade satsen: »Lemna allt, innan
du sjelf lemnas, att när döden kommer, han intet må
finna att ifrån dig taga» m. fl. I psalmsången gaf
han ock uttryck åt lifvets bräcklighet, men jemväl åt
förtröstan på det kommande. Af honom är den allmänt
sjungna dödspsalmen:

O, usla lif! o, bräcklighet!
Ho dig kan rätt betrakta,
Han må din lust och herrlighet
Ej synnerligen akta!

Sedan han tagit afsked från alla sina återstående
befattningar, reste den tungt hemsökte gamle med sin
gemål till godset Vängarn, der han afled den 26 April
1686, hvarefter han begrofs den 26 September samma
år med stor ståt – ironi! – i Riddarholmskyrkan. Hans
gemål följde honom året derpå i döden, och bådas lik
finnas nedsatta i grafkoret i Varnhem.

Enligt en af hans samtida, hade han något majestätiskt
i sin växt och ett vänligt, med värdighet blandadt
behag i sina åtbörder, som gjorde att alla, med ögonen
fastade på hans ädla gestalt, funno honom ej mindre
hänförande att se än att höra. Främlingar beundrade
honom främst »och bekände att de ibland män nedom
tronen aldrig sett någon, som kunde med honom täfla».

Vi måste här sluta denna tyvärr för ofullständiga
teckning af en man, hvilken hade stora fel, men äfven
stora förtjenster, och städse skall hafva sitt blad
i den svenska häfden, för hvars återupprättande han
sjelf med varm kärlek verkade.

Axel Krook.

Vestgöta Lejon.



Liksom i hvarje menniskas sinne finnes nedlagdt
fröet till den obestämda, men mäktiga längtan,
som fyller hennes håg och drifver hennes tankar
ut i verlden, bort från de dagliga bestyrens snäfva
krets, bort från den personliga erfarenhetens
inskränkta gränser, bort mot det obekanta, det
oändliga; så dragas också folken, liksom fyllda af
en vingstark anda, utåt och mot ett mer eller mindre
aflägset mål.

En skilnad finnes dock. När den enskilte som oftast
fastnar i sina drömmars garn och hängifver sig åt
tankespekulationer, för svagögda att kunna stiga
mot solen, för vingelfotade att kunna hafva fäste
på jorden, har folkandan ännu oftare ett bestämdt
praktiskt syfte, som den vill befrämja.

En yttring af denna längtan eller sträfvan, huru man
vill, se vi i den hos alla folk uppenbarade åtrån
att komma till verldshafvet. Det är också sant att
hafvet är den bäste grannen man kan hafva, ty det
grannskapet bereder endast fördelar. Man behöfver
icke fiska perlor ur dess djup, för att i det hafva
en outtömlig skattkammare, och det bjuder villigt
sina rika skänker, utan att fordra något tillbaka.

Svenskarne hafva, de liksom andra, kanske framför
andra, vågat mycket för att äga fast fot vid
hafvet. Hvarje blad i våra striders historia bär
derom vittne. Hvilka oerhörda uppoffringar af blod
och penningar underkastade sig icke vårt folk i förra
tider för att behålla i sitt våld det smala hörn
af Westergötland med den goda hamnen vid Göta elfs
utlopp? Och, å andra sidan, hvilka ansträngningar
gjorde icke de
båda omgifvande grannarne, danskarne i det närbelägna
Halland och norrmännen i det lika nära belägna
Bohuslän, för att bemäktiga sig äfven denna strandbit
och derigenom afskilja Sverige från hafvet – från
den fria samfärdseln med andra länder! Den tiden,
eller så länge Danmark med sin sundska tull som en
mara tryckte på Östersjöns skeppsfart och handel och
då ännu navigationen var föga utvecklad och ångans
kraft ännu en olöst hemlighet, var det icke samma
fördel som sedermera och i våra dagar att äfven vid
Östersjön äga strand och hamnar.

I de ständiga och blodiga fejder, hvartill denna
lilla landsträcka gaf anledning och hvarom några
antydningar lemnades i ett föregående häfte, i
uppsatsen om »Vestkustens fordna nyckel», det gamla
Elfsborg, spelade den gamla Gullbergs fästning en
mycket framstående roll, emedan hon åt landsidan
mot norrmännens eröfringsplaner och angrepp utgjorde
den enda eller förnämsta stödjepunkten för svenska
väldet i denna trakt. I synnerhet blefvo dessa strider
häftiga sedan en stad af svenskarne blifvit anlagd
vid eller nära elfmynningen, ty den staden var »juten
en nagel i ögat», såsom man den tiden uttryckte sig
i Sverige.

Den nuvarande, till förfall lemnade skansen Lejonet
uppbäres af samma grund som den vida bekanta
fästningen Gullberg eller Gullbrandshus, hvilken
beherrskade elfven och inloppet till den samma samt
skyddade staden, då den, under namnet Nya Lödöse, hade
den plats, hvarom namnet »Gamla staden» ännu påminner.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free