- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
139

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saltet.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Saltet.



Så långt tillbaka, som någon historia går, se vi att
saltet varit både kändt och värderadt. I Österlandet
är bruket att dela salt och bröd af ålder en symbol
af gästfriheten och vänskapen, och denna sed är så gammal,
att ingen torde säga när eller hvarföre den uppkommit. Redan
i de äldsta språkbruk begagnas det i figurlig och icke- figurlig
betydelse.

"Sale et facetiis Cæsar vicit omnes", säger Cicero. –
Cæsar öfverträffade alla i salt och skämt. Till och med soldaten
fick ett salarium, en saltpenning, af hvilken orsak är
svårt att förstå, emedan salt har egenskapen att reta törst
och matlust, men soldaten har i alla tider haft lika godt förråd
på båda delarne, som i allmänhet brist på medel att
tillfredsställa dessa behof.

Saltet uppträder i naturen uti fyra olika hufvudformer:
såsom beståndsdel af hafsvattnet, såsom bergsalt och, hvad som
nära sammanhänger dermed, i saltkällor samt slutligen i
stillastående saltsjöar och saltöknar. Hafsvattnet synes dock vara
den moderlut, hvaraf allt salt ursprungligen uppstått; saltsjöar,
saltöknar samt aflagringarne i kalkbergen eller de derur
framsipprande saltkällorna hafva alla sitt ursprung från en tid, då
hafsvattnet svallade öfver de ställen, der salt förefinnes.

Tusen skålpund hafsvatten innehålla tjugufem skålpund
rent och omkring nio och ett halft skålpund bittersalt.
Hvarifrån detta rena och bittra kommer, vet ingen dödlig.
Då det bittra saltet i allmänhet är lösligare än det rena, så
kan man genom afdunstning i stort skilja dem från hvarandra.

I nordligare trakter, såsom i Skotland, kokas det
omedelbarligen i jernpannor; i södern, der flacka stränder och
düner förekomma, har man deremot saltgårdar, marais salans.
Vid nedre Charente och Loire är många qvadratmils vidd
upptagen utaf dylika saltgårdar; de bestå af stora, med lera
tillstampade bassiner, i hvilka hafsvattnet släppes in och sedan
får fördunsta.

Hvad solen uträttar i södern, det gör kölden i norden.
I Sibirien och Okotska hafvet skiljer man saltet från vattnet
genom att låta detta frysa till is – saltet fryser icke, utan
afsöndrar sig från vattnet, samlas derpå i högar, alla lösliga
bittersalter frånskiljas och så är saltet ätbart.

I de klara saltkristallerna finnas, hvad som för mången
nog låter alldeles otroligt, millioner små djur med kött
och blod. De små varelserna voro en gång helt muntra och
lifliga, de förlustade sig i saltgroparne vid hafvet; men en
dag sken solen hett, då stelnade elementet helt plötsligt och
de små djuren voro med ens förvandlade i salt, liksom Lots
hustru, och såsom hon konserverade för alltid. Under
mikroskopet kan man ännu se dessa små djurkroppar. Ja, när
arbetarne vid Berchtesgaden [1] hafva upplöst det ljusröda
salt, som der upptages, så bortkasta de den olösliga
återstoden, emedan den genast börjar jäsa och ruttna, hvaraf
till och med den okunnige kan sluta att deri finnes kött,
som först efter så lång död öfvergår till förruttnelse. I
Wieliczka finnes ett tolf fot mäktigt lager af s. k. knistersalt;
löser man en större mängd deraf, så börjar det
plötsligt att spraka och knastra. Det är pressad kolvätegas,
som genom lösning i vatten får luft och spränger de tunna
kristallväggarne med en svag knall – återstoden af organiska
väsen. Löses saltet under mikroskopet, så börjar genast en
mängd små gaskulor att röra sig i vattnet, så att hela massan
ser ut att på en gång hafva blifvit lefvande. Det gifves salt,
som af sådana bituminösa ämnen erhåller en fullkomligt svart
färg. Saltets substans har dermed intet att skaffa, ty den är
färglös och består blott af de två kemiska ämnena chlor
och natrium.

Mot solstrålarne förhåller sig saltet ganska egendomligt;
under det alla fasta kroppar absorbera solstrålarne och värmas
deraf, så låter saltet dem passera igenom sig utan att
förändras. En saltskifva, begagnad till kakelugnsskärm, skulle vara
ungefär som att hafva ingen, under det is förhåller sig alldeles
motsatt och absorberar nästan alla solstrålar som träffa dess
yta. Detta är hos saltet en högst märkvärdig egenskap.
Kommer det i eld, så smälter det, men knappt har detta skett,
så springer det i luften, d. v. s. det förflygtigas.

Saltet löses, som bekant, lätt i vatten. Rent salt löser
sig i nästan samma mängd i kallt som i varmt vatten och
visar åter häri en märkvärdig egenskap. Andra salter, t. ex.
alun, äro 520 gånger lösligare i varmt vatten än i kallt. Vid
kokningen af saltkällvatten, afsätter sig saltet i små kristaller
vid kokkärlet och uppsamlas efter hand. Ju snabbare vattnet
afdunstar, ju finare blir saltet; när afdunstningen går långsamt
blifva kristallerna desto större.

De stillastående saltsjöarne äro, kan man säga, verkliga
förrådskammare. Alla sjöar utan aflopp pläga vara salthaltiga,
i synnerhet i trakter, hvilka förr bildat hafsbotten. Hvem har
icke i våra dagar hört talas om mormonernas saltsjö? om
de uttorkade saltpannorna i Afrika, dem Livingstone beskrifvit
och hvilka med sin glittrande spegel bedraga den törstige
vandraren? Eltonsjön i nedre Wolga-steppen, norr om
Kaspiska hafvet, är tre mil lång och två mil bred, med så grundt
vatten, att den kan vadas öfver, och lemnar årligen en skörd
af en och en half million, stundom till och med fyra
millioner centner salt! Saltet afsätter sig i en skorpa på botten
och arbetet med dess upptagning är utomordentligt svårt.
Det verkar nämligen så smärtsamt på huden, att man måste,
till och med på hästarne, omlinda benen med tyg. Arbetarne
söka att, så godt sig göra låter, skydda sig genom höga och
vattentäta stöflar. För att kunna gå på bottenslammet binda
de brädlappar under fötterna, men ve den olycklige, för hvilken
saltskorpan brister! Han finner en säker död i bottengyttjan.
Det är intet tvifvel underkastadt, att saltet tillföres
sjöarne genom floder, hvilka draga det ur jorden, särdeles i
trakter som en gång stodo under hafvet och vid sin höjning
blott småningom befriades från hafsvattnet.

Huru mycket ved och arbete skulle ej sparas om man
sluppe koka saltet! Befolkningen omkring Wieliczka äter
blott bergsalt, saltvattnet låter man rinna bort i Weichseln.
Wieliczka är ett kaos af gips och slamm, sjuhundra fot
djupt; deri har saltet afsatt sig, djupare i oregelbundna lager,
närmare jordytan i runda hålor. Många af dessa så kallade
"kammare" äro byggda och man träder in i salar af sexhundratjugu
fots längd, nittio fots bredd och hundratjugusex fots
höjd. Sjelfva staden ligger på en sådan salthåla, tretusen fot
bred och sjuhundrasextiotre fot djup, och hela grunden liknar en
hålig badsvamp. Tvåtusen millioner kubikfot upparbetadt salt
hafva lemnat en labyrint af gångar, som sammanlagda skulle
hafva en längd af åttiosex svenska mil. Menniskorna som lefva
nere på detta djup äro bleka, men muskulösa, grufhästarne se
vanligtvis ej dagsljuset sedan de en gång kommit ned, men
befinna sig ganska väl, se skinande och välfödda ut; ja, om
djuren magra uppe på jorden, skickar man ned dem i grufvorna
för att äta upp sig. Vid vårens början händer ofta att
hela skogar plötsligt försvinna och uppenbara mäktiga saltlager.
Ofantliga rikedomar ligga här obegagnade och vänta på
framtiden.

Annorlunda är det i de österrikiska alperna. Der höja
sig saltbergen i runda, gigantiska pucklar emellan skyhöga
kalk- och dolomitklippor. Detta salt är bemängdt med en
jordart och kan icke ätas oberedt. Man leder dit vatten, der
sådant saknas, från närliggande högre berg, och detta vatten
löser och för med sig af det i berget befintliga saltet. De
österrikiska saltverken lemna årligen en och en half million
centner för de tyska provinsernas behof.

England har koncentrerat hela sin oerhörda saltproduktion
på en punkt, vid Northwich, ej långt från Liverpool. Kanaler,
jernbanor, vatten, kol och två saltlager af 12 och 102 fots
mäktighet bilda en saltindustri, som ingenstädes i verlden


[1] Ett saltverk i Baiern.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free