- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
142

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kämpalekar i Medeltiden. - Kung David. E. S-dt.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvarvid det gällde att afhugga hvarandras
hjelmprydnader. Här kunde riddaren, genom den
vana hvarmed han tumlade sin häst och parerade
motståndarens hugg, på ett lysande sätt ådagalägga
sin skicklighet, och dessa strider varade ofta
hela timmar. Härpå följde lansbrytningen, eller ett
envig till häst mellan två riddare, hvilka medelst
lansarne sökte att kasta hvarandra ur sadeln. Sådana
lansbrytningar gåfvos af olika slag, allt efter
bruk eller särskilt aftal. Giltiga voro endast
stötarne mot hjelm, bröstharnesk och sköld; alla
andra voro otillåtna. »Stötar öfver skrank» var ett
af de mest omtyckta ränningar under riddarväsendets
sednare tid och bestod deri, att de båda kämparne
voro skilda genom en omkring sex fot hög brädvägg,
på hvars båda sidor de sprängde emot hvarandra och
med lansarne sökte kasta hvarandra ur sadeln. Den
som lyckades lyfta sin motståndare ur sadeln eller
lät dennes lans splittras mot sitt harnesk utan att
vackla i sadeln, han vann ett »fall», och den som
hade de flesta dylika var segrare. Anloppet var ofta
så häftigt, att båda motståndarne kastades ur sadeln
eller att häst och ryttare flögo i sanden. Kunde de
båda motståndarne icke under ett visst antal anlopp
lyfta hvarandra ur sadeln, eller blefvo båda på
en gång kastade till marken eller ock bådas lansar
samtidigt söndersplittrade, så greps till svärden,
och då blef, sedan det häftiga blodet svallat upp,
striden ofta icke en lek, utan öfvergick till
allvar. Derföre införde man i sednare tid vid
torneringen företrädesvis tornering med trubbiga
trälansar, och man räckte den kämpe, hvars lans
splittrats, för hvarje gång en ny. Icke dess mindre
förekommo så ofta olycksfall vid dessa torneringar,
att än andliga, än verldsliga furstar skärpte
förbuden att dervid begagna farliga och dödbringande
vapen. Påfven Innocentius XI gick till och med så
långt, att han nekade dem kyrklig begrafning, som
funnit sin död vid ett tornerspel. Förutom ränning
och lansbrytning, förekommo äfven strider till fots
på tornerklubba, svärd och stridsyxa, hvilka ofta
togo ett blodigt slut.

Vid tornerspelen bestod vanligen prisdomstolen af de
skönaste och förnämsta fruar och tärnor, ofta nog af
drottningar och prinsessor. Att bära den skönastes
färger var den största uppmuntran för riddaren att
segra. Mången öm blick, mången förstulen vink med
handen från damernas plats eldade de kämpande till
nya ansträngningar, nya triumfer. Belöningarne för
de segrande riddarne voro olika: än kostbara vapen,
än hästar med full mundering, än blott en
bandrosett, men denna löst från den sköna
prisgifverskans barm.

I Sverige höllos tornerspel redan under konung Erik
XI:s tid någon gång – Rimkrönikan säger dock om denne
konung, att han ej mycket kunde »med torney umgås»
–, men deras egentliga blomstring i vårt land inföll
först under den ridderlige och praktälskande Magnus
Ladulås’ regering. Bland de af denne konung hållna
riddarspel hafva i synnerhet två blifvit i häfderna
omtalade. Det ena anställdes år 1284 vid ett möte
mellan konung Magnus och konung Erik Glipping
af Danmark på gränsen af bådas riken, nämligen
i Laholm. I denna riddarlek utmärkte sig framför
alla andra på svenska sidan riddaren Hollinger, en
lagman Karls son, och på den danska riddaren Peter
Skåning. Då den sednare slutligen blef öfvervunnen,
förtröt detta så mycket en annan dansk herre, vid
namn Magnus Dysavald, att han red fram och utmanade
hela svenska ridderskapet att rida spärr mot honom,
uppsättande såsom pris en häst och hundra mark
silfver. Som riddare Dysavald var ansedd som en af de
skickligaste i krigiska idrotter, drogo sig de svenske
för att antaga utmaningen, tills slutligen den gamle
Ehrengisle Plata, af Brahe-slägten, red fram, upptog
den kastade handsken och vid första hopränningen
stötte den öfvermodige dansken ur sadeln. Det andra
ägde rum i Stockholm, då invigningen af S:t Clara
kloster med stor ståt firades. Till det då hållna
tornerspelet voro inbjudna äfven flera utländska
furstar och förnäma herrar, och efter det sammas
slut dubbade Magnus med tu slag af sitt svärd på
skuldran sin unge son Birger samt hertig Albrecht af
Braunschweig till riddare.

Efter reformationen kommo tornerspelen så småningom ur
bruk. De hade, i likhet med annat i riddarväsendet,
genom de öfverdrifter, hvartill de gåfvo anledning,
redan länge förlorat i folkmedvetandet sin ädlare
betydelse, och redan före den ofvan nämda
verldstilldrageisen hade de såväl i Spanien som i
Frankrike och Italien börjat ironiseras i berättelser
och satiriska hjeltedikter, förelöpare till det
snilleverk, som hela verlden känner under namn af
»Don Quixote». Tornerspelen ersattes vid hofven af
de långt oskadligare karusellerna. Äfven dessa hafva
för länge sedan kommit ur modet, och af de stolta
kämpalekarne under Medeltiden finnas nu ej spår,
om man ej möjligen, rörd af en flägt af Cervantes’
satir, såsom ett sådant vill anse den fashionabla
verldens kapplöpningar.

Kung David.



David var en liten en,
Fast som konung stor och mäktig,
Ömsom syndig och andäktig,
Spelte harpa som Sjödén.

Upptogs uti Sauls hof,
Spelte da’r och qvällar genom,
Så det gubbens öron hven om
Tills hans gamla oro sof.

Folket var för David stämdt.
Saul kunde rätt ej lida’n:
Faen vet, men horn i sidan
Hade han till David jemt.

David var en hjeltesjäl,
Kunde både slåss och sjunga.
Med en slungsten i sin slunga
Slog han Goliath ihjäl.

Derför med en kungatron
Han af Samuel belöntes;
Smordes till och med och kröntes
Utan all opposition.

David, med geni som få,
Hade snillrika idéer,
Tålde aldrig filistéer,
Och det undrar ingen på.

Hustrur ledigt tog han sig:
Såg Batseba ifrån taket.
Hennes gubbe för omaket
På befallning dog i krig.

Om prins Absalon är nog
Att berätta för profane,
Att hans hår, som blef hans bane,
Ett par hundra siklar vog.

Salomo, hans andra son,
Var af visdom ett exempel,
Byggde ett frimurar-tempel,
Som vi än ha mönstret från.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free