- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
143

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung David. E. S-dt. - Ur Chateaubriands Atala. Af Emil von Qvanten. VI.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

David dog, och Salomo
Spiran ärfde och tillika
Höga Visor, magnifika,
Sjöng in dulci jubilo.

E. S-dt.

Ur Chateaubriands Atala.



Af Emil von Qvanten.

VI.

När morgonrodnaden skimrade öfver Apalakerna voro vi
redan långt borta. O, hur lycksalig kände jag mig icke
öfver att åter vara i sällskap med Atala, med henne
i ödemarkens hemlighetsfulla enslighet! Ord felades
att uttrycka hela min sällhet. Jag föll på knä för min
befrierska och sade: Menniskan är en ringa varelse;
i jemförelse med andarne är hon mindre än intet! Du
är en ande, som ledsagar mig. Jag har ej ord att
tilltala dig!

Atala smålog, räckte mig sin hand och svarade: Jag
måste väl följa dig, efter som du inte velat fly utan
mig. Jag mutade förliden natt vår stams trollkarl
med skänker och berusade dina bödlar med eldvatten,
för att bereda din flykt.

När hon i det samma varsnade mitt sår, fuktade hon
det med sina tårar. Det är en helande balsam, du
utgjuter, sade jag. Atala aftorkade blodet med ett
papaya-blad, ref ett stycke ur sin slöja och gjorde
deraf en kompress, som hon fästade om min arm med en
lock af sitt hår.

Vi befarade icke längre någon förföljelse. Vildmarken
upprullade rundt omkring oss sin ändlösa ödslighet. Vi
framgingo på stiglösa stigar, ofta vilsekomna
i skogens trollska kretsgångar, uttröttade af
oupphörligt förnyade ansträngningar. Hvad skulle
slutligen blifva vårt öde? Skulle vi stingas till
döds af ormar eller kanske slukas af vilda djur? Vi
uppstego på kullar, genomströfvade dälder, och
när vi påträffade en flod, vadade eller simmade vi
öfver den. Atala stödde sin ena hand mot min skuldra,
och likt ett svanepar klöfvo vi de ensliga böljorna.

Lyckligtvis för oss hade Atala, vid flykten ur
Blodskogen, medtagit åt mig vapen: båge, pilar,
tomahawk och knif. Hvarje afton, då skuggorna uppväxte
ur jorden och insvepte skogens stammar och kronor,
tände vi en stor eld och byggde oss för natten
en hydda af ett barkstycke, uppfästadt på fyra
störar. Om jag under dagens lopp lyckats att skjuta
en kalkon, en turturdufva eller en fasan, hängde
vi den framför elden på en i marken nedslagen
stång och öfverlemnade åt luftdraget att vända vår
stek. Till efterrätt åto vi en fin, läcker mossa,
kallad tripes, den söta safven af björk samt maj-äpplen,
hvilka smaka som en blandning af persikor
och hallon. Det svarta nötträdet och lönnen försågo
oss med vin. Stundom uppsökte jag en träskplanta,
hvars långa, trattformiga blomkalk innesluter ett
rikligt mått af klaraste, friska dagg. Vi tömde
gemensamt den sköna bägaren och prisade försynen,
som ställt denna rena källa på toppen af en svag
blommas stängel midt i träskets förruttnelse och dy,
liksom hoppet uppspirar i det sorgsna hjertat och
dygden ur lifvets uselhet.

När hettan om dagarne kändes alltför tryckande,
sökte vi skydd under cederträdets mosshvalf. De
flesta af Floridas träd, synnerligast cedern och eken,
beklädas af en yppig hvit mossa, som hänger i tjocka,
djupa veck från trädens undre grenar ända ned till
marken. Ser man på savannen nattetid i månskenet en
af dessa draperier omsvept enslig jernek, kan man tro
honom vara ett spöke, fånget i hvita slöjor. Skönare
är dock anblicken vid full dager. En mängd fjärilar,
kolibri, gröna papegojor, himmelsblå ollonskrikor
sätta sig då utanpå mossmantlarne och framtrolla en
färgrikedom, som närmast liknar dessa tapisserier af
glänsande insekter och
fåglar på hvit yllebotten, dem Europas qvinnor
förfärdiga med så stor konst. Men under de mjuka
mosstäckena och emellan dem bildas grotthvalf och
gångar, dunkel-ljufva och svala. I dessa leende
hyddor, beredda af den Store Anden, hvilade vi oss
under dagens strängaste hetta. Då vindarne nedstego
från himlen, sattes vår bonings tak och väggar i sakta
rörelse, ett mildt luftdrag smekte oss ur gångarne,
och vi inslumrade som tvenne barn, vaggade på sin
moders arm. Förfriskade, fortsatte vi sedan vår
vandring.

Snart blefvo mina kläder för slitna och trasiga. Atala
sömmade åt mig en mantel af bokens bast. Hon
förfärdigade åt mig mokasiner af muskusråttans skinn
och piggsvinets borst. Min glädje var att få pryda
den älskade. Jag förskaffade åt henne sköna halsband
af azaleans röda, hårda frön. Jag bekransade hennes
hufvud med blåa malvor, som vi under vägen funno
på öfvergifna indianska grafplatser. Jag måste le
och utropa min förtjusning, då jag skådade Atalas
underbara fägring. Huru ofta sade jag icke åt henne:
O, jag älskar dig som mossboningens skugga, när solen
står högst på himlen! Du är skön som vildmarken med
alla dess blommor och svalkande vindar!

Att icke jag var henne likgiltig, märkte jag mycket
väl. Om min hand oförmodadt vidrörde hennes, bäfvade
hon; om en lock af mitt fladdrande hår fördes till
hennes kind, flammade den. Och likväl, ju längre vi
vandrade, desto sorgsnare blef Atala. Mer och mer
förskräcktes jag af den hemlighet, som hon en gång
ofrivilligt var på väg att yppa men sedan omsorgsfullt
dolde i sin själ. Utan att genomtränga den, utan att
kunna förstå den, läste jag dock dess tillvaro tydligt
i hennes blick. En gång undföll henne, såsom halft
i en dröm, dessa ord: Arme, arme Chaktas, jag får
aldrig bli din maka!

O, René, utropade smärtsamt här den gamle, vänd till
sin åhörare, om du erfar en djup oro i ditt hjerta,
så akta dig för ensligheten! Ensligheten endast
närer de mäktiga lidelserna. Att bära dem med sig
tiil vildmarken, det är att öfverlemna sig som offer
åt dem!

Derpå återtog han sin berättelse:

Efter femton dygns vandring, inkommo vi på
Alleghany-bergens område. Vi nådde en gren af
Tennessee-floden, som utfaller i Ohio. Med hjelp af
Atalas råd, byggde jag en kanot af stora barkskifvor,
sammannästade med trådar från tallens rötter och
hopkittade med plommonträdets kåda. Vi sutto i den
bräckliga farkosten och drefvo med strömmen. Till
höger framskymtade indianbyn Stikoe med pyramidaliska
grafhögar i sin närhet; till venster öppnade sig
Keow-dalen med Jore-berget i fonden. Strömmen omgafs
af klippiga, höga stränder, mellan hvilkas öppning
längst i fjerran den nedgående solen blickade såsom
genom en öppen port. Plötsligt höjde Atala sin röst.
Hon sjöng en natches-sång om vandraren, som klappar
på en främmande hyddas dörr, men afvisas af ägaren,
med en åtbörd af handen, och åter beger sig ut i
vildmarken. Hon sjöng om röken från egen hyddas
härd och friden inom det egna hemmets tröskel,
aldrig ljufvare för blicken, aldrig dyrare för
hjertat än då de saknas! Ingenting afbröt hennes
milda klagan. Endast på två, tre ställen besvarades
sången af eko, som flere gånger upprepade orden allt
saktare och saktare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free